Ett laddat ord.
Men låt mig börja med etymologin.
Ordet arv stammar från fornsvenskans arv eller arfe. Det härleds också från germanska arbiją.
Första tanken när vi hör ordet är väl att tillgångar flyttas över från dem som dött till dem som lever, från föräldrar till barn. Och i det fallet ser vi materiella värden som gör denna förflyttning i fast eller lös egendom. Arvskifte. Saker byter händer. Här styr juridiken förfarandet.
När någon avlider fördelas dennes egendom mellan arvingarna. Fördelningen sker i Sverige enligt Ärvdabalken och ett eventuellt testamente.
Här finns en tydlig och mycket detaljerad lagstiftning som garanterar en säker juridisk process kring detta. Det gör inte processen problemfri, särskilt när det gäller stora värden med flera arvingar. Men jag vill inte gå in på alla de juridiska aspekterna kring detta, eftersom det här ändå alltid avser värden som på ett eller annat sätt går förlorade vid vår död.
Men detta är bara en del av sanningen om arv.
Utöver juridiken används ”arv” för att beskriva historiska, kulturella eller genetiska egenskaper som förs vidare:
Kulturarv: Det som tidigare generationer skapat och överlämnat, t.ex. ”arvet från antiken”.
Biologiskt arv: De gener som en avkomma ärver från sina föräldrar.
–
Kulturarv är spår och uttryck från tidigare generationer – såsom byggnader, traditio-ner, föremål och kunskap – som vi ärver, tolkar och för vidare. Det är inte statiskt utan förändras över tid beroende på vilka värderingar samhället har. Kulturarvet delas in i materiella (fysiska) och immateriella (icke-fysiska) former.
De senare avser levande traditioner, berättelser, musik, dans, hantverkskunskaper, ritualer och sociala sedvänjor. Kulturarvet hjälper oss att förstå dåtiden, nutiden och framtiden. Det stärker människors identitet och delaktighet och bidrar till livskvalitet och engagemang.
Biologiskt arv innebär att egenskaper, utseende och genetiska anlag överförs från föräldrar till avkomma via gener (DNA). Varje individ ärver slumpmässigt hälften av sin genuppsättning från vardera föräldern, vilket formar grunden för individens biologiska identitet. Detta skiljer sig från miljöfaktorer som påverkar individen efter födseln.
Här har vi förutsättningarna.
De materiella arven blir allt för ofta en orsak till tvister.
Men de kulturella och biologiska arven är inte undantagna från konflikter. För det första har de ett större eller mindre inflytande i vår vardag. De biologiska arven stöter vi på som barn:
- Pappa upp i da’n …
- Du är så lik din farmor …
Sådana reflektioner följer oss genom livet då och då och är mer kuriosa än verklighet.
Sedan, när vi kommer upp i medelåldern blir längtan efter svar på frågorna om kultur- och biologiskt arv, starkare. Vi formulerar frågor. Letar svar. Börjar släktforska. Upptäcker att det så ofta är för sent. De som kan svara är redan döda.
Jag fick dock svar från en lördag till en söndag.
Jag hade skickat lite fakta om min släkt till en känd släktforskare med en önskan om att han skulle hjälpa mig att hitta min släkt på min farmors sida, eftersom jag visste att hon var resanderom på båda sina föräldrars sida.
Redan på söndagen, alltså dagen efter, fick jag i min inkorg en hel släktutredning över min familj. Detta var alltså jag!
Men det var ju bara namn och årtal. Jag började nu granska mitt arv närmare. Sökte upp ännu levande släktingar. Läste på om vår historia. Tog den till mig. Skrev och berättade om mina fynd och min känsla för mitt arv. Jag hade ju kommit hem.
Men så enkelt var det ju inte.
Pappa blev rädd när jag skrev om oss och vårt ursprung. Följde mig spänt och befarade att jag skulle få uppleva allt det han själv behövt utstå under sin uppväxt. Men av detta blev det inget. Tvärtom fanns det ett stort intresse bland allmänheten om att få veta mer om resandefolkets historia och jag inbjöds att berätta på allmänna platser i Sverige och Norge. Jag skapade en berättarföreställning med namnet: ”Resandeblod” som jag tillsammans med en musiker turnerade med i 9 år, där jag berättade om vår historia, utifrån min släkts erfarenheter men också ur den allmänna rasismens historia i vårt land.
Jo, det hände att någon i publiken uttryckte missnöje och till och med hat. Men det var inte så ofta. Mer vanligt var öppna sympatier och skam över behandlingen vi utsatts för. Många var också de som kom fram till mig och berättade att de också var av resandesläkt, men aldrig vågat prata om det.
Men trots att detta var ett arv så fanns det svårigheter och motstånd.
Inte från rasisterna. Nej från släkten, eller alla dem jag delade arv med. Lite naivt hade jag tänkt mig att det skulle vara som när man träffar någon på solsemestern i ett varmt land, och det visar sig att vi kommer från samma by, eller att det är en skolkamrat, eller till och med en kusin man inte träffat på åratal. Det känns ofta större än alla andra möten med människor på den där solsemestern.
Men livet är ingen solsemester.
- Du ska inte tro att du är resande bara för att du släktforskat …
- Du har inte levt som resande …
- Du är bara en sån där ”nyresande” …
Så man är inte välkommen hem.
De som hävdar sin äkthet i denna arvsfråga har sina egna regler eller skyddsmeka-nismer som håller dem isolerade och instängda i en verklighet som inte längre finns.
Man har sitt språk – fast det inte längre finns. Och när det framgår att detta språk mest är glosor så hävdar man att det går att revitalisera. Men här drar det också iväg åt två olika håll. Dem som tvärsäkert från sin hemliga värld hävdar kunskaper som inte längre finns och dem som tror man kan återskapa genom att vara uppfinningsrika ensamseglare eller i en begränsad grupp.
Så vårt kulturella och biologiska arv ser ut som det gör – men istället för att glädjas över det – så bygger vi murar och låser in oss.
Ett beteende vi brukar ondgöra oss över att ha råkat ut för så ofta i vår gemensamma historia.
Arvet är inte en mur. Det är en dörr. Men vi måste våga öppna den.
Bennie Åkerfeldt
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
