Nej inte den man fångar kräftor i eller sätter brottslingen att begrunda sina synder i. Nej här handlar det om vad som alltid börjar i bukarrest. (Inte huvudstaden i Rumänien.)
En krönika är en personlig text som utgår från skribentens egna erfarenheter, tankar och känslor.
Låt mig ta det från början.
En del av vårt liv som människa handlar om att bli buren. Ett ord med rötter i börda. En börda kan bli buren. Allt ifrån en matkasse till en säck råg. Beroende på vikt och nödvändighet upplever vi det som ett negativt eller positivt laddat ord.
Men vad föranleder detta för tankar hos mig, undrar du kanske?
Alla ord är en bärare av en hel värld. Det gäller bara att se den och våga göra resan ut i dess natur. Buren…
Först landar jag i bukarrest. Där börjar den del av livet då vi först blir burna. I nio månader är vi en del av vår mor och blir burna i hennes innandöme varje sekund, varje hjärtslag delar vi varandras som en enhet, även om hjärtslagen inte är synkrona. Allteftersom mamma bär oss, så växer vi också, från en liten cell som delas och delas och delas tills vi så småningom är utvecklade till en hel människa med armar och ben och väger några kilo. En märklig börda att bära. Först omärklig. Sedan kommer reaktioner mot det främmande i mammas mage med illamående och dess följder. Men ännu känner hon inte av att vi verkligen finns därinne. Det tar tid. Kanske tre till fyra månader. Före detta ögonblick är vi mest en vetskap. Men så kommer rörelsen och vi blir ”någon”.
Fram till dess vi föds har mamma burit oss 280 dagar, på heltid.
Hur blir det sedan?
Rådet man kan få är att bära sitt barn för att det skall må bra. Den nära anknytningen som barnet varit van vid inne i mamma bibehålls och det minskar stress och skrik hos barnet samt stärker relationen mellan barn och förälder genom frisättning av hormonet oxytocin. Så jag vill förtydliga att denna närhet kan barnet nu så klart också känna hos sin pappa, så det är själva närheten när man bär sitt barn som det tycker om. Jag minns när min lillebror föddes, då var jag elva år och anförtroddes med stor tvekan att hålla honom. Men känslan av min alldeles levande lillebror glömmer jag aldrig. Vad han kände vet ingen av oss för ett så litet barn har ännu inga minnen.
Den känslan återupplevde jag senare när jag blev pappa själv. Fyra gånger.
Olika kulturer har olika vanor. I vissa bär man bokstavligen alltid det lilla barnet, länge, länge. Många av oss som växt upp i Sverige har fått tillbringa en del av våra tidigaste liv i en barnvagn eller i en vagga. Där saknades den varma närheten och omgivningen försökte återskapa lugnet för den lille genom att ”vyssja” det vill säga se till att vagnen, vaggan eller sängen sattes i rytmisk rörelse som skulle återskapa rörelsen inne i mammas mage. Detta med att ligga i vagn, vagga eller säng var naturligtvis bara temporärt och barnet hölls naturligtvis också i famnen.
Det händer mycket i ett barns utveckling då det kommit upp i ett och två års åldern. Det börjar gå, säger sina första ord och kan alltmer dela känslor och upplevelser med andra människor.
Är ”bärtiden” då över? (Jag förstår om du tänker på blåbär och lingon, men vi pratar alltså om att bli buren.) Nej det är fortfarande en återkommande syssla för mammor och pappor och andra närstående personer. Då barnet slår sig, vilket ju händer ofta då det börjar förflytta sig själv. Vid lek. Vid sjukdom, då det kanske vill bli buret länge och har stort behov av tröst.
Jag minns ännu hur jag bar min minsta son då han hade öroninflammation. Han hade så ont och grät mot min axel. När vi promenerade fram och tillbaka på golvet under natten, försökte jag distrahera honom med sådant han tyckte om så när vi stannade vid fönstret och tittade ut mot den mörka skogen där bara månen lyste lite så frågade jag honom:
- Var är ”rävaffarna” Emanuel? det var hans ord för rådjur som han tyckte om. Han lyfte sitt huvud från min axel och tittade ut och sa med rösten fortfarande full av gråt och smärta:
- Borta pappa, borta…
Han var så modig och jag delade hans smärta.
Så kort sagt.
Barnen blir burna. Det är deras trygghet allt efter behov och utveckling. Det barn som inte får sådan uppmärksamhet träffade jag faktiskt i det riktiga Bukarest. Där jag besökte ett av de rumänska barnhemmen. Där förvarade man barn. Utan att de fick bli burna, tröstade och älskade.
Inget barn borde få växa upp i avsaknad av närhet, delade hjärtslag och värmen från en annan människa.
Men behovet av att bli buren återkommer då och då i hela livet. In i ambulansen, tänker du kanske. Men då har du fastnat i den praktiska tolkningen av ordet buren.
Men jag menar så som du kände det som barn. Att få tillbaka tryggheten när den rämnat. Det händer många av oss.
Då behöver vi åter en famn att krypa in i.
Man bär därför att man älskar
/Bennie Åkerfeldt
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning som inte har några bidrag kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
