Sonny Carlsson är musiker och kulturreporter på DIKKO. Han har jobbat som skrothandlare i hela sitt liv. I september upptäcktes att han har en långt gången cancer, och i början på mars började han avtjäna ett straff för olovlig körning. Han väljer att fortsätta skriva för DIKKO från insidan.
Ibland är jag så rädd och vaknar helt kallsvettig, och det tar en stund att förstå att jag fortfarande lever. Sen känner jag livet återvända, och då kommer plitarna efter ett tag och öppnar dörren. Jag mår illa av att se deras ansikten helt utan färg.
De är som små grå-blå tomtar, helt utan förmåga att ta några egna beslut. Unga tjavoar och tjejer som redan efter 1–2 månader i Kriminalvanvårdens tjänst har tappat allt. Tillsammans är de är som en grå massa. Svettiga, illaluktande, elaka, onda och totalt omänskliga. De låter mig hellre dö i min ensamhet än att titta till mig en extra gång, även när jag är så sjuk att jag vet med mig att vi skulle ringt ambulans om jag var hemma, i enlighet med de direktiv vi fått från sjukvården.
Men jag är ingen människa. Jag är fånge 23–32, och efter 18.45 är jag inlåst och inte längre deras problem. Det enda som skulle kunna få dem att komma in är om de tror att de skulle kunna sätta dit mig för något. Skillnaden mellan det här och att vara omgiven av familjemedlemmar som kommer med en kopp te, eller med vänliga ord, eller barn som undrar om jag inte behöver en kram är hisnande.
Istället för att få kramar och kärlek är jag nu omgiven av dessa gråa zombies som själva valt att patrullera här på helvetets bakgård.
Efter en dryga 6 veckor isolerad från alla människor som är viktiga för mig så skulle jag i fredags äntligen få beskedet om telefontillståndet till min sambo, tokiga Tikno-Lacken. Tyvärr fick vi avslag. Förra gången jag var tvångsinternerad gick det vägen, men den här gången tog de 6 veckor på sig att ge avslag. Motiveringen är inte att hon är kriminell (möjligen kriminellt snygg), eller ens misstänkt för något, eller att hon bedriver svart magi (ingen kommentar). Utan att vi, likt många andra familjer har tagit del av ett av de stora telefonbolagens erbjudande om familjeabonnemang. Det vill säga att vi knyter ihop alla i familjens telefonnummer i en paketdeal, ringer billigare, och alla har fritt internet. Den som står på abonnemanget är tyvärr min sambos mamma. Och det går inte.
Även om min sambo är skriven på numret. Däremot så har de nu börjat tillåta kontantkort, som är registrerade. Det har de inte gjort innan. Så nu får Tikno-Lacken min skaffa ett kontantkort som hon sätter i en ny telefon och börja om processen med att skicka in en ansökan, och förmodligen då vänta ytterligare 6 veckor. Detta meddelades hon genom att jag fick ringa ett 10 minuters övervakat telefonsamtal till henne och berätta det. Till det nummer hon inte ansågs bevisats ha tillräckligt väl för att jag ska få ringa till det.
Under tiden har mitt väl och ve kommunicerats till henne genom mina pappersbrev, som inte kommit fram på nästan en vecka på grund av Jesu korsfästelse och uppståndelse, samt att hon i slutet av den veckolånga väntan kontaktades av sjukvården, som meddelade att jag kommit in med hög feber, och när hon började göra efterforskningar tittade de på min journal och sa att jag borde vara inlagd. För er som inte känner henne, så kan jag berätta att när hon vädrar fara för någon i sin familj, så är hon lika intensiv som ett elstängsel av taggtråd.
Så efter att i flera timmar ha försökt ta reda på vart jag var, så ringde hon till anstalten, som “varken kunde bekräfta eller dementera att Carlsson ens bor här”. Men det gjorde jag. Jag hade fått åka tillbaka till anstalten efter mitt sjukhusbesök där jag med hög feber bland annat blivit etsad inne i örat, fastbojad vid midjan, med tre plitar som stod och stirrade på mig. Då hade jag varit sjuk en vecka. Hög feber, var som rann ur örat, magen i uppror, jag kräktes och vid ett tillfälle under veckan så stod min shuckra romnia inne i cellen hos mig. Jag blev så glad, och vi pratade en bra stund. Tills jag insåg att det nog var den höga febern som gjorde att jag hallucinerade, och försökte somna om.
Jag kan inte föreställa mig hur det måste vara för alla därhemma att leva i denna ständiga ovisshet och skräck. Jag har lyckats skaffa mig en stor narta, som alla bryr sig om mig och vill mitt bästa. Det märker jag inte minst på alla fina kort och brev jag får nu. Jag är ju fullt medveten om att jag sitter inne för att jag har begått ett brott, även om jag kanske inte är helt överens med länsman om hur allvarligt det ska bedömas att en karl som kan köra bil och har gjort det i över 40 år, kör bil. Men med den oro det skapar för min familj, med tanke på hur sjuk jag är, så är det ju faktiskt inte ens i närheten av bara jag som straffas. Barnen, vad är deras brott?
Jag upplever lycka och kärlek varje gång någon i min vackra familj inkommer med kort och brev. Jag älskar er så mycket. Jag ska kämpa mot sjukdomarna allt jag orkar, för med er kärlek klarar jag allt.
Nu ska jag försöka fly till drömmarnas värld igen, och hoppas att jag får vara tillsammans med er där en stund, innan jag återigen vaknar på helvetets bakgård.
Sonny Carlsson En kronisk bilist utan statligt godkännande
redaktionen@dikko.nu
HÄR kan du läsa mer av det som Sonny skrivit eller deltagit i.
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
