Magasin DIKKO utlyste en skrivartävling för dig som tycker om att skriva. Skrivartävlingen är planerad att vara återkommande varje vår. Novelljuryn bestod av Jack Rosell, Johanna Olsson, Linda Lundqvist, Lillemor Holmlund och Britt-Inger Hedström Lundqvist.
På andra plats kom Janna Li Janke med Historien om pappa
Det här är historien om hur det gick till när polisen uppmanade mig att begå brott. Det är en berättelse om mig och min pappa. Min pappa är en stor man. Han är och har alltid varit en sann överlevare. På många sätt en förebild för mig. Samtidigt har vår relation minst sagt varit komplicerad.
Pappa föddes i Tyskland hösten 1942, på ön Rügen i Östersjön. Han föddes rakt in i andra världskriget. Hans pappa var pilot inkallad i kriget, precis som de flesta tyska män. I december 1944 försvann min farfar, med största sannolikhet blev hans plan nedskjutet. Man hittade aldrig hans kropp, utan han är en av alla miljoner män som försvunnit spårlöst i krig. Han efterlämnade en ung änka, min farmor, och tre barn. I maj 1945 kapitulerade Tyskland. De allierade delade upp Tyskland, och Sovjetunionen fick ansvar för den zon som senare blev Östtyskland. Där ligger Rügen. Under och efter krigsslutet begick Röda Armén systematiskt övergrepp mot civilbefolkningen i Östra Zonen. Ryssarna gav helt enkelt igen för alla de fruktansvärda övergrepp som tyskarna utsatt den ryska civilbefolkningen för tidigare under kriget. Min farmor gjorde som så många andra kvinnor har gjort genom världshistorien. Hon tog sina barn och flydde. Till Lübeck, som låg i Västzonen, precis vid gränsen mellan de bägge zonerna. Det var amerikanska armén som var ansvariga där. USAs civilbefolkning hade aldrig attackerats och de amerikanska soldaterna behandlade Tysklands civila hyggligt.
Pappas syster var fem år. Pappa hade ännu inte fyllt tre, och hans lillebror var ett och ett halvt år. De gick till fots. Flykten tog, enligt min farmor, flera månader. Med dagens Autobahn tar resan mellan Rügen och Lübeck cirka fyra timmar.
Vi vet bara brottstycken av flykten. Min farmor pratade om den ibland med mig, men det var aldrig en särskilt sammanhängande historia. När jag var tonåring, och min farmor fick reda på att jag hade blivit våldtagen, berättade hon för mig att hon blev våldtagen under flykten. Det är inte omöjligt att pappa och hans syskon var i närheten. Jag har pratat mycket med en annan gammal man som föddes i östra Tyskland. Han är några år äldre än min pappa, och har mycket klara minnen från sin familjs flykt. Han berättar om våldet han bevittnade, om döda kroppar längs vägkanten och om skräcken han kände. Ett litet barn fångad i en obegriplig mardröm.
Min pappa har alltid sagt att han inte minns någonting av flykten. Men han minns desto mer från sin uppväxt. Han brukar sammanfatta sin uppväxt med en enda mening:
”Jag var hungrig.”
Ibland lägger han till:
”de amerikanska soldaterna gav oss choklad och cigaretter.”
1960, när pappa var arton år, träffade han min mamma och de blev kära. Efter ett par år tillsammans i Tyskland flyttade de till Sverige och till Norrland, och tog över mammas mormors hus. Här skapade pappa sig ett nytt liv tillsammans med mamma. Han fick tre barn. Han utbildade sig till gymnasielärare i samhällskunskap och psykologi. Han blev många ungdomars favoritlärare. Han tyckte allra mest om att arbeta med ungdomar som kommit som flyktingar till Sverige. Det blev hans livsuppgift, att ge dessa ungdomar en så bra start som möjligt i sitt nya hemland. Än idag träffar jag regelbundet människor som har haft min pappa som lärare och som kommer ihåg honom och lyser upp när de förstår att jag är hans dotter. Jag tänker att min pappa är ett levande exempel på solidaritet och att ge vidare det man fått. Sverige gav flyktingbarnet, som pappa en gång var, chansen att skapa sig ett nytt liv i trygghet och han betalade tillbaka genom att hjälpa andra flyktingbarn.
Idag är min pappa en gammal man. Han är fortfarande fysiskt frisk och stark. Men hans minne och hans kognitiva förmågor blir allt sämre. Han blir allt mer dement. Jag och mina syskon har märkt detta i flera år.
Nu börjar själva historien. Historien om ett helt annat krig. Kriget mot Sveriges byråkrati. Det här är en historia om hur vården och omsorgen misslyckas med att stötta sina medborgare, om hur alltmer ansvar läggs på anhöriga. Om hur vi i Sverige blir allt sämre på att ta hand om de mest utsatta och sköra. Vilket i min värld är är direkta motsatsen till solidaritet.
Jag och mina syskon har länge bekymrat oss över att pappa fortfarande kör bil. Grannarna har i två år reagerat på hur dåligt pappa kör. Men det enda grannarna har gjort är att prata med oss barn. Vi har som sagt en väldigt komplicerad relation till pappa och även om vi alla tre på olika sätt har försökt prata med honom om att det är dags att sluta köra bil så har vi bara väckt hans vrede, och inte kunna hjälpa honom till självinsikt. För ett och ett halvt år sedan blev pappa av med körkortet. Han blev stoppad av polisen för en så pass allvarlig trafikförseelse att polisen drog in körkortet direkt. Vi barn var säkra på att han inte skulle få tillbaka körkortet igen. Vi var säkra på att samhället granskar körförmågan hos en nästan åttio år gammal man innan han får tillbaka körkortet. Så vi blev väldigt förvånade när pappa efter ett par månader glatt berättade att han fått tillbaka körkortet igen.
Min syster gjorde då en anmälan till transportstyrelsen, om att pappa borde få körkortet indraget. Vi syskon tänkte på nytt att nu kommer samhället gripa in. Det hände ingenting. Pappa fortsatte köra bil. Men han hittade allt sämre. Gång på gång körde han vilse, ringde till mig, och så fick min man åka och söka reda på honom och lotsa honom hem. Både jag och mina syskon vägrade att åka med honom. För ett halvår sedan gjorde min bror ytterligare en anmälan till transportstyrelsen. Då blev pappa äntligen kallad till läkare för en bedömning av hans körförmåga. Min bror var med på mötet. Vi syskon trodde återigen att nu äntligen kommer samhället gripa in och stoppa denna gamla man från att skada sig själv eller någon annan.
Men när pappa och brorsan kom till läkarsamtalet visade det sig att den ordinarie läkaren var sjuk, och istället fick de träffa en osäker ung AT-läkare, som tyckte att det var ett för stort ingrepp i pappas personliga integritet att ta av honom körkortet utan att han har en formell demensdiagnos. Så pappa fick behålla körkortet, och vägrar nu dessutom fullfölja den demensutredning som min bror hade lyckats övertala honom till att göra. Min pappa är ju en överlevare, och även om han helt uppenbart är dement så är det inget fel på hans intelligens, så han verkar ha räknat ut att om han inte har en demensdiagnos så förlorar han inte körkortet.
För drygt två månader sedan åkte jag bil med pappa, för första gången på väldigt länge. Vi åkte en kort sträcka, bara ett par hundra meter. Det var en mardrömsfärd. Jag fick till slut pappa att parkera bilen, så att jag kunde hoppa ut. Jag ringde i panik till min bror, som spontant sa att jag skulle ta av pappa bilnycklarna. Men jag fixade inte att ta den konflikten med honom där och då. Jag lämnade honom och bilen åt sitt öde. Efter det började jag bli tuffare mot pappa, och gjorde gång på gång försök till att få pappa att inse att det är dags att sluta köra. Långsamt upplevde jag att han började lyssna. Han sa att han inte längre körde bil utan att han promenerade överallt.
De senaste veckorna har jag upplevt att pappas funktionsförmåga försämrats väldigt snabbt. Jag har nästan daglig kontakt med honom. Han hittar inte längre till fots alltid. Han är osammanhängande och rörig i samtal, ofta går inte längre ens att föra ett enklare resonemang. Hans tidsuppfattning har försämrats, så det går inte längre att komma överens om en tid och en plats att mötas. Även enkel information måste upprepas många gånger. han har börjat bli lite paranoid, och pratar ofta om att människor är ute efter att sätta dit honom.
Det är veckan före midsommarveckan. Jag och pappa hade kommit överens om att hälsa på mamma, som bor på äldreboende. Pappa kommer dit. Han har kört bil. Han som i flera månader hävdat till mig att han slutat köra. Jag blir väldigt orolig. Nästa dag ber jag om att få samtala med sjuksköterskan på mammas boende. Jag berättar om min oro, jag berättar om mina syskons försök att få pappas körkort indraget. Hon bekräftar min oro, personalen på boendet har reagerat på att pappa kört bil extremt illa flera gånger senaste tiden. Sjuksköterskan säger att jag bör ringa vårdcentralen. Jag säger att pappa är under utredning för demens. Då råder sjuksköterskan mig att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Jag tänker stilla att egentligen har hon själv en skyldighet att orosanmäla, hon möter ju pappa som yrkesverksam. Jag försöker förklara att jag ju är hans dotter, att jag länge har försökt få pappa att sluta köra, men att jag inte orkar mer konflikter med honom för han blir så arg. Men hon upprepar bara att jag bör orosanmäla och kontakta vårdcentralen.
Den helgen gör jag en anonym orosanmälan, via Internet. Det står tydligt att om man gör anmälan anonymt så kan socialtjänsten inte återkoppla ifall de behöver mer information. Men om man skriver ut sitt namn så måste socialtjänsten berätta för den som orosanmälan gäller vem som har gjort anmälan. Det står också att man kan kontakta socialtjänsten för att få råd. På måndagen ringer jag till socialtjänsten, förklarar läget, och säger att jag gjort en anonym orosanmälan eftersom jag inte orkar bråka mer med pappa. Handläggaren ger mig rådet att ringa vårdcentralen. Jag upprepar det som redan står i anmälan, att pappa är under demensutredning, men vägrar gå på de besök han kallas till. Hon ger mig då rådet att ringa polisen. Jag säger då rakt och tydligt till henne att jag och mina syskon inte längre orkar bråka med pappa och hjälpa honom mer. Att nu får socialtjänsten lov att ta över. Att situationen är akut och att pappa när som helst kan skada sig själv eller någon annan allvarligt. Hon upprepar bara att jag ska ringa polisen och vårdcentralen, att det här inte är socialtjänstens ansvar. Jag säger då att jag kommer att ringa polisen, men att jag sedan inte kommer göra någonting mer. Att nu är pappa socialtjänstens ansvar. Att jag vet att de har yttersta ansvaret för utsatta människor.
Dagen efter ska jag träffa pappa och äta lunch, midsommarbuffé som kyrkan bjuder in till för ensamma, fattiga och utsatta människor. Jag och pappa brukar gå på den typen av sociala evenemang minst en gång i veckan tillsammans. Vi har bägge två vänner där. Pappa dyker inte upp. Han svarar inte i telefon. Jag är hemma hos honom och ringer på dörren. Ingen öppnar. För fem år sedan stod jag och ringde på samma dörr, och när jag till slut tog mig in hittade jag min mamma därinne. Hon hade fått en stroke. Det är därför hon nu bor på ett äldreboende. Jag får lite lätt panik av minnet.
Just då kommer en hemtjänstpersonal förbi, som ska till pappas granne. Vi hälsar, vi känner varandra. Hon jobbade hos mamma och pappa första året efter stroken, eftersom socialtjänstens handläggare inte tyckte att mamma behövde så mycket hjälp att hon var berättigad en plats på ett boende. Det var först efter att hemtjänsten och vi syskon larmade om att mamma var undernärd och for illa för att pappa inte kunde ta hand om henne, som hon fick plats. Pappa vill inte ha någon hemtjänst, men personalen vet ju vem han är och brukar ofta prata med honom en stund. Hon och hennes kollegor lovar att hålla utkik efter pappa och ringa mig ifall de ser honom. Efter en timme ringer de. Jag åker dit igen. Pappa har inte koll på vad klockan är. Han minns att vi skulle äta lunch, men inte var vi hade gjort upp att vi skulle träffas. Vi går dit tillsammans. Pappa kliver vid ett tillfälle rakt ut i körbanan, så att en bil är tvungen att tvärbromsa. På vägen hem försöker jag få pappa att ge mig bilnycklarna. Han blir bara arg, så jag släpper det.
Vi kommer hem till honom. Han visar då mig pappren från besiktningen. Bilen har inte gått igenom. Han har två veckor på sig att åtgärda felen, annars får bilen körförbud. Han har lyckats boka en tid på en verkstad, och frågar mig var verkstan ligger. Jag säger som jag gjort varje gång vi setts den senaste tiden, att han inte längre kan köra bil. Jag försöker återigen få honom att ge mig bilnycklarna. Han vägrar. Vi diskuterar fram och tillbaka. Jag säger att han inte kan fortsätta köra när han inte ens hittar till fots längre. Han säger att han bara kör till mamma, till Ica och till stugan. Han säger att han kör långsamt och försiktigt. Jag säger att det är en trafikfara i sig att köra långsamt, speciellt på E4an, som han behöver köra både till mamma och till stugan. Jag försöker förklara att bilkörning handlar om mycket mer än körhastighet och att man hittar, att det framförallt handlar om omdöme och att han visar prov på extremt dåligt omdöme som fortsätter köra bil trots att att hans körförmåga utreds och trots att att hans barn länge sagt åt honom att sluta köra. Han blir arg och säger att jag behandlar honom som ett barn. Han visar mig en räkning och förklarar bestämt att han inte tänker betala den, för han har redan lagat bilen. Det visar sig vara en påminnelse att betala bilförsäkringen. Han har sju dagar på sig att betala. Jag lyckas fota av räkningen, och skickar den till min bror som hjälper pappa med att betala räkningar. Min bror konstaterar torrt att om pappa kör in i en porsche så kan han tvingas betala en miljon om det vill sig illa. Och min man konstaterar att om räkningen förfaller kommer pappa tvingas betala 200 kr per dygn i straffavgift tills vi avregistrerar bilen.
Nu känner jag att det är nog. Jag måste ta kontroll över bilen. Mina syskon har gjort vad de har kunnat för att stoppa pappas bilkörning. Men samhället verkar inte bry sig. Jag känner att jag inte kommer kunna leva med vetskapen att inte jag också försökt göra något, ifall det går så illa att pappa skadar sig själv eller någon annan. Jag har i smyg lyckats ta en av reservnycklarna till pappas lägenhet. Jag har haft nyckel till lägenheten i flera år, men hyresvärden har precis bytt lås. Pappa är som sagt lite paranoid och har inte velat ge mig en av de nya nycklarna.
Dagen därpå ses vi igen. När vi skiljs åt säger han att han nu ska ta bilen och köra och hälsa på mamma. Så fort jag lämnat honom ringer jag 112 och säger att jag vill göra en anonym anmälan om pågående trafikbrott. Jag förklarar snabbt situationen. Larmoperatören säger att jag ska ringa socialjouren. Jag säger att jag redan gjort det, och att de hänvisade mig till polisen. Hon säger att jag ska ringa vårdcentralen, att det är en läkare som måste bedöma om pappa får köra bil. Jag berättar att pappa är under utredning för demenssjukdom, men att den oerfarna läkaren inte vågat ta körkortet. Jag säger att situationen är akut. Till slut går hon med på att skicka ut en patrull. Jag säger att jag vill vara anonym ifall de lyckas få tag på pappa, eftersom han redan är väldigt arg på mig.
Tio minuter senare ringer min telefon.
”Hej, jag heter Torsten och är från polisen. Du har gjort en anonym anmälan.”
”Hej Torsten från polisen”, svarar jag. ”Pappa är inte i närheten. Så jag kan sluta vara anonym.”
Torsten förklarar att han nu är vid pappas bostad och kommer att spana ett tag för att eventuellt kunna se pappas bilkörning och kunna ta körkortet på plats. Men att han bara kommer kunna stanna en stund och om pappa inte dyker upp måste han åka vidare på andra anrop.
Jag: ”Jag skulle vilja fråga en sak. Om jag skulle sno bilen av pappa, och han polisanmäler mig….vad händer då? Det är ju egentligen egenmäktighet…”
”Jadu….jo, men du är ju familj…. Om vi skulle tillkallas, så ta bara en av oss åt sidan och förklara situationen. Då kan jag lova att vi avskriver ärendet direkt.”
Jag: ”Tack, så mycket! Jag och mina syskon har tjorvat med myndigheter väldigt länge för att stoppa pappa från att köra bil. Hittills har alla bara skickat oss vidare. Äntligen ett rakt och konkret råd!”
Det blir tyst i luren ett ögonblick.
”Alltså, egentligen så kan jag ju som polis inte säga det här, men… Jag har sett så många äldre bilförare…och mina föräldrar börjar också bli gamla. Om jag var du så skulle jag skära sönder däcken. Skär sönder bildäcken!”
Jag: ”Jaha. Ja, det var verkligen ett tydligt råd. Tack igen och Glad Midsommar!”
Jag står still en stund och begrundar samtalet och det faktum att jag precis blivit uppringd av polisen och uppmanats att begå brott.
Den kvällen smider jag och min man Eric planer för hur vi ska kunna få kontroll över bilen. Dagen efter är midsommarafton. Jag ringer pappa och erbjuder honom att följa med oss på midsommarfirande, och att min man hämtar upp honom med bilen. Jag kommer att komma lite senare. Pappa tackar glatt ja.
Pappa har en rätt ny bil, med ett nyckelkort istället för en gammaldags nyckel. Pappa är dock såpass misstänksam att han oftast bär kortet i byxfickan. Men jag har ju en nyckel till hans lägenhet och jag hoppas på att pappa ska ha lämnat det hemma.
Eric hämtar upp pappa. När jag är säker på att pappa är ur vägen går jag hem till honom. Tyvärr har pappa tagit med sig nyckelkortet. Men jag hittar besiktningspapprena. Och jag hittar dessutom reservnyckelkortet. Dessa lägger jag beslag på. Då kan vi ju sno bilen och åtgärda felen så att vi slipper ombesiktning och körförbud. Jag tänker att det dels kommer att lugna pappa, dels göra att vi slipper ombesiktiga bilen när vi ska sälja den. Pappa har ju ändå lyckats boka en tid på en verkstad, lika bra att utnyttja den tiden! Vi behöver bara hitta någonstans att ställa bilen, där pappa inte kan hitta den.
Dagen därpå hämtar vi på nytt upp pappa, för att åka ut med honom till hans stuga. Han har inte lyckats ta sig ut dit ännu denna sommar, vilket vi är tacksamma för. Det betyder att han inte har vinglat runt på E4an med bilen. Vår plan är att göra pappa trygg med att han fortfarande kommer att vara i stugan tillsammans med oss. Och att göra ännu ett försök att få honom att ge oss nyckelkortet. Det blir ett långt och väldigt rörigt samtal med pappa.
”Jag ska ju besiktiga bilen. Men jag kan inte starta den. Mitt nyckelkort är trasigt. Jag behöver låna ert nyckelkort för att låsa upp min bil.”
Först förstår jag inte alls. Men sen går det upp för mig att pappa tror att VÅRT nyckelkort till VÅR bil fungerar även på HANS bil. Jag försöker förklara att det inte funkar, men pappa fattar inte. Vårt samtal blir bara snurrigare och snurrigare. Pappa blir alltmer upprörd, och inte heller jag lyckas hålla mig lugn. Till slut ryter Eric ifrån.
”Du måste fatta att VÅRT kort INTE fungerar på din bil!”
Jag säger: ”Pappa, du vet att både jag och Eric är duktiga på teknik. Jag tror vi kan laga ditt nyckelkort. Om du lämnar in kortet på lagning kommer det säkert kosta flera tusen.”
Vid hotet om att behöva betala en massa pengar så spaknar till slut pappa. Han försöker få mig att lova att lämna tillbaka kortet så fort jag kan, eftersom han ska besiktiga bilen.
Vi hinner knappt hem förrän pappa ringer och frågar om vi lagat nyckelkortet. Jag säger att jag och Eric kommer att ta hand om att laga bilen. Vi drar hela snurren om att kolla bilen med vårt nyckelkort ett par varv till. Pappa säger gång på gång att han måste få kortet lagat och att vi ska lämna kortet redan nästa dag, så att han kan besiktiga bilen. Jag bara upprepar att vi kommer att fixa lagningen av bilen. Till slut lugnar han sig och vi säger god natt.
Nästa morgon ringer pappa igen. Under kvällen har jag hunnit tänka. Så när pappa börjar tjata om att han måste få tillbaka nyckelkortet snarast säger jag:
”Pappa, polisen sa åt mig att ta hand om dina bilnycklar. Polisen säger att du inte får köra bil förrän du har genomgått hela demensutredningen.”
Det är inte en lögn. Eller åtminstone ingen överdrift. Polisen Torsten sa visserligen inte rent ut att jag skulle ta bilnycklarna. Han sa att jag skulle skära sönder däcken. Men jag anser personligen att polisen ibland brukar mer våld än nödvändigt. Jag tänker att det räcker att jag tagit bilnycklarna.
Pappa blir väldigt upprörd.
”Varför ringde polisen till dig?”
”De letade efter dig förra veckan, för att ta hand om ditt körkort. Men de hittade dig inte. Då ringde de mig. Och sa åt mig att ta dina bilnycklar.”
Återigen ingen direkt lögn.
”Du måste ge mig bilnycklarna! Jag har rätt att köra bil!”
”Nej, pappa. Polisen sa till mig att inte ge tillbaka bilnycklarna till dig förrän du har genomgått hela demensutredningen. Du måste gå på alla tider du blir kallad till.”
Vi diskuterar fram och tillbaka en stund. Men till slut har pappa själv resonerat sig fram till att han ska ringa vårdcentralen och försöka få göra färdigt sin demensutredning så fort som möjligt.
Under dagarna som följer lyckas vi ordna så att pappa får flera kontakter som gärna åker ut med honom till stugan. Vi åker själva med honom ut flera gånger också. Pappa själv lyckas ta upp sin elcykel från källaren, ladda batteriet och pumpa däcken. Nu har han möjlighet att både promenera och cykla till mamma och till affären.
Jag får varje dag resonera med honom om körkortet och om bilen. Men varje dag märker jag en förändring i hans resonemang. Jag är säker på att jag och pappa tillsammans, steg för steg, kommer att få honom att acceptera att han inte längre får köra bil.
Vid ett av telefonsamtalen med pappa satt en äldre man som jag inte känner närmare bredvid mig. När jag pratat färdigt sa han:
”Ursäkta, jag kunde inte undgå att höra ditt samtal med din pappa. Så fint att höra en så engagerad, tålmodig och respektfull dotter. Jag hoppas mina barn kommer att kunna prata med mig på det sättet, när det är dags för mig att sluta köra bil.”
Jag blev väldigt glad över hans kommentar. Men jag svarade ändå:
”Jag hoppas att du lyssnar på dina barn då. Det har varit en lång väg för mina syskon och mig att komma där vi är nu med pappa och hans bilkörning.”
Mannen svarade.
”Det är inte lätt för oss män. Våra bilar är ofta en så stor del av vår identitet.”
Den här berättelsen har handlat om en gammal man och hans identitet. Om ett samhälle som inte skyddar honom från risken att skada sig eller någon annan. Om anhöriga som istället måste ta ansvaret. Om en dotter som använder sig av list och lågaffektivt bemötande, istället för att följa polisens uppmaning och bruka våld mot en oskyldig bil.
Men det finns även en ung generation i vår familj. Jag tänker att ungdomen får avsluta historien.
Jag, min man Eric, vår elvaåriga dotter och femtonåriga son sitter och äter middag. Vi diskuterar hela historien om morfar och hur vi lyckades lura av honom bilen. Alla tycker det är hysteriskt roligt att polisen uppmanade mig att begå brott. Vi återberättar historien och hittar allt fler tokiga och roliga infallsvinklar.
Min dotter försöker gång på gång övertyga oss om att vi måste göra som polisen säger. Hennes humor är fantastisk! Hon tjatar om att hon vill åka och skära sönder däck! Hon och hennes bror spinner vidare och för nu en helt egen konversation som jag inte riktigt hänger med i. De skrattar alltmer och tittar menande på varandra. Det börjar gå upp för mig att de har något internt skämt på gång som går mig fullständigt förbi.
Dottern: Men polisen sa ju att vi ska förstöra hjulen!!
Sonen: Men då får vi ju inga julklappar!!!
Jag: ????
Båda barnen tittar förväntansfullt på mig.
Efter tio sekunder trillar poletten ner hos mig och jag börjar asgarva.
Sonen: Till slut förstod hon. Det tog lite tid.
Dottern ler glatt.
Jag: hur länge hade du funderat på den kommentaren?
Sonen: Vi har skojat om det en stund nu. Men du har inte märkt det.
Den här mamman blev utmanövrerad av två listiga ungar…
Nu har jag ju inget körkort. Men om min man Eric har svårt att släppa taget om bilen när det är dags för honom att sluta köra, så är jag helt säker på att mina barn kommer att lösa det.
Janna Li Janke
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
