Den här texten är min kapitulation. Att författa ett reportage från minoritetsveckan lät som en enkel uppgift, men ingenting har visat sig vara enkelt gjort i dessa tider.
Kanske beror det på min stora längtan efter de fysiska möten som mötte mig för ett år sedan den första veckan att Gävle blivit den stad som jag nu kallar hem. Det var häpnadsväckande att en kommun viger en hel vecka åt minoriteterna, deras språk, historia och kultur. Det betyder väldigt mycket för en stor skara människor som tillhör minoriteterna. Jag själv vågade för första gången ta steget och vara helt öppen om min etniska tillhörighet på grund av välkomnandet jag möttes av i det äventyr jag så ivrigt väntat på under en lång tid.
I Gävle får jag känslan av att vara välkommen, på ett sätt jag inte känt förut. Rasism möttes jag av då jag försvarade kamratskapet med mina invandrarvänner under uppväxten. Identiteten som Dinglare började jag bära utanpå i mitt kära Gävle.
Jag har sett alla klipp och det lilla som kunde göras under rådande restriktioner, men dessa kan alla ta del av via Gävle kommuns hemsida så att skriva om vad som sagts kändes så irrationellt att alla formuleringar förvandlades till ord som inte var mina egna. Reportaget får bli en krönika om att vikten av fysiska möten i resandekulturen aldrig kan ersättas med teknik och har lämnat mig i djup reflektion kring den problematiken i tider då en nysning kan vara livsfarlig för en medmänniska. Gävle kommun agerade helt rätt och kan inte, hur jag än vrider och vänder på det, ha skött annorlunda, så jag har ingen kritik.
Jag har enkom en känsla av tomhet över allt kulturutbyte som uteblivit i fotspåren av den rådande pandemin. Jag slogs också av tanken att man nog inte saknar något livsviktigt innan det tagits ifrån en, och min förhoppning är att fler än jag, efter reflektion, kommit till samma slutsats som jag; när pandemin är över så måste vi ta tillvara på varje dag varje möte, varje kram och varje ilsken diskussion som inte hänt på grund av avsaknaden av fysisk närhet.
Kulturen formades i fysisk närhet av typen som är mycket sällsynt idag, och romaninultur behöver mer än sociala medier. En berättelse är ingen berättelse utan någon som med inlevelse kan trollbinda åhörarna, och det kan aldrig ske genom en skärm, och de sociala medier vi använder för att hålla kontakten är, trots deras vikt för kulturens överlevnad, sekundär till att träffas dricka moshta och bara vara tillsammans. Det har jag lärt och förstått nu när möjligheten till det inte längre finns och frustrationen över det måste jag aktivt rikta mot pragmatiska sysslor. Jag kan som slutsats alltså sammanfatta minoritetsveckan som en avsaknad av minoritetskuturerna och en kommun i panik över att inte såra ser jag som ett bevis på att Gävle i sitt arbete med minoriteterna uppriktigt och genuint vill göra staden till en trivsam plats för alla sina medborgare. Kommunen ska ha all beröm för det som gjordes och pandemin är det enda som kan lastas för hur sorgsen jag kände mig jämfört med ett år sedan, när jag först välkomnades på bästa möjliga vis.
Jag ska ta tillvara på varje dag tillsammans med mala och narta när möjligheten till ofarliga möten åter kan arrangeras.
Den 29:e spenderade jag lite tid med några släktingar, och det var veckans höjdpunkt, och det lämpade sig så perfekt att det skedde på det vår dag, det Svenska Romanifolkets.
Jens Stelius Lundberg
redaktionen@dikko.nu
