Jag lyssnar lite förstrött på radion, och hör en kvinna som pratar om hur man ska bli lycklig. Hon säger att man ska lyssna på sitt inre barn. Precis som alla de där små bilderna på internet som säger att du blir mindre stressad om du bara lyssnar till ditt inre barn.
Det inre barnet är en skrämd liten stackare som gömmer sig i vårt inre och trots vår hårda yta bara vill komma fram och få en kram och få höra att hon är okej. Att hon duger som hon är. Det verkar de flesta människor kunna känna igen sig i. Men de känner inte mitt inre barn.
Mitt inre barn, som jag har släpat på nu i snart 40 år, är en tjurig unge. Hon gömmer sig inte, utan tar i stort sett alla tillfällen att sticka ut sin lilla hopskrynklade nuna genom min tillkämpade vuxenfasad och fräsa ”NÄ” eller ”DU ÄR DUM I HUVET”. Hon är dessutom med jämna mellanrum snabbare än mig, och jag hinner inte stoppa henne.
Hon provoceras extra mycket av situationer som är till för att göra mig obekväm. Där jag i kontakt med auktoriteter förväntas böja på huvudet att backa undan. I skolåldern gällde det framför allt vuxna som kände sig nödgade att ”sätta ner foten” och ”dra en gräns”.
I vuxen ålder har det handlat om chefer, myndighetspersoner, eller människor som av olika skäl sett ner på mig eller andra.
Jag köper resonemanget med att det är ett barn vi pratar om, för hon hinner aldrig tänka efter före. Jag, som vuxen, vet ju att ibland är det bara att knipa igen käften och göra som jag blir tillsagd. Men ibland retar något mig. Det kan vara ett tonfall, eller ett ögonkast, och då kikar hon fram.
– Kan vi få se ditt körkort?
– NÄ!
Det är en vanlig vägkontroll. Två poliser, och jag är på väg till jobbet. Givetvis så vet jag hur man gör. Tar fram den lilla plastbiten, ler snällt och åker vidare. Men jag hann inte först. Och den lilla jag som bor inne i mig tyckte att han hade ett jävla otrevligt, nedlåtande tonfall.
Så jag blev sen till jobbet, eftersom den gode konstapeln inte kunde dra någon annan slutsats än att jag var narkotikapåverkad. Jag nämnde inte för honom att mitt inre barn är i trotsåldern och puberteten samtidigt.
Jag tror på något sätt att det inte hade hjälpt mig.
Jag fick min adhd diagnos för några år sedan. Ganska sent i livet. Men att vara en person med ADHD gav mig en viss förståelse för varför mitt inre barn inte bara sitter där i ett hörn och längtar efter en kram. Hon vill ha bekräftelse på att hon finns och på att hon är respekterad.
”Från barn och dårar får man höra sanningen”, sägs det ju. Och mitt inre barn är både och. På många personalmöten har jag lyckats hålla henne borta. Men på andra har det gått sämre. Särskilt när ingen vågar svara på frågan om de trivs på jobbet. Eller om vi får en presentation av en chef eller expert, där de helt enkelt inte bemödat sig om att ge oss korrekt information. ”NÄ” säger hon då.
Och har hon väl fått en antydan till syre går hon inte att stoppa. Så den som inte bemödat sig att återge information korrekt ”ljuger” och den som varit nedlåtande är ”elak”. Hon är väldigt verbal, men förvånansvärt klumpig.
Hon härmas också. Som små barn gör när de retas när de känner sig trampade på. Vilket är ödesdigert på till exempel anställningsintervjuer.
– Hur kommer det sig att du aldrig slutförde din utbildning?
– Hur kommer det sig att du tror att du har med det att göra?, svarar då det lilla barnet med exakt samma tonfall.
Det förstår väl vem som helst att det inte gick att slutföra en utbildning med en lärare som ville få mig att utföra en uppgift som var helt vettlös, med ett inre barn som bad läraren håll käften, samtidigt som jag satt och försökte ändå förstå hur han menade. Vad är det ens för fråga?
I vuxen ålder har jag jobbat mycket med ungdomar/unga vuxna i behov av stöd. Min roll har ofta blivit den som ”står ut” med saker. Att bli kallad för saker, eller att stå kvar under ett helt utbrott utan att bli arg tillbaka. Det är verkligen ingen bedrift. Jag blir ju inte ens provocerad. För de är det barn som bor inuti mig. Jag känner igen mig. Jag förstår att de blir förbannade när de känner sig trampade på. Jag förstår att de säger elaka saker för att försvara sig.
Fortsätt ni lyssna på era inre barn i ert sökande efter inre frid. Mitt inre barn är en elak liten satunge. Jag försöker ha koll på henne så mycket som möjligt. Men är ni inte snälla kommer hon kanske ut.
Chefredaktör Linda Lundqvist
