När jag ligger i sängen känner jag hur vinden på något konstigt sätt tränger igenom det tjocka pansarglaset. Kanske har den som bodde här innan mig gjort någonting med fönstret? Frågorna snurrar i huvudet. Jag undrar hur han hade det här, när han flyttade, och framför allt vem han var.
Att vakna upp på morgonen och inse att jag är inlåst på ett ungdomshem kan vara rätt tungt.
Vanligtvis brukar jag bli väckt runt kvart över sju, är jag uppe tidigare än så brukar jag få vänta i slussen tills en personal kommer och låser upp dörrarna.
Jag tar mig ut ur rummet med raska steg och trycker ner handtaget på dörren som leder ut mot min korridor. Jag försöker trycka upp den men den öppnas inte. I min disiga morgontrötthet börjar det slutligen klarna att dörren är låst. Jag är låst! Hela min värld är låst!
Jag ser en man närma sig dörren med raska steg. Jag känner knappt igen honom på grund av att jag är så trött. Jag ber honom vänligt, med en gäspning i munnen, att öppna dörren och får genast ett korrekt men ändå väntat svar:
”Nej, tyvärr, du får vänta i 40 minuter tills jag får släppa ut dig”
Det är inte lönt att vara uppkäftig mot mannen som står bakom den förstärkta dörren. Jag kan inte göra annat än vänta i 40 minuter, han har ju ändå kontroll över situationen. Eller egentligen har han kontroll över mitt liv.
Kvart över åtta får jag gå till skolan med personal. Skolan är rätt strikt. Går man inte på lektionerna ringer lärarna till avdelningen och säger att vi är tvungna att gå tillbaka och då har man fått ”oklarad dag”. Det innebär att man inte får göra något på hela dagen. Då är man oftast på sitt rum eller på avdelningen och spelar brädspel vilket är tråkigt.
På rummet har jag bara en fastskruvad hård säng, ett skrivbord och en lampa. Inget mer.
Därför måste man se till att inte få oklarad dag. Vill man inte gå tillbaka från skolan när man blir tillsagd trycker lärarna på larmknappen och då rusar personal dit från avdelningarna i närheten och kommer, på ett oftast våldsamt sätt, brotta ner en. När man har blivit ’’nerlagd’’ så har man fått oklarad dag i tre dagar och sköter man inte de tre dagarna kan det bli förlängt.
Jag genomgår också en behandling och med hjälp av den är jag på god väg ur kriminaliteten vilket jag är glad över. Behandlingen sker oftast med någon slags psykolog. Min psykolog är riktigt duktig. Hon förstår mig och därför har jag en tilltro till henne. Samtalen brukar ske i ett rum och vi har massa olika tester och diskussioner där, men ibland åker vi också ut och äter på stan. Det tycker jag är bra då jag har tröttnat lite på maten här.
På kvällarna har vi aktiviteter där vi kanske åker iväg och handlar eller fikar. Ibland känns det konstigt och jobbigt att vara utanför institutionen och se så mycket människor. Det känns som att de kollar på mig och att de på något sätt ser igenom mig, ser att jag sitter på ungdomshem. Jag undrar hur det kommer kännas att komma ut i samhället igen
Anton
——————————————————————————————————————-
Inforuta om Ung inlåst.
Projektet Ung inlåst ägs av Skyddsvärnet och drivs av projektledarna, Olle Eriksson och Jonas Klinteberg. Projektet fokuserar på att sprida kunskapen om ungas rättigheter genom att samtala och hålla i skrivarverkstäder för unga frihetsberövade. Anton som har skrivit texten deltar i projektet.
Genom projektet ska en handbok tas fram som ska hjälpa ungdomarna att få en större kunskap om vad en vistelse på SiS-ungdomshem innebär.
