Vi startade vår resa mot grannlandet på onsdagskvällen. Bilen är fullpackad med prylar som kan vara bra att ha, mat och sovsaker icke att förglömma. Barnet, djuret och dottern ställer upp som ressällskap på färden.
Vi kommer sent iväg på onsdagen eftersom jag är tvungen att avsluta en del på jobbet innan resan blir ett faktum. Vid 23- tiden är vi i alla fall i närheten av Sundsvall, trötta men nöjda bestämmer vi oss för att ta in på hotell. Dottern ringer och kollar, två vuxna ett barn och en hund, har de rum? Japp, men då hunden är med blir vi tvungna att ta ett speciellt rum som är dyrare.
Okej, vi tar det. När vi kommer fram frågar receptionisten om kollegan sagt att det kostade extra för hunden? Ja, det gjorde han, och så fortsätter han och visst sa han att det kostade extra för barnet? Nej det hade han inte gjort, vi bokade ett rum för tre, men okej, vi tar rummet i alla fall, vi behöver sova.
Jag frågar om parkering och han ser glad och säger att jag kan stå där jag står och det kostar 10 kronor timman dygnet runt. Nu är tålamodet på upphällningen, vilket ocker inte nog med att rummet kostade skjortan och de tar betalt extra för barnet och djuret och vi tvungna att betala för parkeringen också. Men logiken, tröttheten och bristen på alternativ segrar och jag samlar ihop familjen tar nyckeln och går till hissen.
Som gräddfilen på surströmmingen står extra sängen mot väggen när vi kommer in på rummet och för ett djur finns ingenstans att sova, detta trots att det var ett speciellt rum för djur. Vi svär över svinpriserna och somnar till ljudet av tjutande däck och brummande lastbilar som vi ackompanjerar med besvärjelser om att vi ska äta dem i konkurs till frukosten. Till min förskräckelse hör jag mig säga, som Rudolf i filmen ”Sune i Grekland”, nu gäller det att äta tills vi storknar, bröd kan vi äta hemma.
På ett lite mer utsövt humör och med en stadig frukost som ligger som en dallrande pannacotta i våra överfulla magar i ett näst intill ett komaliknande tillstånd, fortsätter vi vår resa. Undantaget är djuret och barnet som har ätit hundmat och vitabönor till frukost. Ibland får en vara tacksam för det lilla, de åt i alla fall inte bröd.
Destination Norge, Elverum och Glomdals museum är nu ett efterlängtat faktum. Bilen ser ut som en överförfriskad groda som varit ute och festat på rom när jag styr den fram mellan gropar och asfaltshål på de svenska eftersatta vägarna. Stämningen är på topp, vi pratar, skrattar och sjunger och plötsligt så blir det dags för lunch.
Vi stannar vid en vacker sjö, ordnar med mat och börjar äta när temperaturen faller drastiskt och regnet börjar dominera landskapet. Vi kastar i oss maten som om det var vår sista måltid, ingen tid för njutning och rusar skrattande till bilen. Sen är vi på väg igen, här hoppar inga halta löss, vi har roligt.
Vi passerar gränsen via Stöten, vädret blir bättre och vägen slätare. Bilen flyter fram på det svarta hela underlaget och utsikten är formidabel. GPS-kärringen börjar nu prata fullständigt obegriplig, hon låter som hon svalt en gummiboll som satts sig på tvären, ord som Bakke-tunga-ta (Baketun-gata) gör det ibland lite svårnavigerat. Hon uttalade de norska orden på svenska och detta orsakar ett nästan oförståeligt dataanimerat språk. Många skratt blir det. Till sist är vi ändå framme, efter bara lite felkörningar.
Glomdals museum, Elverum visar sig vara just så där bra som jag förväntat mig, till och med lite bättre. Vi fotar, studerar, njuter, interagerar och imponeras över det fina museet. Utanför hittar vi ett schack där barnet knäcker sin mamma i ett schackparti. Det resulterar i några krystade bortförklaringar och ett lindrigt humörstapp i rond två när barnet säger att han undanber sig råd från någon han just har vunnit över.
När modern och sonen är klara med detta drama drar vi till campingen där vi får en helt fantastisk stuga, med sovrum, badrum och ett allrum, som vi bor två nätter i för samma pris som vi betalade för ett rum i Sundsvall och både barn och djur var inkluderat i priset. Vilken lycka och vilken fantastisk dag.
På kvällen går vi genom broschyrerna från museet och barnet inser att vi missat en massa kul. Det blir en returmatch med djur, soldater, läkekonsten förr och en hängbro som får en höjdrädd mormor att trotsa sina rädslor, ingen kommer ihåg en fegis och det går ju inte att visa sig feg inför barnbarnet.
Dagen avslutas med ett parti schack, där de tappra kombattanterna djupt koncentrerade trotsar regnet genom att sätta på sig luvorna medans jag sitter under ett parasoll och dricker kaffe. Var och en ska göra det de är bäst på, partiet slutar i remi.
På lördag morgon packar vi bilen, städar ur stugan, tackar för oss och sätter av hemåt igen. Regnet öser ner och väderradaren lovar mer av den varan. Vi bestämmer oss för att ta den kortare vägen hem istället för att köra Norska fjällen. Sagt och gjort, resan blir kortare men naturupplevelsen magisk. De vindpinade björkarna innan gränsen går mot allt förstånd när de krampaktigt sträcker sig för sin överlevnad likt den trötta ensamstående mamman med det överenergiska barnet i matbutiken.
Små hus byggda längst ner vid rullstensåsarnas kant. Det ser ut som om en morgonfjärt av normal styrka skulle platta till dem lika lätt som en klimatengagerad ungdom kan platta egot hos hundratusentals svenska män. Den här gången hamnar vi i Tenndalen när vi kör över gränsen.
På svenska sidan återhämtar sig GPS-kärringen från sitt norska trauma och hennes entoniga röst uttalar städer och gator normalt igen. Vi pratar, sjunger och lyssnar på låtar som ”I just want to set the world on fire” och ”Hej på dig Monika”. En låt som barnet för övrigt tycker är så bra att den borde vara vår nationalsång.
Detta är varken första eller sista resan jag gör med dottern och barnet. Vi har alltid lika roligt när vi är ute och reser. Det är ett underbart sätt att umgås på. Men var sak har sin tid, nu kör vi plattan i mattan med destination den egna sängen.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu