Alla har vi väl varit med om både roliga och tragikomiska situationer både privat och i arbetslivet. Även några lite kusliga händelser har vi kanske fått uppleva och många fadäser. En del saker kan vi skratta gott åt direkt och en del har vi roligt åt så här i efterhand, men där och då var det kanske inget man talade högt om. En del händelser borde man kanske inte skratta åt över huvud taget. Men det sägs ju att man kan skämta om allt och jag tror det behövs skämtas för att vi ska klara av jobbiga och tragiska upplevelser.
Mitt jobb inom hjälpmedel började med en vit liten lögn. Jag fick på omvägar höra talas om att de sökte en tekniker på Barnhjälpmedelscentralen, numera Hjälpmedelscentrum. AF tänkte skicka dit någon annan men jag skyndade mig dit, sa att AF skickat mig och jag fick chansen och jobbade där i över 23 år. Man får vara om sig och kring sig. Min kunskap om hjälpmedel sträckte sig i stort sett till att jag sett någon rullstol på stan. Men jag lärde ju mig efter hand.
Nåväl nu till skojset! Det utspelar sig på den tiden vi inte hade mobiler. Jag sitter i fikarummet då det ringde på min telefon i verkstan och jag skyndar dit och svarar. Hallå! Säger en man i telefonen, jag undrar om jag måste beställa tid för besiktning av min släpkärra eller kan jag bara komma ner? Ursäkta, säger jag, och förklarar för honom att han har ringt fel, och lägger på luren. Jag går ut till fikarummet igen men hinner inte sätta mig innan det ringer igen. Samma man frågar igen om besiktning av släpkärra och på nytt säger jag att han ringt fel och lägger på. Nu fattar han väl tänker jag och beger mig på nytt till fikarummet. Det dröjer inte mer än någon minut innan det ringer igen. Samma röst samma man som frågar om han kan komma ner med sin släpkärra. Nu är jag ganska trött på honom så jag säger bara, ja kom du ner bara. Du behöver inte beställa tid. Så här efteråt kan jag ju undra vad som senare utspelades nere på bilprovningen.
Mitt arbete var ganska självständigt och jag disponerade mitt arbete rätt fritt. Ibland var jag inne och jobbade ibland var det jobb ute, hemma hos de som hade hjälpmedel. Nåväl, en gång hände något som jag inte talade högt om. Inte för än många år senare. Och då fick kollegerna sig ett gott skratt. Jag var på ute jobb åkte jag hem på lunchen och fixade lite käk. Efter maten blev jag trött och tänkte, jag vilar en stund på sängen. Sagt och gjort och jag lade mig tillrätta men somnade rätt snabbt, vaknade och tittade på klockan. Tio i fyra. Fort som bara den tog jag mig ner till jobbet och flexade ut. Jag ville ju inte till råga på allt ha flextid när jag somnat hemma.
På senare tid fick vi vara beredskap på helgerna om det skulle inträffa fel på hjälpmedel som inte kunde vänta till efter helgen. När man haft en helg, var vi lediga efterkommande fredag. Televäxeln hade ett schema vilka som hade beredskap och ringde upp på våra jobbarmobiler om det var något. Man var visserligen hemma men man gick ju och kollade mobilen hela tiden och man var ju låst och kunde inte göra vad som helst. En måndag kom jag till jobbet och samspråkade med kollegerna om ditt och datt. Sen frågade jag vem som haft beredskap i helgen. Det var ju du, sa de. Jag rusade till datorn och kollade. Ja det var jag! Öppnade mailen för att se om jag fått något mail från chefen som undrade varför jag inte varit kontaktbar på jobbmobilen i helgen. Men inget där. Ingen hade behövt hjälp. Skönt! Jag gick tillbaks till jobbarkompisarna och sa, skönt nu är man ju ledig på fredag. De skrattade gott.
Några tragikomiska händelser som jag varit med om i min yrkesutövning skall jag förtälja er om här. Hur uttrycker vi oss? Hur lätt kan ett litet ord bli misstolkat och leda till allt annat än det vi tänkt. Ett litet ord som slinker över våra läppar innan vi hinner tänka. Den första händelsen inträffade när en av kollegerna var ute och skulle reparera en rullstol på ett äldreboende. När han kommer dit pratar han med en av personalen och uppger sitt ärende och vem han söker. Nej tyvärr får han till svar, hon har gått bort. Men vet ni ungefär när hon kommer tillbaks? Undrar kollegan, som tänker att han kan köra på några andra jobb tills hon återvänder. Hon är avliden, svarar personalen då. Kollegan skämdes och bad verkligen om ursäkt för missförståndet och gick därifrån och var glad att det inte var någon anhörig han pratat med.
Det kom in en man i rullstol till verkstaden med en assistent som kör honom. Han verkade lite sur på oss. Han undrade hur det gick med hans elrullstol som någon av oss varit och hämtat in för reparation. Det var ju du som hämtade den sa han till min kollega. Ja det stämmer, men det är inte jag som håller på att dona med den, det är min kollega, men han är ute för tillfället. Jag ska minsann kontakta er chef så att ni snabbar på, säger mannen argt. Ja då kan du gå två dörrar ner i korridoren så sitter chefen där, säger kollegan. JAG GÅ! HUR F_N SKA JAG KUNNA GÅ! Ryter mannen till. Till saken hör att han nyss blivit dubbelamputerad och var så klart frustrerad. Ett litet ord som slank ut och ställde till det. Men alla fick vi en jättebra relation med mannen senare.
En annan gång var det ett felaktigt ordval som lätt kunnat sprida ett felaktigt rykte. När en av jobbarkompisarna ute och kör på jobb, ringer det i mobilen. Han stannar till och svarar. Det är en arbetsterapeut som undrar om hon kan få prata med Sven (fingerat namn). Nej han sitter inne svarar kollegan. VA! Sitter han inne? Vad har han gjort? Kollegan skrattar så han kiknar. Nej jag menar att han är innetekniker idag, säger han när han återfått talförmågan. Ja, som det kan bli, ett litet ord felaktigt använt kan få oanade konsekvenser.
En annan händelse som jag själv var med om utspelades på ett demensboende. Jag var där och skulle laga ett hjälpmedel och fick stå och reparera i dagrummet. Jag donar och grejar och i rummet sitter en rar gammal dam och tittar på. Plötsligt säger hon, hur vill du ha det? Jag ställer upp på allt! Alla sätt är skönt, säger hon. Det dröjer någon sekund innan jag återfår talförmågan. Men vad ska jag svara? Bättre att bara vara tyst kanske, men till slut säger jag bara, det ordnar sig nog. Vilket svar! En av personalen som befinner sig i rummet småler gott.
En gång ringer det på telefon i verkstaden och kollegan svarar. Hallå! Säger någon i telefon. Jag tänkte höra när min hörapparat är klar som jag lämnade i förra veckan. Du har ringt fel, säger kollegan. Du får ringa till hörcentralen. Kan jag komma i eftermiddag frågar mannen då. Nej blir svaret! Du måste ringa hörcentralen. Då kommer jag vid ettiden fortsätter mannen. Kollegan höjer rösten markant. NEJ DU HAR RINGT FEL! DU MÅSTE RINGA HÖRCENTRALEN! Men mannen lägger på och kommer sedan till oss klockan tretton. Då får vi lotsa honom rätt. Så allt gick ju bra till slut.
Det ringde ofta personer och undrade om de kommit till Hjälpcentralen. De ville ha hjälp med än det ena än det andra. Saker som vi inte kunde hjälpa till med. Någon ringde om att låset till hans garage var fruset och han kunde inte få ut bilen. Kan ni komma genast och fixa? En man ringde och ville att vi skulle köpa vinterdäck till hans bil, för själv hade han ju inte råd. Vi fick ju råda dem så gott det gick att vända sig till någon som kunde ge dem hjälp.
En del personal hade till uppgift att hämta tillbaks hjälpmedel från avlidna. Sängar, rollatorer, rullstolar och mycket annat, både i hemmiljö och på boenden. När det gällde taklyftar var vi tekniker med och monterade ner. En gång när en arbetskamrat varit och hämtat hjälpmedel efter en dam som avlidit upplevde hon något kusligt! När hon skulle lasta ur bilen tycktes hon se något som fick henne att rusa in i verkstan och hämta oss. När hon öppnade bakdörrarna fick hon en syn av att den gamla damen satt i rullstolen. När vi kom ut såg vi så klart inget. Men man kan ju aldrig veta!
De första åren fanns ju inte GPS i bilarna utan vi hade med kartböcker som vi bläddrade i letande efter adresserna. Vårt område sträckte sig över Falkenberg, Varberg och Kungsbacka. Så det var ett stort område och svårast var ju att hitta på landsbygden. Jag skulle hem till en äldre dam och reparera och hade telefonkontakt när jag närmade mig adressen och jag frågar damen om vilken färg det var på huset. Det har jag ingen aning om, svarar hon. Jag har inte varit ute på 20 år. Tragiskt! En annan gång når vi fick en felanmälan och frågade om vägbeskrivning fick vi höra, ta till vänster vid mjölkbordet där hästarna betar på ängen om sommaren, bara det att det var vintertid. Men kom rätt gjorde vi alltid.
Många tragiska livsöden fick vi ta del av och man hjälpte så gott man kunde. Ibland gick själva reparationerna snabbt men man kunde ju inte bara lämna utan man fick vara social och prata och lyssna. Ibland var vi några av de få kontakter de hade. Ibland stannade vi och hjälpte till med saker som inte berörde oss, men vi gjorde det ändå.
Thomas Karlsson
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
