Under sommaren lyste mitt Facebook-flöde upp om Lasse Åbergs sommarprat. Anledningen var att han berättat om sin släktforskning där han kommit fram till att det fanns skogsfinnar i släkten hela vägen från Savolax. Han beskriver själv att han hoppats på att vara vallon och att skogsfinnar i släkten inte är det första man skryter om på cocktailpartyt.
Kommentarer på Facebook var såklart upprörda över Åbergs tankar om sina skogsfinska släktband. Flera undrar varför han inte anser att det kan vara något man pratar om på cocktailpartyn. När jag själv lyssnade på Åbergs sommarprat var jag inte så förvånad över hans tankegångar. Det går att förstå genom att ta sig tillbaka i historien och ta reda på synen om valloner och finnar.
Lasse Åberg föddes 1940. Han gick alltså i grundskolan när svenska skolböcker ännu beskrev finsktalande som en främmande ras. Det fortsatte in på slutet av 60-talet innan man fasade ut ras-begreppet till förmån för nationalitet och kultur. Att någon som vuxit upp med en sådan världsbild skulle reagera annorlunda om finska släktingar långt bak i tiden är i min mening föga förvånande.
Jag träffar ibland personer som upptäckt att de har finska släktingar långt bak i tiden. En del utbrister förtvivlan och andra ett visst intresse. Oftast säger de detta till just mig eftersom de kanske vet att jag skriver om sverigefinska frågor. De verkar tro att den enskilda släktingen långt bak i tiden gör att de har något samröre med mig. Så funkar det ju egentligen inte om man frågar antropologer och etnologer. I Sverige verkar man samtidigt inte ha något problem att dra en koppling mellan dessa blodsband, etnicitet, kultur och samhörighet.
Exakt varför det är så är svårt att förklara. Dessa tankegångar verkar ha funnits längre tillbaka i tiden än rasbiologins glansdagar i Sverige. Enligt släktforskaren Peter Sjölund, som skrivit boken Alla är vi valloner: om sanna och osanna släkthistorier i Sverige (Norstedts 2023), var släktforskning en viktig verksamhet för kungar och adel för att både säkerställa sin ställning i samhället och anspråk på det territorium som vi idag kallar för Sverige. Det må vara långsökt att dra en så stark koppling mellan vad Gustaf Vasa försökte göra med sin släktforskning, där han till och med hävdade att han härstammade från Adam och Eva i rakt nedstigande led, och den stora folkrörelsen som släktforskning är idag.
Intressant nog har Peter Sjölund också undersökt varför valloner har en sådan särställning bland svenskar som släktforskar. Det är inte bara så att det är fint och speciellt att ha valloner i släkten. Det finns också många myter om valloner om deras utseende. Särskilt att man har lite mer ”mörka” drag, så som jag själv, med mörkt hår (och skägg) och lätt blir brun i solen som återkommande tema.
Fast mörkt hår och att lätt bli brun i solen känns ju inte som ett ideal som förespråkades av rasbiologer under 1900-talets första hälft. Enligt Peter Sjölund var det så att valloner ansågs vara ett främmande raselement, men ett välkommet sådant. Vallonerna hade integrerat sig, blivit en del av samhället, jobbat upp sig och bidragit med sina kunskaper. Alltså, visserligen var de en främmande rastyp i de otaliga utställningar som rasbiologer använde för att lära svenskar om vad som var ett sant svenskt utseende. Ändå var det något positivt med dem.
Dessa myter har verkligen hängt med länge och verkar svåra att skaka av sig. I skuggan av den här historien är det inte svårt att förstå Lasse Åbergs resonemang. Hans tankar är mer eller mindre typiska för en viss generation svenskar och säger kanske mycket om vad som överlevt från 1900-talets första hälft som vi så gärna vi tro att vi gjort upp med.
Tänk ändå att Sverige officiellt ser sig som ett färgblint land där vi inte längre talar om biologiska raser. Ändå ligger mycket av vår förståelse kring tillhörighet kvar i något slags biologistiskt tankesätt som suddar ut gränsen mellan natur och kultur. Släktforskare idag hittar många spår i sina släktträd som ställer tanken om ett homogent förflutet på ända. Det kan antingen utmana eller förstärka det här sättet att tänka.
När jag läser vad släktforskare skriver på sociala medier och tidningar om sina egna släktforskaräventyr märker jag att man läser in väldigt mycket i sina släktband. Likaså gör man det i DNA-resultat och kartor trots att både DNA-forskare och släktforskare har lämnat mycket rum för skepsis till de slutsatser många drar. Jag finner det fascinerande att läsa vad andra läser in i dessa saker och vi borde lägga mer tid att försöka förstå dessa samband för att nå fram till andra sätt att tänka kring tillhörighet i vårt avlånga land. Det behövs kanske mer än någonsin.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
