Tonen på nätet blir allt hårdare och otrevligare. I skydd av en dataskärm eller en lur säger vi saker vi aldrig skulle säga om vi stod öga mot öga med människor. Det skvallras i chattar och grupper där man analyserar människor långt in sängkammaren. För att inte tala om man inte är av samma politiska åsikt eller tycker olika i sakfrågor då kallas kavalleriet in och sen är massakern i full gång med personangrepp där hela släkten ända ner till grisen ingår.
Vi tillbringar mer och mer tid av våra liv på sociala medier där vi visar upp oss från den bästa sidan, om än lite friserat för att passa in den tomtebolycka som vi vill ska lysa om oss. Många är mer eller mindre beroende av gillamarkeringarna eller de antal följare man har. Det går inte njuta av det speciella ögonblicket innan man har sett till att vänner och följare avundsjukt kan ta del av det i sociala medier.
Att vara en bra medmänniska är viktigt även om det är lättare att prata skit än att ha dialog och lyfta det som är bra. Det är ofta enklare att föra samtal med eller om människor online i stället för att träffa dem fysiskt. Något som försämrar vår sociala förmåga, och kan få riktigt tråkiga konsekvenser. Forskare anser att vi får en förskjutning av vad som menas med social kompetens av att tillbringa för mycket tid på sociala media.
När blev det omodernt med ett samtal på tu man hand kan man undra. Ta ett snack med personen istället för att agera som en skvallertidning där de olika inläggen eller tweetarna blir en artikel utan källgranskning och många gånger utan verklighetsförankring.
Om jag är flata och resande/rom spelar det någon roll?
Nätklimatet lämnar en hel del övrigt att önska, och även den mest sympatiska människan kan förändras till en fördömande vrålapa i en diskussion på Facebook eller Twitter. Det är som att det är tillåtet att spola ner uppfostran och trevligt uppförande på dass när man ingår i ett drev mot någon stackars sate som anses vara eller ha fel. Blockerar man dessutom människan kan man skriva hur mycket man vill utan att den ser det.
Nu granskas inläggen av Facebook och censuren har blivit hårdare mot människor som har ett behov av att ta ut sin frustration på nätet. Men då använder man chattar där man lägger till likasinnade och så får man odla sina fördomar helt oemotsagt. I denna hemliga grupp har etik och moral spolats ner på ovan nämnda dass för länge sedan.
Idag har ”näthat” blivit ett begrepp, och ett faktum. Det finns människor som tillbringar många timmar av sina liv med att hänga ut, hata och hota människor som inte delar deras åsikter eller som de anser sig blivit kränkta av. Lättkränkthet är social medias andra namn.
Hatbrott, rasism och näthat. Vad gör du?
Men jag tror ändå att hotarna och hatarna är ganska få, relativt sett. Jag tror att de allra flesta hätska och hetsiga diskussionerna på sociala medier i grund och botten handlar mer om missförstånd och en kanske tillfällig känsla av makt. Folk så att säga ”goes with the flow” och kämpar om att skrika högst för att höras i allt brus. I eftertänksamhetens kranka blekhet är det ett fåtal som fortsätter på den inslagna banan, de flesta har ett sunt förnuft som tar över.
Ibland känns det som att diskussionerna på sociala medier är samtal där man inte har tillgång till hela språket, det fattas några vokaler och konsonanter. Det blir upphackat, rumphugget och ofärdigt. Vi får problem med att förstå varandra när vi inte har tillgång till andras tonfall, ansiktsuttryck, kroppsspråk och gester. Det är som gjort för missuppfattningar och den fredligaste svampgrupp blir till en krigszon med skyttegravskrig där anklagelser och påståenden far som ruttna svampar i syfte att misskreditera antagonisten.
Men det stora problemet är nog ändå anonymiseringen. Skärmen finns där som ett filter mellan människorna. Ord som kastas fram och tillbaka i sociala medier, är en helt annan sak än de ord som sägs över en kopp kaffe, en middag eller i telefon för den delen. Då handlar det om dialog och inte den monolog som den egenskrivna ranten består av.
Brottsoffermyndigheten att förbereda en informationsinsats mot näthat
I det verkliga livet försöker vi, i alla fall de allra flesta av oss, hitta ett intresse eller något som vi kan enas om. Vi skaffar oss vänner som vi pratar med och blir det en missuppfattning pratar man och reder ut det. Vi gör det inte nödvändigtvis för att vi ska vara bästa polare med alla, utan för att det är en förutsättning för att vi ska kunna leva ett behagligt liv.
På nätet tycks det ofta vara tvärtom. Sällan är vi så misstolkande mot ”de andra” som på sociala media och sen kör vi en rant om hur missförstådda vi blivit utan att reflektera över den egna insatsen i missförståndet.
Nu är inte sociala media bara av ondo det är också en fantastisk träffpunkt där man kan få skratta, knyta nya kontakter och ingå i grupper där man har ett riktigt utbyte av varandra. Själv har jag träffat en av mina allra bästa vänner på facebook, och det i en grupp där det var fullt krig. Vi har varit vänner i över 10 år både på nätet och i verkliga livet.
Så visst är nätet en bra träffpunkt för att skaffa sig ett kontaktytor och knyta vänskapsband. Men det kommer aldrig gå upp mot att prata med varandra i verkliga livet. Att avpersonifiera människor skapar problem som ofta går över styr. Vi alla som finns i sociala media behöver jobba på att behålla verklighetsförankringen och inte låta nätet diktera den enda sanningen.
God fortsatt surf på er alla, var ansvarstagande, så syns vi där ute på sociala media.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Blogg: Essentiellt
