Resandefolkets berättelser – Vorsnos manusch är en metodbok och antologi som beskriver en metod för att arbeta med minoriteter, utgiven av redaktörerna Britt-Inger Hedström Lundqvist, Ann Hellman, Linda Lundqvist och Johanna Olsson (red.) som beskriver en metod för att arbeta med minoriteter. Boken är samtidigt en antologi och DIKKO har fått lov att publicera några av de berättelser som finns med i boken.
Curt och hans syster
I mina papper står det uttryckligen att ”han omhändertogs med anledning av att hans föräldrar var ”tattarfolk.” Sedan han tvångsomhändertogs som fyraåring flyttades han runt på olika barnhem och fosterfamiljer. Även han kom från början till Vidkärr och misshandeln från personal och andra barn inleddes direkt.”
Allt stryk och all misshandel som jag har gått igenom var för att jag var resande. Till varje nytt ställe skickade de med pappren. Det första de sade när de öppnade kuvertet med mina uppgifter var: ”Du är en sådan jävel”. Jag visste ju inte vad jag var som liten, säger han. Att jag från barnåren fick mycket stryk och blev inlåst just för att jag sa något på romani utan att jag tänkte på det, det kan jag inte riktigt förstå varför. Var det order från högre ort att vi ”tattarungar” inte fick prata vårt språk? Minns en gång kunde varit i femårsåldern när jag fick en frukt av en så kallade vårdare, och jag sa Pakkrepa (vilket betyder tack) utan att tänka mig för samtidigt som jag sa det så duckade jag i ren reflex, men ändå lyckades få en kraftig örfil och ett ryt ”tala inte tattarespråk här” sen åkte jag in under trappan i en mörk skrubb där fick jag sitta någon timma man fick alltid passa sig så man valde rätt ord, sånt förstår inte folk i dag. Detta hände mig vid ett flertal gånger på olika ställen jag flyttades till.
När jag sedan bodde på Skärsbo pojkhem i Alingsås var det en annan pojke som också var av resandefolket. Vid ett tillfälle tilltalade den andra pojken mig på resandespråket rommani. Jag gjorde misstaget att svara. Då fick jag ett knytnävslag rätt i huvudet av föreståndaren. ”Här talar vi svenska tattarpojk”, berättar han. Det är ju inte bara misshandel, det är ju ren rasism som präglat hela min uppväxt.
Detta hände mig i 16–17 årsåldern i Uppsala där jag var på ett hem något år, en vårdare hade lite speciellt agg till mig jag fattade inte då varför men det sa han sedan själv han hatade ”tattare”: Jag minns min första dag när dom tog in mig för att jag skulle byta kläder mm denna vårdare tog fram de papper som jag hade med mig och läste högt hur dålig min mor och far var och ”sådana satans ”tattare”, dig ska vi nog göra folk av”. Det var nära han tog livet av mig en gång, efter vi spelat fotboll och fick åka till en närliggande sjö och bada. Vårdaren satt på bryggan och när jag skulle gå upp så hoppade han i och tryckte ner mitt huvud under vattnet. Jag minns paniken och hela min skräck. Jag råkade knäa honom mellan benen så jag kom upp och skrek till honom ”Vad fan gör du!?” han skrattade och sa ”Sånt ska ”tattare” tåla!”. Det var flera sådana attacker från honom som jag klarade. Han gjorde så jag följde med några som skulle rymma, allt för att få vara i fred. Naturligtvis åkte vi fast och kom till sluten cell.
Att sitta i sluten cell var något speciellt; klockan 06,00 så blev man väckt och man fick bädda och få in frukosten, sängen låstes fast i väggen, vila var inte tillåtet mer än en stol och ett litet bord. Dagen flöt på. Man kunde titta ut genom gallerfönstret, utsikten var några träd, middagen kom och även kvällsmaten, sängen låstes upp klockan 20,00. Visst la man sig på golvet ibland, men såg dom det så rycktes dörren upp och man blev tillsagd att sätta sig upp. Tristessen var hemsk, här kunde man få vara i två veckor…
Vill du läsa fortsättningen på den här berättelsen kan du antingen beställa boken Resandefolkets berättelser – Vorsnos manusch eller vänta till den 1 augusti när den släpps som en PDF-bok hos förlag DIKKO.
Curt Magnusson
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
