Resandefolkets berättelser – Vorsnos manusch är en metodbok och antologi som beskriver en metod för att arbeta med minoriteter, utgiven av redaktörerna Britt-Inger Hedström Lundqvist, Ann Hellman, Linda Lundqvist och Johanna Olsson (red.) som beskriver en metod för att arbeta med minoriteter. Boken är samtidigt en antologi och DIKKO har fått lov att publicera några av de berättelser som finns med i boken.
Hämnden är ljuv sa bonden och sparkade grannens gris
Jag satt ute i solen med en väninna för ett tag sedan. Hon hade träffat några tiggare på stan och ojade sig över hur mycket fattigt folk det finns i vår värld. Vi tyckte det var synd om dem. Då la sig en 90-årig gubbe i samtalet.
“Förr hade vi tattarna” sa han. ”De knackade dörr, och de var så förslagna så de såg alltid till att komma vid middagstid, när de visste att det fanns mat. Och ni förstår, de skickade alltid fram barnen för att de visste att det är svårare att motstå ett par hungriga barnaögon.”
Han skrockade lite och fortsatte berätta ur minnet om bedrägligt beteende hos människor utan pengar. Han berättade om när han var bonde och skulle odla korn. Allt var slutsålt, men efter mycket letande fick han tag på en gubbe som hade. Han åkte upp till gården, där han skulle köpa korn av ”tattaren”. Gården låg på Tuvan och där bodde min mamma och pappa. Sammanbitet inser jag att det är min far han pratar om.
Gubben fortsatte sin berättelse: det begärda priset var mycket lägre än det pris han hört tidigare och han bestämde sig för att påpeka det eftersom det ändå skulle komma fram.
“Du tar för lite betalt för kornet!”
“Nu har jag sagt det här priset, så då är det du ska betala.”
Gubben berättade hur han snabbade sig att ta fram börsen innan ”tattaren” ångrade sig. När de lastade kornet hade gubben frågat pappa om oss barn, och han hade svarat
“Dem har jag uppfostrat att arbeta hårt, de ska inte behöva leva som jag har gjort.”
Jag reste mig bara och gick, jag orkade inte höra mer. Jag orkade inte tänka på att gubben bredvid mig förmodligen sett mig, som barn, stå kall och uthungrad utanför ytterdörren med mamma och tänkt att jag var förslagen som kom mitt i middagen. Och jag orkade inte höra att min pappa tyckte att hans liv var så hemskt att han inte önskade någon av oss barn ett likadant jobb. Nu satt vi här, 70 år senare, och han skrockade och kallade oss “tattare”.
Min mamma bodde i Svallet utanför Umeå innan hon och pappa gifte sig. Hon var en fattig, stolt, konstnärlig och praktisk kvinna. Hon hette Teolinda, Adolfina, Leontina. Det var vanligt både bland resande och västerbottningar i fattigdom att ge barnen riktigt tjusiga namn, eftersom ibland var det enda vackra man hade råd att ge dem.
Mina föräldrar träffades första gången hemma hos mammas föräldrar. Min far som då var 22 år fick frågan om det inte var dags att gifta sig. Han pekade på mamma, som var två år, sedan sa han kort:
“Jag ska vänta tills hon har vuxit upp.”
Och det gjorde han. De gifte sig när mamma fyllt 20 år.
”Tattar-Svallet” kallades gården ibland folk, och fortfarande kan jag höra berättelser från bonn-kärringar som berättar att man inte vågade gå förbi där själv om kvällarna. Jag tror inte att vi som var från Svallet var värre än andra människor runt omkring. Men det är klart. Många av oss var oerhört trötta på trakasserier, anmälningar, förtal, och den rasism vi dagligen utsattes för, så det blev väl en del konflikter.
Min uppväxt
När jag växte upp bodde vi i Gravmark på 37 kvadrat. Två vuxna och fem barn, Det fanns två rum, men det ena var en oisolerad hall och gick bara att vara i på sommaren. Där hängde våra vinterkläder. En halvtimme innan vi skulle till skolan tog vi in dem i värmen så de skulle tina.
Det rummet var vårt kök och där stod vedspisen i mitten med en stor kåpa ovanför. Mamma och pappa hade en säng med en vagga bredvid, och jag och mina syskon delade på tre soffor när vi sov. Vi hade också ett litet bord och fyra stolar. Efter väggarna vid sofforna stod det kassar med våra kläder. Där växte jag upp. Det var fattigt, och vissa dagar somnade vi med hungern som rev oss i magen som en arg råtta. Jag brukade ge av min mat till mina yngre syskon. Som följd av skörbjuggen jag fick under min uppväxt gick jag in i vuxenlivet utan tänder…
Vill du läsa fortsättningen på den här berättelsen kan du antingen beställa boken Resandefolkets berättelser – Vorsnos manusch eller vänta till den 1 augusti när den släpps som en PDF-bok hos förlag DIKKO.
Gun (Gunnel) Lundqvist 1930- 2019
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
