”Utredningen om vanvård i den sociala barnavården”, även kallad Vanvårdsutredningen, var en utredning som beställdes av Sveriges regering den 21 juni 2006. Till särskild utredare utsågs Göran Johansson den 15 september 2006. Willy Petterson var med i det som kom att kallas vanvårdsutredningen redan i inledningsskedet och har sedan följt den och varit mer eller mindre kontinuerligt aktiv i processerna runt utredningen och det efterföljande spelet som blivit. Willy kontaktade DIKKO och ville skriva om det som skett och sker idag.
Äntligen har jag kommit till skott.
Jag har varit med i det som kallas för “vanvårdsutredningen” redan i inledningsskedet och sedan följt den kontinuerligt mer eller mindre aktivt. Då det visat sig bli en långvarig historia kommer jag att dela upp det. Jag tänker skriva om tre delar:
- Arbetet som tvingade fram vanvårdsutredningen
- Arbetet med överklagningarna
- Vad kan vi vänta oss av framtiden
Det hela började i Norge.
I korthet tog regeringen i Norge ansvar för att dom hade åsidosatt sitt uppdrag. Dom hade svikit en massa medborgare som på olika sätt berövats de rättigheter dom tillförsäkrats enligt lag. Då detta uppdagades tog regeringen itu med det och vidtog de åtgärder som ledde till att de drabbade i Norge fick upprättelse.
I Sverige bildades raskt embryot till “Samhällets styvbarn” av Anne Skånér (RIP), som med stor kämpaglöd och iver gick ”all in” i detta arbete. Med sin bakgrund inom journalistiken hade hon vad som krävdes, och det skulle visa sig vara mycket som krävdes. Den svenska regeringen var ytterst ovillig att låta sig beröras av dom propåer som initialt nådde dom. Våra försök till kontakt bemötts med… tystnad. En rätt vanlig manöver som myndigheter begagnar sig av då något blir obekvämt. Men, som sagt, vi hade kämpaglöd så de kom inte undan.
Vi var ju vana från våra liv hur dom hanterade “såna som oss”.
Detta bemötande föll dock inte i den jord dom förväntade sig. Vi tillhörde inte dom som lät sig styras eller tystas som den övriga godtrogna massan. Genom våra erfarenheter med myndigheter och deras tjänstemän hade vi en naturlig brist på förtroende för dom. Så vi blev bara mer sporrade.
Vårt arbete med “Samhällets styvbarn” intensifierades. Organisationen växte med allt fler som kände sig berörda av samma svek från samhället vi kände och gav sig till känna. Det startade lokala grupper runt om i landet och här i Umeå bildades en grupp med 8–10 personer som träffades med jämna mellanrum, typ varannan vecka. Detta bidrog till att vi bibehöll och stärkte moralen än mer. Det hölls även riksmöten då och då som knöt oss ännu tätare samman.
Nu började det svida för myndigheterna. Dom insåg att dom var tvungna att hantera detta, vilket var besvärande. Dom hade ingen som helst kontroll på eller insyn i det som dom nu stod inför. Vilket var en aning obehagligt för sådana som är vana vid att stå vid rodret, för dom hade ingen som helst möjlighet att komma åt rodret den här gången. Vi fick också stifta bekantskap med en quisling (förrädare) som smög in lite från sidan i föreningen. Varför eller varifrån han kom fick vi ingen klarhet i, men det behövdes inte. Efter att ha ställt till med en del oreda och förvirring åkte han ut på enkel biljett.
Hur som helst ledde det ändå fram till den föreställningen som regeringen regisserade i självaste kungliga slottet. Där fick vi under stort ståhej mottaga – av dåvarande talman Per Westerberg och drottning Silvia – samhällets ursäkter och försäkran om att detta inte skulle upprepas. Jojo! Om detta återkommer jag senare. Vi skulle så småningom intervjuas i syfte att se om vi hade plågats tillräckligt för att kvalificera oss för det ”skadestånd” á 250.000 kr som av nån orsak ansetts gälla generellt. En ytterst summarisk intervju ledde fram till att knappt hälften var ”berättigade”.
Det gick inte att överklaga detta beslut, något som inte hindrade Monika Crusner på Crusners Advokatbyrå. Hon och hennes stab är nu i full färd med arbetet att överklaga, och om det kommer jag att återkomma senare i del 2. Förhoppningsvis.
Willy Pettersson
Vill du läsa mer om behandlingen av barnen under den här tiden:
Berättelser om livet som resande – Kurt Magnusson ett kapitel ur boken Dinglaren väg – Vorsnos drom
Resandefolkets berättelser – Curt och hans syster en artikel i DIKKO
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
