Jag var ju ner härom kvällen till hustomtarna i de gamla husen vid Plantaget här i Åmål för att få lite hjälp med mitt hjärnkontor-så att inspirationen lossnade till fortsättningen på min påbörjade story. Men vojne vojne devel och skrandal. Jag fick hjälpa dem istället.
När jag kom in på deras loge, ja jag säger bara: Det var tur att jag hade munskyddet på mig, annars hade jag legat totalt avsvimmad av ett enda andetag av ångorna. Och det var tur att jag inte tände en tändsticka, för då hade både logen och husen bredvid exploderat i en sjundetusandes jädrans smäll och sen varit ett minne blott.
Det låg småfolk utslagna överallt på loggolvet, kvidande med en blixtrande huvudvärk så de kunde inte ens ha luvorna på sig, och den stackars katten kunde inte ens tassa över golvet förrän någon skrek av smärta av oljudet tassarna framkallade. Så här var goda råd dyra. Jag fick snabbt sätta mig på El-vira och göra ett hejdundrande flatteråk genom Åmåls gator och torg hemåt. Väl hemma fick jag snabbare än ögat rafsa åt mig panodil, kaffe och sockerbitar och sen dra på El-vira igen på två hjul i kurvorna tillbaka för att hjälpa mina små vänner. Väl hos dem igen, fick jag först vädra ut de värsta ångorna , så jag vågade koka kaffet utan risk.
Medans kaffet kokade fick jag gå runt som värsta Florence Nightingale och dela ut panodil åt dem och en klunk vatten. När de värsta smärtorna släppt på dem och de med darrande händer kunde fatta en kopp kaffe som de drack med en sockerbit i munnen (det vet ju alla att småfolket dricker alltid sitt kaffe på det viset) fick jag vänta en stund till – för, hm, hm, en del behövde liksom nyktra till – innan jag kunde få reda på vad som hänt. Småfolk gillar visserligen sitt öl de brygger själva till storhelgerna men så här har jag aldrig sett dem. De tål ju hur många bägare som helst i vanliga fall.
Till slut tog Gammel-hustomten, som fått tillbaka färgen i ansiktet och fått på sig sin luva, till orda och sa: ”Tack du Lillemor av människosläktet. Tack för hjälpen!” ”Nu får du berätta vad som hänt” sa jag, och slog mig ner på en pall vid honom. ”Jo” fortsatte han ”vi har haft så bråda dagar en längre tid. Vi har fått farit än hit och dit och hjälpt andra hustomtar på grund av denna corona – då människor varit sjuka och inte kunnat tagit hand om sina djur och gårdar-och de har varit för mycket jobb att hinna med för en del av småfolket, då de fått sköta om flera gårdar på en gång. Så nu när vi kom hem igen tänkte vi, att det var lika bra att sätta igång att brygga jul-ölet. För det är ju snart Första advent och då får vi mer att göra. Julmånaden är ju den då vi har mest att göra med att hjälpa folk och fä. Ja vi satte i gång och blev glada när Vättarna från Säffle kom och ville hjälpa till.”
”Hm, hm” tänkte jag ”Vättarna från Säffle!” och tittade mig omkring. Då såg jag en av dem sitta lutande mot en av bryggkaren med ett fånigt leende på läpparna. ”Hm, hm – de hade säkert något med detta att göra, för de hittar alltid på något jäkelskap.” Gammel-hustomten fortsatte: ”Så när vi var klara efter flera dagar och en vecka hade gått, så skulle vi ju provsmaka som vi brukar göra – och naturligtvis bjöd vi in de Värmländska Vättarna som hjälpt oss. Men jag vet inte vad som hände. Efter några provsejdlar tyckte vi att det smakade lite annorlunda än det brukar. Hade som en starkare smak. Så vi provade några sejdlar till – och det smakade fortfarande annorlunda. Sen, hm, hm, smakade vi mer och helt plötsligt var vi väldans glada och uppspelta allihop och började spela, dansa och sjunga. Jag tycker mig minnas att vi hörde bultande på logdörren och att någon av oss kastade en ”förvrängarsyn” på några blåklädda karlar utanför.”
”Du borde ju veta bättre” sa jag ”än att låta Vättarna hjälpa till med sånt här.” ”Ja, men denna gång var de så duktiga och hjälpsamma” svarade han hängandes med huvudet. ”Nog var de hjälpsamma” sa jag, reste mig upp och gick fram till Vätten med det fåniga leendet vid karet, då jag tyckte mig se något sticka fram bakom ryggen på honom. Mycket riktigt, jag hade misstänkt rätt. Jag lirkade fram en grå plastdunk bakom ryggen på honom och luktade ner i den. ”Här har du hjälpen” sa jag och kastade fram dunken framför fötterna på Gammel-hustomten. ”Värmlands national dryck à la Skogsstjärnan”. När jag tittade lite mer bakom Vätten såg jag flera dunkar. Jag sa: ”Ni har inte smakat på Julöl. Ni har druckit busgrogg! Öl och med brännvin som har bryggts i de Värmländska skogarna. Inte undra på att ni mår som ni gör.”
Vojne vojne. Brännvin och småfolk går inte alls ihop, därför undviker de det. För de tappar totalt hämningarna och blir så uppspelta att de kan fortsätta i dagar med dans och sång och glömma totalt att vara osynliga och sköta de sysslor de gör för att hjälpa folk och fä. Sen får de inte bakrus som människor- nej det är tio gånger värre. En bakrusig liten hustomte kan uppfattas som minst döende innan det går över. Som tur är hjälper konstigt nog kaffe dem ganska så fort från det värsta, men de kan känna sig hängiga i veckor efteråt. Gammel-hustomten restes sig något skakig på benen och röt: ”Samla ihop Vättarna!” Jag blängde på honom och sa ”Ni får egentligen skylla er själva, men något straff ska de väl ha.” Och det fick de. De skulle själva under övervakning göra alla hustomtarnas sysslor som inte blivit gjort under ”festdagarna” – och det skulle inte hjälpa hur de än klagade över huvudvärk, illamående eller något annat – medan hustomtarna tog igen sig och beredde sig för att brygga nytt Julöl. Fast denna gång själva.
De är ena rackare, de däringa Vättarna, de hittar alltid på något. Som ett Sista April-firande ute på Brattforsheden för allt småfolk, då hade de gömt gamla bildäck i kasen. Så när de tändes började de osa så styggligt så varken småfolk, djur eller människor kunde vistas på minst en mils avstånd ute på heden för att inte storkna. Jag får väl åka och kolla lite då och då, för att se hur det går för mina små vänner , så att de repar sig ordentligt.
Lillemor Holmlund
Läs mer om vad Lillemor har skrivit i DIKKO
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
