Denna artikelserie i tre delar bjuder på en första reportagedel, med bilder, från dagens Rumänien, en stat som är fullvärdig medlem i EU sedan 2007. Därefter en artikel om svenskt biståndsarbete bland rumäniens romer. Slutligen en kortfattad genomgång av romernas historia i Rumänien från medeltid till nutid.
Det här är andra delen av tre, den första heter ”Varför tigger Rumänska romer i Sverige”.
Bennie Åkerfeldt
Författare
Vi lämnar Karlskrona den 1 maj 2013 med färja mot Gdynia i Polen. En buss med svenskar från olika kyrkor i Småland samt Bistånd Östeuropa från Västervik som är en politiskt och religiöst obunden organisation. De har alla sedan tidigt 90-tal skickat varor och pengar till Rumänien. Med på resan är också en lastbilstrailer fullastad med varor som skall fördelas till hjälpbehöv-ande på plats.
De engagerade kyrkorna och biståndsorganisationerna arbetar i Sverige med att samla in medel från församlingsmedlemmar och sponsorer, men arbetar också med två blomstrande secondhandaffärer där medlemmar arbetar ideellt och vars avkastning går till verksamheten i Östeuropa. Jag har blivit medbjuden för att se hur verksamheten ser ut på plats i Rumänien och för att se hur medlen kommer rumänska romer till del. Rumänien har c:a 20 miljoner invånare och därav omkring 2-3 miljoner romer vilka utgör Europas största romska befolkning i ett enskilt land.
Den 3 maj rullar vi över gränsen till Rumänien efter en dramatisk resa över Tatrabergen i åska och regn. Topparna är ännu snöklädda och i dalarna blommar syren, kastanj och rapsfälten lyser sommargula. Vi rullar in i Oradea en stad i nordvästra Rumänien. Staden ligger i Transsylvanien, vid floden Crişul Repede, vid gränsen till Ungern. Den är administrativ huvudort för judeţet Bihor och har c:a 200 000 invånare, där inkvarteras vi för natten.
Nästa dag får jag följa med på hembesök hos en av de romska familjer som får del av hjälpen. De bor inne i staden och är Gaborromer med ursprung från Ungern. Mamma Mindra tar emot oss med några av sina 11 barn. De bor på en bakgård och har för närvarande ingen elektricitet, av ekonomiska skäl.
Det svenska biståndsarbetarna arbetar främst för att hjälpa familjens barn att få en god skolutbildning, men traditioner och det kulturella trycket från vuxenvärlden bland romerna gör det ibland svårt. Alla barnen går i skolan. Äldsta dottern kommer dock att hoppa av vidare utbildning för att ingå äktenskap och flytta till sin mans familj på annan plats i landet.
Förståelsen för den romska traditionen bland de svenska biståndsarbetarna är bristfällig. Ölmstads pingstförsamling som står för det familjeinriktade biståndet i Oradea hoppas att de, genom att hjälpa dem som ingår som medlemmar i pingstkyrkan här i Rumänien, skall skapa en ytterligare påtryckning att förändra och bryta traditioner genom att mena att Gud önskar denna förändring bland sina romska tillbedjare.
Om detta är en framkomlig väg och om detta att vända sig till romska grupper som redan är etablerade i städernas bostadskvarter och som befinner sig långt upp i den romska gruppens egen rangindelning, är tveksam, enligt min men-ing. Vid mitt tidigare besök i landet fann jag de verkligt utslagna romerna på landsbygden där de lever i en ofattbar misär. Dessa romer verkar kyrkan ha, om inte vänt ryggen, så ändå inte riktigt uppmärksammat.
Kyrkan arbetar här i Oradea uteslutande med familjeprojekt där man stöder enskilda familjer bland både romer och rumäner.
Nu går färden vidare, den 4 maj, till Nucet, en liten stad i Transsylvanien som tidigare gjort sig känt för uranbrytning. Driften är sedan länge nedlagd. Här bor idag c:a 2000 personer varav 90% rumäner, 4% ungrare och 4% romer.
Hyreskasernerna eldas med ved i Nucet och här bor Gaboriromer vägg i vägg med annan befolkning. Jag sätter mig på en bänk utanför ett av husen och pratar fotboll med några rumänska grabbar. Jag frågar dem hur de ser på sina romska gran-nar. Dom rynkar då på näsan och visar tydligt att de har en rasistisk syn på romer och tycker ”de luktar illa”. Lite märkligt är det att deras fotbollsidol visar sig vara Zlatan Ibrahimovic. När jag förklarar att han troligen också är rom blir dom tysta och ser en smula generade ut. I Nucet finns också Ölmstads-pingstkyrkans bistånds lokal där lastbilens varor lastas av. Pingstvänner i byn möter upp. Också här riktas kyrkans bistånd bara tillkyrkans medlemmar. Jag lägger märke till att det finns en Pingstkyrka tvärs över gatan, men att inge verkar komma därifrån för att hjälpa till eller välkomna. Då får jag veta att den ursprungligen ingått i projektet men majoriteten i den kyrkan ville inte ha med romer att göra, varför en utbrytning skedde och ytterligare en församling bildades i den lilla staden.
Jag besöker personligen en romsk familj i Nucet. Det är mamma Lili med barn och barnbarn. Äldste sonen förklarar att släkten alltid sålt textilvaror. Pappa, farfar, farfars far. Men 1990 tog allt detta slut och de har inte haft någon försörjning sedan dess trots att de letar.
De ägnar sig inte åt tiggeri och har därför ingen tradition av att lämna Rumänien för att söka inkomster ute i Europa. De är mycket stolta och vill inte bli jämförda med de rumänska romer som tigger.
En av döttrarna plågas av en svår ryggsjukdom och tack vare Ölmstads-församlingens hjälp kommer hon att kunna genomgå en nödvändig operation. Ett par av flickorna i familjen vill läsa till sjuksköterskor och därmed kunna gå i bräschen för en ny romsk generation där man lägger sig vinn om att skaffa sig verktygen som behövs för att hävda sin rätt till en plats i det rumänska samhället.
Måndagen den 6 maj besöker vi en romsk by i Targu Mures utkanter. Den heter Valea Rece (den kalla dalen) och här bor omkring 2000 romer från olika stammar. Vi tar en taxi från hotellet och anger till den ungersk-rumänske taxichauffören, Lazlo, en gatuadress i närheten av Valea Rece. När vi närmar oss och han förstår att vi vill att han skall köra oss upp i byn, så tvärnitar han och säger att inte kör dit. Varför, undrar vi. ”Det är alldeles för farligt, kollegor har tidigare råkat illa ut där”. Helen Sjöstrand från Bistånd Östeuropa i Västervik som är med i bilen, säger då att hon gästat byn många gånger och bara mötts av goda människor.
”God for you” replikerade Lazlo vår chaufför surt,”but I will not go there”. Så vi får snällt stiga ur och promenera.
Väl framme möts vi av den romske aktivisten Joszef Mucui, en ungdomlig, energisk och karismatisk romsk man i 40-årsåldern. Han har i samarbete med Bistånd Östeuropa i Västervik skapat förutsättningar för barnen i byn att få en bättre framtid. Själv är han välutbildad, men valde efter studierna att stanna kvar och arbeta för de romer som han växt upp med i Valea Rece.
I sitt garage, som inte är större än ett vanligt svenskt garage till en villa, driver han, med mycket enkla medel, en skola för omkring 30 romska barn. Barnen sjunger en sång på romani för mig och jag replikerar med att sjunga en för dem från mitt folk. Joszef har i samarbete med den svenska biståndsorganisationen i Västervik också ordnat så att omkring 120 av de mest fattiga romska barnen, i byn, kan få ett mål varm mat, fem dagar i veckan.
Lite längre upp efter bygatan ligger ytterligare en skola som byggts av en Nederländsk organisation, men som drivs av staden och har av staden avlönade lärare. Här har man också infört en timma per vecka då barnen får läsa romani. Många av invånarna i byn har tappat bort sitt språk.
I byn besöker vi också Peter Fodor och hans fru Julia som har två barn och bor i en redskapsvagn av plåt. Ohyggligt varm på sommaren och förödande kall på vintern. De har nu bott där i några år och före det hade Peters mamma bott där i 8 år.
Joszef Mucui har nu med hjälp av Bistånd Östeuropa och genom att tillsammans med vänner göra en heroisk arbetsinsats nästan färdigställt en människovärdig bostad ett stenkast från redskapsvagnen där hela familjen snart, även den åldriga mamman, kan flytta in.
Ju längre upp i byn vi vandrar, ju värre blir misären. Här besöker jag på egen hand ett par familjer som bor i ruckel, de flesta har inga sängar utan sover direkt på jordgolvet tillsammans med sina husdjur. En av familjerna har en häst och man försöker få mat för dagen genom att samla återvinningsmaterial längs gatorna. Gästfriheten är som vanligt naturlig och generös och när jag dessutom kunde tala och i någon mån göra mig förstådd på romani öppnades alla dörrar.
Det ”nya Europa” har inte förändrat sin syn på romer. De är fortfarande exkluderade, oönskade och ses som ett ”problem” som man söker sopa under mattan och hoppas att någon annan skall ta itu med.
I Rumänien minskar befolkningen bland majoriteten, genom att inslaget av tysk och ungersk befolkning fått möjlighet att återvända till sina ursprungs-länder och få medborgarskap där. Den romska befolkningen växer dock stadigt och det är lätt att förutse en framtid med många miljoner romer i Rumänien. Vad de behöver är hjälp med att organisera sig och att prioritera utbildning bland sina barn, inte bara för att de skall få arbete utan framförallt för att de skall få de verktyg som behövs för att kunna föra sin talan och få sin självklara plats i samhället befäst. De svenska hjälporgani-sationerna gör ett gott arbete i det lilla och ger viktig hjälp på familjeplanet bland romer, men i Valea Rece behöver 2000 romer en framtid, inte en allmosa. Svenska romers medverkan i detta arbete skulle kunna bygga broar och korta resvägen avsevärt.
De svenska biståndsorganisationerna har en brist. En svaghet. Man har inte insett värdet av att ha romer med i sin verksamhet, för att arbeta med planering, bemötande och trovärdighet.
Man värjer sig i allmänhet också från den verkliga nöden.
Projekt skapas utan rådgörande med dem som skall hantera det. Mottagarna. Romerna. Allt sker ovan deras huvuden.
De biståndsorganisationer som har kyrklig anknytning gör gärna sin verksamhet till ett ”levande samvete” för sina medlemmar. Vilket betyder att man vänder sig till det som kan ge en snabb lösning på det personliga planet för enskilda individer.
Man har alltid med sig en ”kameraman” som dokumenterar resultatet som sedan kan spelas upp på någon församlingsafton.
Alla medlemmar känner sig då delaktiga i något ”stort”. Men detta stora är oftast bar ett skrap på ytan i en lättåtkomlig del av nöden.
En enskild persons operation. Lätt att redovisa.
Bennie Åkerfeldt
Läs även:
Krönika; Ultimat möte
Reportaget; Varför tigger Rumänska romer i Sverige
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
