Nu har Bri bott hos mig i hela fyra månader, vi har lärt känna varandra och banne mig om vi inte hunnit vara med i en online-utmaning också! ”Jämtsäker – våghalsar på distans” arrangerade en miljötränings-utmaning under jul och nyår som jag anmälde oss till för att vi skulle ha något för oss mer än att klappa och äta hö (jag klappar, ponnyn äter, rimlig arbetsfördelning…).
Det var åtta utmaningar som skulle genomföras: reflexutrustning, glitter, oväsen, god gärning, luciatåg, parkering, läskiga kälken och att kliva upp på något. Alldeles lagom för en liten häst att sysselsätta sig med när han emellanåt tar paus i ätandet och lekandet med hästkompisarna.
Hästkompisarna ja… Flocken han hamnat i är något alldeles extra. En sån samling snälla, roliga och godmodiga hästar har jag sällan stött på. Hagen är fantastisk, maten tar aldrig slut och de har turats om att ta sig an lille Bri sedan dag ett så han har fått både extrapappor och storebrorsor. Rolig blandning av raser och typer, perfekt balans mellan lekkamrater och uppfostrare. Och människoflocken sen, att jag skulle ha sån tur med de människor som följde med hästarna är rena vinstlotten. Dessutom, viktigare än att de verkar gilla mig, är att de tycker väldigt mycket om den lilla hästen. ”Tur som en tokig”, som det så vackert heter, har jag haft.
Nåväl, det här skulle ju handla om träningen. Jag har alltså utsatt det arma djuret för reflexer av olika sorter (t ex en huva han ärvt av en av mina tidigare stjärnor, lite att växa i, minst sagt), han har fått jaga en gympamadrass för barn, på nyårsafton – i halv storm, gubevars – fick han på sig ett diadem med discokulor samt ett glitternystan, vi har (okej, kanske mest jag) skrålat luciasånger i hagen, tittat på när en traktor skyfflar grus och plogar uppfarten, klivit upp på diverse olika saker, försökt stå alldeles stilla (det var nog det svåraste om vi frågar Lillhästen) utan annan anledning än att det är bra att kunna samt plockat skräp i en Ikeakasse.
Allt går med godis och gott om tid, till och med tramsande på den här nivån, inget dramatiskt men bra förberedelse för inkörning och inridning. Och den där lilla hästen har en skalle utöver det vanliga. Inte ens diadem och glitter i storm fick honom att tappa fattningen. Eller gymnastikmattor i snön för den delen. Han säger bara ”Jaha, idag är hon tydligen galen på ett nytt sätt.” och hakar på det jag ber om. Pärla.
Vi gjorde alla åtta utmaningarna, men eftersom evolutionen ännu inte gett mig en tredje arm att hålla kameran med så kunde jag bara lämna in bildbevis på några få av dem. Ändå räckte det till en rosett nästan lika stor som hela det lilla hästhuvudet, för deltagande, vilket vi såklart tänker malla oss över bara för att vi kan. Det är sånt vi gör – tramsar, tränar och mallar oss – Lillhästen och jag.
Johanna Olsson
redaktionen@dikko.nu
Läs mer om Bri och hans framfart HÄR
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
