Nu är han klippt och skuren, Lillhästen, och både han och jag överlevde äventyret utan några större men (om man bortser från själva menet att Bri inte längre har några kulor…). En solig, men tack och lov sval, dag i april kom världens bästa veterinär ut med kniven i högsta hugg. Vännerna bistod glatt med tillrop som ”Va’ lack han ska bli, lille Bri” och annat i den stilen för att lindra min eventuella oro. Omtänksamt.
Bri fick lugnande och lokalbedövning och stod sen med pannan mot mitt bröst och halvsov sig igenom hela ingreppet. Lillhästens gubbhäst, som skulle vara sällskap i sjukhagen de kommande dagarna, hade matte på plats. Och matte, vi kan ju kalla henne Sandra eftersom hon heter det, läser djurmedicin och uppvisade till veterinärens förtjusning ett enormt intresse för både skärande och eftervård. ”Det är ju sällan, eller ja, faktiskt aldrig, som någon verkligen vill titta på ALLT! Och är det killar med brukar de blunda, det är väl någon slags testikel-solidaritet eller nåt.” sa vetten roat medan Sandra ålade runt på marken för bästa vy. Sen var det nog tur att Bri var bedövad för Sandras rått förtjusta ”Haha! Vilka SMÅ kulor, min HUND har ju större!” hade kanske kunnat såra honom en aning.
Kulorna kastades åt sidan där de blev liggande, allt medan gårdens hönor närmade sig med lystna blickar. Ni som sett hönor smyga på något och försöka vara diskreta vet hur urusla de är på det, så de avslöjades och fick ta till flykten utan sitt byte. Jag fick leta upp och ta undan resterna för att inte riskera att hönsen skulle sprida testiklar och senor över gårdsplanen, jag antar att det kunde ha blivit lite dålig stämning om någon råkat trampa på dem, men de slängdes först efter att den aspirerande djurvårdaren fått ta en ordentlig titt.
Efter ingreppet skulle djuret återhämta sig i box. Där skulle han enligt veterinärens order ”Ta det lugnt. Han kommer nog vara ganska dämpad i ett dygn”, men tji fick vi. Efter en timme fick jag ringa och säga att vi fick välja: inne ELLER lugn, båda får vi inte. Lugnet kom först, så Bri fick gå ut till sin älskade gubbkompis (Tabasco, dryga trettio år, som helhjärtat adopterat Bri och vaktar honom med sitt liv). Där tillbringade de sedan tio dagar för att han skulle få läka ihop ordentligt. De första dygnen hovrade jag runt honom som någon slags ängslig helikopter, men sen fick det vara. Vetten hade sagt ”Rör för helvete ingenting, pilla inte, håll koll på allmäntillståndet och låt honom blöda lite.” och efter att ha konstaterat att han åt, sov och sket som han skulle så fick det vara bra. Tabasco aktiverade honom tålmodigt och i övrigt ägnade vi tiden åt lekar och kli och att mocka i hagen. Vid ett tillfälle fick jag ta kort på såren och skicka som mms till veterinären, så nära att skicka dickpic har jag aldrig varit tidigare, men i övrigt klarade vi oss utan återbesök och komplikationer.
Ni som följt oss vet att vi tränat på att kliva på olika saker för miljöträning. Jag kan avslöja att en liten häst som fått träna på sånt, som sen hamnar i sjukhage och blir lite lätt understimulerad, tränar sig själv på tricks i stil med ”testa att kliva i skottkärran”, ”balansera på vattenslangen” eller ”hur många hovar ryms på en plastgrep”, favoriten ”klättra på Tabasco och bita honom i öronen” och andra pärlor. Stjälpredan på Cirkus Olsson hade en och annan eftermiddagsföreställning i den där hagen. (OBS: Varken grepar, hagkompisar eller skottkärror skadades under showerna.)
Johanna Olsson
redaktionen@dikko.nu
Läs mer om Bri och hans framfart HÄR
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
