En krönika är en personlig text som utgår från skribentens egna erfarenheter, tankar och känslor.
Förtryck och utanförskap kan hålla en kultur levande – frihet får den ofta att spricka upp i sömmarna.
Vad får det lov att vara idag? Så sa de flesta handelsmän/kvinnor eller biträden i min barndom, när man kom in i affären. Detta försvann helt i dagligvaruhandeln när snabb-köpen tog över med kundvagnar och egna fria val bland hyllorna. Personalen ägnade sig nu åt att plocka upp. Det var väl bara i andra branscher frågan levde kvar. Där det fortfarande förväntades att man skulle få personlig hjälp.
I dagligvarubranschen levde bara en personlig kontakt kvar med kunden.
– Var det bra så?
En tillsynes onödig fråga då man plockat upp sina varor och var redo att betala. Men ändå kom den, som en påminnelse om att noga begrunda om det ändå inte var något mer man borde falla för. Men min mamma svarade alltid:
- Ja tack, det är bra så.
Hon visste ju vad pengarna måste räcka till och planerade noga så spontanköp förekom inte.
Denna lilla reflektion över en tid som gått och ett ”vad” som förvunnit.
Nu skall jag ägna mig åt ”vem” en stund.
Frågan: Vem är jag, eller vem får jag lov att vara, dyker upp, ofta när vi har fått några år på nacken. Nuet tar all plats under barn- ungdoms- och vuxenlivet, fram till en brytningspunkt, när vi plötsligt vänder näsan bakåt.
Vem är jag och var kommer jag ifrån?
För någon är det en existentiell fråga gällande vem människan som varelse är. Där känner jag mig mer trygg. Det finns ju bara en ras av oss – människan. För mig är det självklart att hon kommit av Gud.
Men de flesta har en grundare inställning till frågan och undrar om det finns något samband eller sammanhang med dem som levt före. I samma släkt.
Genealogi. Att söka svaren genom att forska i släktregistren, blir för många en hobby i syftet att finna svar, likheter, orsaker.
Kanske man burit med sig en känsla genom livet av att ”något” trängt sig på eller känns som något ”eget” men som man inte kunnat förklara. Egenskaper, längtan eller starka känslor. Så var det för mig så min resa bakåt började redan i 20-års åldern.
Jag började leta.
Namn, årtal, platser, födelsenoteringar, gifta, barn och slutligen död. Visst känns det otillräckligt. Visst ville jag veta mer. Samtala. Förstå.
Men det går ju inte.
Att lära mer om tiden och människornas förmåga att dela upp sig kan hjälpa till. Att gräva. Intervjua äldre i släkten. Söka, söka, söka…
För någon betyder det att slutligen känna att man kommit hem. När man vet.
Jag fann att min älskade farmor som jag vuxit upp med tillhörde resanderomerna i Sverige.
Detta hjälpte mig att förstå sådant jag bara anat som barn och funderat på som vuxen. Livet blev mer helt.
Jag ville lära mig mer och förstå allt.
Men till skillnad från ”den förlorade sonen” i en av Jesu liknelser, så stod ingen far där och välkomnade mig hem. Min egen pappa pratade inte gärna om sitt ursprung eller den tiden han jobbade med skrot eller om hur han blivit behandlad. Andra släktingar bland resanderomerna avvisade mig helt.
Jag fick lära mig att man aldrig kan springa i fatt en förlorad kultur. Bara försöka förstå det som varit och möjligen känna att det som varit har betydelse. Att återskapa är omöjligt om man inte söker skapa ett museum.
Så att finna sitt ursprung i en minoritetsbefolkning skapar istället ofta ett dubbelt utanförskap.
Man utsätts för samma utanförskap som förfäderna men till detta läggs också att man inte är välkommen hem. I båda läger är man en misstänkt figur.
Så jag valde inte att försöka återta. Bara lära.
Jag hade redan lärt en del om utanförskap under en resa i norra Kanada på 1970-talet där ursprungsbefolkningen av indianer och inuiter vinglade omkring i ett limbo där man inte kunde gå tillbaka till det gamla men inte heller passade in, eller accepterades i det nya. Utanförskapet måste formas efter sin tid. Om man inte hittar sin form leder det till ofullständighet och ett förstärkt utanförskap. Alltför ofta hänger också missbruk av droger eller alkohol, på låset, av nån anledning.
Förtryck och utanförskap kan hålla en kultur levande
– frihet får den ofta att spricka upp i sömmarna.
Att revitalisera är bara en akademisk företeelse som inte ger något tillbaka, mer än i bästa fall ofullständiga minnen och nyskapande försök.
Att tro att ett yrkesval eller annat som varit ”traditionellt” skulle göra en person till en son- eller dotter ”hemma”, fungerar inte.
Svaren på rätten till att betraktas som en i familjen beror helt enkelt på vem du frågar.
Så jag nöjer mig med att veta.
Och att skriva och berätta om min släkts historia.
Jag har försökt att komma nära där det varit möjligt både bland svenska resanderomer och norska samt bland romer i Europa.
Inte för att ”bli” utan för att förstå och kunna berätta för andra. Kunskap är den enda medicinen mot dumhet och rasism.
Om detta har jag skrivit några böcker och många artiklar.
Behöver ingen annan bekräftelse.
Jag finns ju faktiskt ändå.
Bennie Åkerfeldt
Författare
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
