Debatt| Vidkärr och Göteborgs stads ursäkt till barnhemsbarnen göms undan

Wikipedia

”Ensam”, är en skulptur av Margareta Ryndel. Skulpturen visar i sin uttrycksfulla form ett litet barn som sitter ensam på huk med armarna tätt mot bröstet.  

Foto Kurt Magnusson

Skulpturen ska påminna oss om de övergrepp som hände på Vidkärrs barnhem. ”Ensam” avtäcktes 1988. Den var länge försedd med en platta med texten: ”Under åren 1935-1976 har många barn mött kärlek och omtanke på Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet. Inskriptionen upplevdes av många som bott på Vidkärrs barnhem som ett grovt hån. Kent Sänd krävde tillsammans 12 andra före detta Vidkärrsbarn att man skulle ändra texten till:

Göteborgs stad ber barnhemsbarnen på Vidkärr om ursäkt för den vanvård och de övergrepp som många utsattes för under sin vistelse på barnhemmet.

Statyn har numer flyttats från den ursprungliga placeringen som var på en öppen plats på en gräsmatta där alla kunde se den. Det var under hösten 2018 som skulpturen flyttades till en plats vid en gångstig 100 bort från den ursprungliga placeringen. Där står den nu i skymundan, kanske en lite symbolisk placering över de skamliga övergrepp som skedde på Vidkärrs barnhem och övergrepp som ingen ville kännas vid under lång tid.

Vi blev mycket förvånade över att statyn Ensam hade flyttats, och det var bara för att vi gick en promenad runt det före detta barnhemmet, som vi råkade få syn på den. Skylten med namnet på konstnären var borttagen och det fanns ingen förklaring. Vi kunde också se platsen, där statyn stått förut en liten tom grusplätt, säger Ethel Holm besökare.

Göteborg stads motivering till varför statyn flyttas är att skulpturen flyttar ”till en bättre plats vid en gångstig, bara 100 meter från sin ursprungliga placering”.

Kurt Magnusson är resande och ett av alla de barn som utsattes för övergrepp på barnhemmet, han har reagerat starkt på att statyn flyttats från en väl synlig plats framför det som är kvar av barnhemmet till en mycket svårupptäckt position i skogsdungen bakom barnhemmet.

Statyn har blivit flyttad in bland träden. Där står den i en dunge för sig själv. Man kan verkligen undra varför? Vi barn som bodde på Vidkärrs barnhem var inte mycket värda och att statyn flyttas till detta undangömda ställe gör att känslan av vårt usla värde fortfarande är kvar, säger Kurt.

Exempel på det som hände på barnhemmet var när barnhemsbarnen skulle bada i Härlandatjärn.

Vi fick inte leka med de andra barnen som badade där utan vi fick bada längre bort och inte på sandstranden. Att besöka Vidkärrs barnhem väcker många minnen, inte särskilt roliga, säger Kurt.
Jag minns en gång när jag var 5 år, jag och en annan resandekille, som var lika gammal, vi blev beskyllda för att ha stulit en plånbok. Personalen klädde av oss nakna på stranden inför alla som var där och sökte genom våra kläder. Givetvis hittade de ingen plånbok, vi visste knappt vad en plånbok var då.

Kurt som har berättat om sina upplevelser som barn i olika sammanhang, bland annat i boken Dinglarens väg – Vorsnos drom. Han är mycket upprörd av denna nya placering av statyn. Den känns undangömd precis som sanningen om hemmet.

Vidkärrs barnhem var i bruk från 1935 till 1976. Många är de barn som utsattes för övergrepp och kan vittna om de kränkningar som förekom. Att då flytta den symbol som ska visa att det som skedde där var fel i skymundan är en skam. Statyn måste flyttas tillbaka till sin ursprungliga position eller till en likvärdig position där det syns att det som skedde på Vidkärrs barnhem var fel och aldrig mer ska upprepas.

Det är viktigt att inte gömma vår mörka historia undan allmänhetens ögon. Speciellt inte nu när vi har tydliga strömningar av rasism och historieförnekelse.  

DIKKO har sökt Göteborgs stad via mail och telefon med med frågorna om vilka föreningar de samarbetade med och på vilka grunderna man tog beslutet om att flytta konstverket.
I skrivande stund har det inte gått att nå de ansvariga. Vi kommer uppdatera artikeln om vi får svar av dem.

Britt-Inger H Lundqvist, resande, författare, etnolog och ansvarig utgivare Magasin DIKKO. Min mail är: britt-inger@dikko.nu
Kurt Magnusson, barnhemsbarn och resande
Föreningen RUNG, ordförande Linda Lundqvist
Stockholms brukarförening
Romers och resandes förening i Blekinge, v ordförande Glenn M
Riksförbundet Roma Institutet, ordförande Allan Schwartz
Romanofolket Resande Östergötland, ordförande Stig-Ove Johansson Lundahl
RFHL riksförbundet
Lillemor Wilhelmsson Holmlund, barnhemsbarn och resande
Siv Jalonen, barnhemsbarn
Theresa Bengtsson, barnhemsbarn
Susanne Rundström, resande
Jack Rosell, resande
Siv Johansson, barnhemsbarn och resande
Ingela Hvit, barnhemsbarn
Tomas Larsson, resande
Curre Johansson, barnhemsbarn
Lennart Johansson, barnhemsbarn
Tommy Magnusson, barnhemsbarn och resande
Magnus Berg, författare, etnolog och museolog
Petra Öhrberg, resande
Benny Karlsson, barnhemsbarn och resande
Eva Lindeberg, resande
Susanne Wahlstrand, resande
Ewa-mona Mangos, resande
Tintin Elander
Christel Schou
BiaMaria Persson Eriksson
Suss, resande
Susanne Larsson
Janne Uuno Lindeman
Marie-Louise Olers
PH Bartholdsson, på barnhem 1970 – 75
Susann Yvonnesdotter
Brit Bjønness
Lise-Lotte Bremer, diakon
Niklas Eklund
Ethel Holm
Wigdis Ross-Larsen
Hasse Lindberg, resande
Lisa Detlofsson, barnhemsbarn och resande
Johanna Olsson
Joakim Bjurström, socionom och resande
Annkristin Johansson  
Nina Sörensen
Annelie Benli
Mikael Good, medmänniska
Thomas Rosengren, Resandesläkt
Kjell Björk, barnhemsbarn
Sandra Englund, Assimilerad med ursprung i Resandefolket
Elisabet Svensson
Lars Karlsson
AnnSofi Hedenberg
Ingrid Jogfors, förskollärare
Jeanette Engebrethsen, barnhemsbarn
Britt-Inger Eriksson, Resandesläkt
Nicolai Bjønness
Håkan Larsson fil.dr.
Nicklas Singh Foresti
Roger Hedström
Jenny Pira, kommunikatör
Maria Bogeblad
Gull-Britt Magnusson
Susanne Hellgren Socialpedagog, mentor åk 7-9
Lise-Lott Jönsson
André Bengtsson Folkbildare