#Insändare| Den enfaldige mördaren

Detta är en insändare. Det betyder att en läsare har skickat in texten för publicering. Innehållet är insändarskribentens egen uppfattning.

En gång i tiden var jag gift. Lite drygt fyra år, faktiskt. Detta korta, men ack så ljuva, äktenskap förde med sig i bagaget en svägerska. Ett rekorderligt fruntimmer. Och även om jag och icke vid namn nämnda svägerska inte alltid var överens, Gud förbjude, så hade vi många goda samtal via telefonen och eftersom vi var ganska lika till åldern så hade vi givetvis många gemensamma referenspunkter som vi då och då under våra telefonsamtal självklart berörde. Det kunde röra sig om en sedan länge halvt bortglömd film eller teaterskådespelare vars namn kom upp under dom här samtalen och det började alltid med att någon av oss undrade högt:

”Du, vad blev det av XX, nu var det länge sedan en hörde något om den?” och till en början märktes det inget mönster och framför allt inget som helst uppsåt, men med tidens gång blev vi båda varse att dom vars namn vi hade nämnt under detta vårt lågaffektiva, men gemytliga, småpladder – dom dog!

Vi försäkrade varandra om att detta bara var tillfälligheter, men faktum är att vi båda blev lite betänksamma, ibland så till den milda grad att vi båda två avstod från namns nämnande, för vi ville inte ha alla dessa liv på våra ofrivilliga samveten. Det var ju bara angenämt pladder, liksom, vi hade ingen som helst avsikt att ta livet av alla dessa människor, men, nämnde vi dom, så dog dom. Ingen pardon.

detta samkvämliga vis tog vi död på bland annat Britta Borg, Sif Ruud, Tore Skogman, Sickan Carlsson och en lång rad andra artister som hörde vår barndom till – som Gösta Krantz, Stig Järrel och Siv Erics – och det gick alltid till som så att antingen jag, eller svägerskan, frågade den andre, ”Du, det var länge sedan man hörde något från den eller den?” varvid den andra konfirmerade att ”Ja, det har du rätt i, det var ett bra tag sedan?” och någon eller några dagar därefter var vederbörande död.

Detta massmord in absentio pågick under en dryg tioårsperiod, med pauser emellan och när vi sedan språkades vid igen så slutade det väldigt ofta med att någon dog…

Tiden går och livet med den, kontakten med svägerskan tunnades ut och därmed mordfrekvensen. Om jag inte helt missminner mig var Jarl Borssén den siste som vi avdagatog på detta stillsamma och pladderaktiga sätt. Dagmar Ebbesen, Zarah Leander och Carl Gustaf Lindstedt klarade däremot att av att dö utan hjälp av mig och svägerskan, eftersom vi på den tidpunkten inte kände varandra. Dom hade i annat fall varit självskrivna måltavlor, för denna olycksaliga och oskyldiga mördar-duo, i kraft av sin genuina popularitet och folklighet.

Jag har genom åren understundom saknat min svägerska eftersom hon för mitt vidkommande var väldigt trevlig att prata med, hon hade ett sätt och kunde skicka sig som det heter på göteborgska, men det fick bero, vi blev annorstädes upptagna och faktiskt var det lite skönt att inte längre sitta och ha ihjäl folk på detta viset.

Dock har jag på sistone förmärkt att jag har fortsatt på egen hand att ha ihjäl folk, dock inte genom dialog och samarbete med en partner utan helt på egen hand. Förutom det 20-tal mord jag begick med hjälp av svägerskan så har jag numera tagit livet av två stycken människor helt på egen hand, varav Stan Lee blev något av en chock för mig, jag drömde om honom för några dagar sedan och naturligtvis frågade jag mig själv den farliga frågan, i drömmen: ”Hmm, det var länge sedan jag hörde något om Stan Lee, jag undrar hur det är med honom? Lever han fortfarande?”

Text och foto Fabrikör J. Höglund

 

22Shares