100 år med kvinnlig med rösträtt, men hur långt har vi egentligen kommit

pixabay

De senaste dagarna har handlat mycket om 11/9- terroristattacken – en fruktansvärd händelse. Så en bra sak har kommit lite i skymundan. Det är 100 år sedan som allmän och kvinnlig rösträtt infördes och de fem första kvinnorna kom in i Riksdagen.

Mycket har hänt sen dess, med de finns fortfarande mycket kvar att göra inom vissa områden. Även om jag nu inte tycker som ultrafeminismen att vi är några stackars förtryckta våp i allt. De områden som ligger mig närmast om hjärtat är alla sorts våldsövergrepp mot kvinnor och den ensamståendes äldre kvinnans kamp för att få rätt till hjälp av kommun och vården som hon behöver.

När det gäller det första – övergrepp mot kvinnor.

Tycker jag inte vi har kommit så långt. Fast Birger Jarl förde in lagen ”Kvinnofrid” redan år 1280, och trots nya lagar i nutid och Metoo-rörelsens frammarsch, så lever många kvinnor i skräck, ibland gömda. Rättsväsendet är ibland ett stort skämt mot dessa kvinnor. För det räcker ju inte med flera uttalade hot mot dessa kvinnor – det måste ”hända” något innan exempelvis polis får gripa in. När det väl händer, kan det vara för sent och kvinnan ligger där med livet utslocknad. Det blir en massa skriverier i media ett tag, och politiker uttalar sig om nya lagar. Sen blir det som vanligt igen. Domstolarna skulle mer koncentrera sig på förövarens skuld – istället för att som många gånger koncentrera sig på offrets skuld i det hela. Det händer ganska ofta vid en våldtäkt – där offrets utseende på sina underkläder är viktigare än det hon utsatts för. Det skulle vara en självklarhet för dessa kvinnor – att de vid det första uttalade hotet fick:

  • Överfalls-alarm
  • tryggare boende
  • ett socialt samhällsnät som skyddade kvinnan
  • och naturligtvis att rättsväsende som tog hand om förövaren på en gång
  • Inte vänta på att något ska hända först.

Det andra som berör mig är just äldre ensamståendes kvinnors rätt att få samma både, bemötande och hjälp som gifta kvinnor har ifrån kommunen och vården. Där har jag märkt en stor skillnad – både av egen erfarenhet och när jag hjälpt andra ensamstående äldre kvinnor. Det verkar precis som om bara för att vi levt och lever ensamma och klarat oss själva, så kan vi fortsätta med det. Vi behöver inte lika mycket hjälp av exempelvis färdtjänst, hjälpmedel eller vård och omsorg. Vi har ju klarat oss så bra innan.

Så handling, hushållsgöromål etc etc – det har och är vi duktiga på. Men, tydligen inte ekonomin. För det första som nästan sägs när en förfrågan förs fram om hjälp är:

  • Du vet väl om att det kostar
  • Du förstår väl att du måste betala
  • Det är dyra tjänster.

Så summan av karde mumman blir att vi äldre kvinnor klarar allt – men pengar förstår vi oss inte på. För det är som att när vi får pensionen, så har pensionsmyndigheten redan dragit av för alla räkningar som hyra och el – och vi får det som är kvar – för att tydligen med nätta och stunsiga steg gå och handla på Coop.

Det som förvånar mig mest, är att oftast är det kvinnliga handledare och läkare jag stött på patrull hos. De som jag trodde skulle visa mer förståelse. Men nej, nej, inte vet jag om det beror på att just dessa jag mött är gifta själva och tycker att jag som ensam stående lever ett behagligt pensionärsliv – medans de yrkesarbetar och måste skynda till dagis efter arbetsdagens slut – hämta barn – handla på Ica-laga mat och välkomna karln sin hem med tofflorna i handen.

De borde kanske tänka på att just denna nuvarande kvinnan som sitter framför dem, har säkert gjort allt det där hon gör nu – och kanske mycket mer. Nu har ni fått tagit del av mina funderingar jag haft under dagen. Det har gått 100 år sedan Agda Östlund, Nelly Thüring, Elisabeth Tamm, Bertha Wallin och Kerstin Hesselgren klev in i Riksdagen – Måtte de inte ta 100 år till innan det blir till de bättre på vissa områden.

Lillemor Holmlund
redaktionen@dikko.nu


Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS