Ännu ett svek?

pixabay

När Europarådet publicerade sin senaste granskning av svensk minoritetspolitik riktad mot de fem nationella minoriteterna var en av rekommendationerna att man bör införa språk som en särskild diskrimineringsgrund. Till en början såg det ut som om svenska politiker var villiga att se över möjligheten, vilket skulle förverkliga ett krav som länge ställts från representanter till nationella minoriteter.

I en tidigare artikel för Dikko redogjorde jag för betydelsen av detta krav och visade även på att det har tagits upp till diskussion tidigare. (Positivt att språk som diskrimineringsgrund ska utredas). Inte bara representanter från nationella minoriteter utan även SOU:er har lyft fram behovet att se över diskrimineringsgrunderna i syfte att inkludera språk.

Under sommaren kom dessvärre ett svar från regeringen: Man har inte för avsikt att utreda fler diskrimineringsgrunder. (Sverige tänker inte förbjuda språkdiskriminering i lagen). Med andra ord fick många med mig en känsla av besvikelse. I sin åttonde rapport till Europarådet skriver man som svar på Europarådets rekommendation såhär:

I diskrimineringslagen (2008:567) finns skydd mot diskriminering på sju olika grunder. Dessa grunder motsvarar i huvudsak de som följer av olika EU-direktiv om likabehandling. Det finns i nuläget inga planer på att utreda frågan om att utöka antalet diskrimineringsgrunder.

Språk är inte explicit en diskrimineringsgrund. Däremot finns skydd mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet i diskrimineringslagen. Enligt förarbetena till lagen (prop. 2007/08:95) ingår i grunden etnisk tillhörighet en persons nationella eller etniska ursprung, hudfärg och annat liknande förhållande. Vidare framgår att grunden innefattar bland annat nationella minoriteter såsom samer eller romer. Diskriminering som har samband med till exempel språkkrav kan omfattas av skyddet mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet.

I juni kommenterade Markus Marttila, vice ordförande Sverigefinländarnas delegation, det hela till SVT:

Det finns situationer, under lektionerna, då man svarar på svenska. Men att prata finska på rasterna, kan nog aldrig vara förbjudet. Det skulle helt klart vara diskriminering.

Inkludera språket som diskrimineringsgrund

Ett känt fall är Västerås kommun där sverigefinska barn blev tillsagda att tala svenska under skoldagen. Även om ett fall av detta är välkänt, har det framkommit från sverigefinska barnfamiljer vars barn går i skolan i fråga att det finns flera fall där deras barn blivit tillsagda att inte prata finska.

Enligt Marttila är det;

en besvikelse och förvånande att frågan inte ens ska utredas. Det har inte ansetts som viktigt. Troligen anser man att det är svårt och lagtekniskt lite krångligt.

Enligt SVTs reporter ska det rent juridiskt vara svårt att definiera språkdiskriminering, vilket är märkligt eftersom språk enligt Diskrimineringsombudsmannen och regeringen då ingår i ”etnisk bakgrund” i nuvarande lagstiftning.

Det finns inte många tillfällen då det är ok att diskriminera någon på grund av hudfärg, säger Marttila till SVT, men när det gäller språket måste man ju på en arbetsplats tala ett visst språk. Det kan vara en säkerhetsaspekt att hela tiden kommunicera på det språket. Så att alla hör och förstår vad som är på gång.

Samtidigt menar Marttila att folk ”måste få veta att något sådant här sker idag.” Han fortsätter: ”Att diskriminering fortfarande är tillåtet i Sverige. Vår grupp diskrimineras dagligen.” Han är också hoppfull om att ifall frågan kommer upp på agendan så ”kan vi nog få politiker att utreda frågan.”

Men om Sveriges regering nu har sagt nej till Europarådets rekommendation att utreda frågan kan jag undra vad mer som krävs för att något ska hända? Trots att det finns goda exempel på diskriminering och oegentligheter i kommunerna när det kommer till nationella minoriteters rättigheter väljer man att stanna vid sakernas nuvarande tillstånd.

Det är uppenbart i mina ögon, och säkert flera andras, att de diskrimineringsgrunder som finns inte är tillräckliga för att skydda exempelvis sverigefinska barns rättigheter. Inte bara Västerås kommun, utan även Göteborg, Malmö, Botkyrka och Södertälje har visat prov på trångsynthet när det kommer till språkliga rättigheter. Om inte DO kan stå upp och försvara dessa rättigheter utifrån de lagar och diskrimineringsgrunder som redan finns är frågan vem eller vad som ska skydda nationella minoriteters rättigheter i praktiken.

Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu


Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS