Magasin DIKKO utlyste en novelltävling för dig som tycker om att skriva. Novelltävlingen är planerad att vara återkommande varje vår. Novelljuryn bestod av Jack Rosell, Johanna Olsson, Linda Lundqvist, Anna Rohdin, Lillemor Holmlund och Britt-Inger Hedström Lundqvist.
På delad tredje plats kom Adelin Wegart med Blixtrar och dunder
Jag brinner. Eller jag tror jag gör det i alla fall, jag ser ingenting och mina lungor känns som tunga stenblock i kroppen. Jag försöker öppna ögonen men med ett omedelbart hugg stängs dom ovilligt igen. Det svider i dem, tror jag. Jag känner ingenting. Jag undrar vart dom andra tog vägen. Ligger jag kvar på dansgolvet eller är jag utomhus? Jag kisar med mina ögon och ser min mobil liggandes tätt intill mig, som trillat ut ur min ficka. Jag lyckas dra mina händer till den och med hackiga rörelser väcka liv i den. Hemskärmen lyser upp och jag tittar på de stora vita sofforna: 02:00
Tidigare
Mobilskärmen lyser blått. Jag tittar på de vita siffrorna 14:23, som betyder att det är exakt fem timmar och trettiosju minuter kvar tills jag ska åka härifrån. Varma droppar rinner från min hand och lägger sig på skärmen. En droppe blurrar ut en av siffrorna, jag drar skärmen mot min handduk. Mobilskärmen släcks. Med ett tryck väcker jag mobilskärmen igen, 14:24. Bara fem timmar och trettiosex minuter kvar. Handduken som klamrar sig fast runt mina blöta lockar på huvudet känns tung mot nacken, jag vrider av den och hänger upp den på handdukstorken. Jag kollar på mig själv i badrumsspegeln. Jag ser trött ut och inte alls som någon som ska gå ut ikväll. Tänker på mina kompisars leenden och stadens väntandes skratt. Jag reser motvilligt mungiporna mot mig själv. Tycker jag ser dum ut, slutar att le.
Tänker att jag saknar leenden man inte behöver tvinga fram, vänder mig bort från spegeln och fyller ett glas med vatten. Vattnet känns tjockt i munnen och efter några klunkar gör det nästan ont när jag sväljer, häller ut det igen.
Tiden stannar upp när jag med spikrak blick försiktigt målar svarta linjer längst mina ögonlock. Jag lägger ned kajalpennan och tiden börjar gå igen, jag andas ut. Jag tar på mig kläderna som ligger prydligt hopvikta på sängkanten, där de har väntat i flera timmar på att få sträcka på sig. När jag knäpper det hårda bältet runt midjan känns det trögt att andas. Jag drar av bältet igen och slänger mig på sängen, mitt ansikte känns varmt. Jag öppnar ett fönster. Luften från fönstret är sval och en lukt av våta hängande växter fyller rummet, jag sticker ut handen och några regndroppar kittlar mina fingrar. Dropparna kyler min hand när de landar på min lysande hy och fortsätter sin resa mot fritt fall. Tänker att livet skulle varit enklare om saker bara kunde rinna av mig som regndropparna på min hand gör.
På mobilskärmen lyser de vita siffrorna 17:51. Jag står med ett glas vatten i handen. Med små klunkar försöker jag dryga ut de två timmar och nio minuter som är kvar. Jag ställer glaset på diskbänken och trycker ned mobilen i min trånga bakficka. Jag kryper ned i soffan med ett par hörlurar mot mina öron. Jag lyssnar på musik som jag tror att någon som ska ut ut ikväll skulle lyssna på, när Thomas Stenströms låt “Blixtrar och dunder” sätts på. Jag nynnar med när låten börjar;
varenda tår som faller sparar jag, jag önskar att jag våga leva.
Hörlurarna trycker hårt mot öronen;
vi fick aldrig bli det vi ville va på drömmarnas torg sjöng kärleken om sorg.
En tryckande känsla bildas bakom mina ögon. En tår faller nerför min kind och jag tänker att jag inte vill spara mina tårar. Jag vill inte bära dom ikväll. Ikväll vill jag vara precis vad jag vill att jag ska vara. Stark. Levande. Fri. Inte deprimerad. Orkeslös. Tänker att jag är trött på att känna att min kropp när som helst kommer gå i tusen bitar så fort jag ska ta ett steg ut i världen. Att jag är trött på att det känns som om kroppen redan fått sprickor i sig innan jag ens hunnit åka härifrån tack vare oron som kokar i magen och som gör vatten för tjockt för att dricka. Jag kniper ihop ögonen och lyssnar vidare;
det känns som livet håller fast mig, bränner mig långsamt med en cigarett.
Mitt hjärta slår hårt i bröstet och jag tänker att livet måste släppa mig fri snart och att jag kommer förtvina om det inte händer. Pulsen bultar i mina öron och jag tänker att jag inte vet om hjärtat slår av längtan eller hopplöshet. Kanske båda.
Klockslaget brinner till i mig som en blixt. Klockan är prick 20:00 och det känns som om dem vita lysande siffrorna har hoppat ut ur mobilskärmen och tryckt sig mot mitt bröst. Jag tar på mig min jacka och slänger en sista blick på mig själv i spegeln, så att jag säkert ser ut som någon som ska gå ut ikväll. Tänker att jag ser ännu tröttare ut nu än tidigare på dagen.
Tankarna rusar i huvudet, tänker att jag vill stanna hemma. Orkar inte gå sönder mer. Orkar inte chansa. Orkar inte pusha. Mina vänners ord ekar i mitt huvud. “Det är inte bra för dig att vara hemma så mycket” “Häng med ut ikväll” “Det blir kul!” Tittar på mig själv och tänker att jag måste försöka, för min skull, vill inte stå stilla mer. Jag kanske till och med kommer ha roligt trots allt. Kanske till och med hålla ihop. Jag kliver ut. En kall vind som drar sig förbi river mina ben och jag klämmer ihop jackan runt om mig. Jag sätter mig i busskuren. Bänken är kall mot låren och känns blöt genom byxorna. Det värker till i benen när vindpustar stryker sig mot dem, jag tänker på värmen inne på klubben. Ett dämpat ljud tränger sig igenom jackfickan, jag tar upp mobilen och läser textrutan “Hej är utanför nu, väntar här.”. Mina nedkylda fingrar trycker hackigt på skärmen. “Okej. Är på väg.”, skickat.
Utanför klubben ser jag personen bakom textrutan väntandes på mig. Hon ler mot mig. Jag ler tillbaka, hon luktar cigg och parfym när vi kramar om varandra. Den bitande kylan gör det svårt att fokusera på vad hon säger medans vi går mot ingången. Mina steg känns stela och tyngdlösa. Gatorna har blivit till strömmar av iordninggjorda frisyrer och starka lukter.
Stadens höga skratt har nu bubblat upp till ytan och jag kan inte hjälpa att undra om alla är så bekväma som dem ser ut ståendes i sina tunna jackor och glödande ansiktsuttryck. Min vän säger något kul och jag skrattar till lite extra högt.
Luften inne i lokalen känns tjock, de blinkande ljusen från taket slår ned som blixtrar och avslöjar bitar av dansgolv, barstolar och stimmig rörelse. Den påträngande musiken ger ett löfte om en bra stämning och något pirrande i min ryggrad gör att jag sträcker på mig lite. Min vän tar tag i min hand och drar mig igenom folkmassan till baren. Hon säger att dom kommer skjuta fyrverkerier sen men att jag måste prova en jättegod drink först. Hon lutar sig över disken mot bartendern och ropar något, som efter bara några sekunder ställer upp två ljusrosa drinkar på disken och nickar åt oss. Jag frågar min vän varför dom ska skjuta raketer sen medan hon knappar in sin kod i kortautomaten. Det höga bullret i lokalen gör att vi måste ropa till varandra trots att vi nästintill står med ansiktena i varandras hår. Hon svarar att raketerna är till för att fira klubbens jubileum, jag nickar. Vi sätter oss vid ett bord med några andra som ivrigt vinkat åt oss att komma dit. Det pratas livligt om ansikten som setts i lokalen, vilka ansikten som snart kommer hit och vilka som redan behövt åka hem. Någon berättar att det var en som inte kunde komma hit ikväll, jag blir i smyg lite stolt över mig själv att jag är här.
Tiden går inne i lokalen, även när jag stänger mina ögon och låter musiken flytta min kropp på dansgolvet. Jag dansar bredvid min vän, hennes vita tänder ändrar färg med de skiftande blixtarna från taket. Min rygg känns mer än fuktig nu och jag ler mot henne tillbaka. Undrar hur hon ser mig just nu. Jag tänker tillbaka på Thomas Stenströms låten när en av ljuskastarna bländar mig och färgar min tunna hud grön och orange. Min vän tar tag i min hand och drar mig efter henne igenom folkmassan, med o tveksamma steg trycker jag mig igenom i följeslag. Är det såhär det känns att leva Thomas, tänker jag för mig själv. Tänker att jag vill gå igenom den här folkmassan för evigt, vill inte hem och dö, vill leva för alltid. Vi når knappt andra sidan dansgolvet då min vän vänder sig mot mig, ler det där leendet och det känns som livet. Våra ansikten glöder och sen smäller det.
Som tusen blixtrar av himmelssort, fylls rummet av en avskyvärd doft. Det blir först helt tyst, sen hör jag det. De mest kvävda kvidande skriken tränger sig igenom min skalle. Det tjuter i mina öron, eller kanske i lokalen. Kanske båda. Jag brinner. Eller jag tror jag gör det i alla fall, jag ser ingenting och mina lungor känns som tunga stenblock i kroppen. Jag försöker öppna ögonen men med ett omedelbart hugg stängs dom ofrivilligt igen. Det svider i dem, tror jag.
Jag känner ingenting. Jag undrar vart dom andra tog vägen. Ligger jag kvar på dansgolvet eller är jag utomhus? Jag kisar med mina ögon och ser min mobil liggandes tätt intill mig, som trillat ut ur min ficka. Jag lyckas dra mina händer till den och med hackiga rörelser väcka liv i den. Hemskärmen lyser upp och jag tittar på de stora vita sofforna, 02:00, vad är det som händer? En snabb lukt av krut tränger sig igenom min näsa och i en split sekund tycks jag höra min vän bakom mig. En upprepning, “raketerna är till för att fira klubbens jubileum.”. Jag ropar efter henne, men hennes namn avbryts i min mun av all rök som kommer ned i halsen. Tungt slår varje sekund mot mitt bröst. En bild på mig själv kastad hemma på sängen dyker upp i mina tankar, bredvid hopvikta kläder med varma kinder. Eller är det så att jag ser mig själv liggandes där jag är just nu? Jag vrider mig omkring på golvet. Önskar jag kunde öppna ett fönster. Min mage drar ihop sig och något svalt och lite klumpigt rinner nedför mina armar. Jag tror jag kräks. En smak i munnen ger mig ett blixtsnabbt minne av något rosa. Jag glider fram och nu känns det. Jag smälter. Jag ser något framför mig, en klump av någon stort, det knastrar omkring den, jag drar mig framåt och ser kroppen. Sen ser jag inget mer.
Vi fick aldrig bli det vi ville va, på drömmarnas torg, sjöng kärleken om sorg.
Adelin Wegat
Redaktionen
redaktionen@dikko.nu
Ps.
Vill du vara med och bidra till vinsten för novellerna i framtiden?
Swisha till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046 märk med NOVELL
Eller kontakta redaktionen@dikko.nu
Det går också att skicka ett sms till 076 844 51 61 så ringer vi upp.
Ds.
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 009
BIC: NDEASESS
