En text om suicid och psykisk ohälsa bland unga autister med hög begåvning.
Efter att året inleddes med att jag, på värsta möjliga sätt, fick upp ögonen för att unga autistiska barn faktiskt menar allvar med sin önskan att inte leva bestämde jag mig för att skriva om det. Först tänkte jag skriva en text baserad på statistik och fakta, vilket redan det var en utmaning, även om forskning har gjorts. Efter att ha skrivit en sådan text nästan klar blev jag förbannad för att jag gått i den fällan. Det ju inte det jag är bra på. Jag är bra på att prata med människor.
Det handlar inte om statistik. Det handlar om barn
Det handlar inte om statistik. Det handlar om barn. Så jag bestämde mig för att prata med autistiska barn om livet och döden och utgå ifrån vad de sa, för att på så sätt få en förståelse för vad problematiken grundade sig i. Jag har pratat med nio stycken, i åldrarna 9 till 18.
Det räcker inte att konstatera att autistiska barn, och särskilt flickor, vill dö. För att förändra det måste vi veta varför de vill dö. Och då duger det inte att teoretisera och observera. Då måste vi prata med dem. Eftersom den målgrupp jag utgår ifrån (autister utan intellektuell funktionsnedsättning, majoriteten konstaterat eller förmodat särbegåvade) har en tendens att ha ett okonstlat och naket språk så blev resultatet också väldigt tydligt.
Citaten från barnen visar, helt i linje med all modern forskning om barns utveckling, att barn lär sig av att lyckas, och att de mår bra av det. Statistiken backar upp och bekräftar precis allt som de barn och unga jag pratat med berättar, och är därför med snarast som ett stöd. För i en värld som inte är särskilt snäll mot oss autister, så är fakta ändå på våran sida.
Det är givetvis deprimerande att vi lever i en värld som får autistiska barn att känna sig misslyckade. Men eftersom den världen består av oss som lever i den betyder det också att vi kan förändra det. De äldre ungdomar jag pratat med berättar ofta om en eller två personer i skolan som fått dem att känns sig lyckade. Och det räckte. En person kan inte förändra världen. Men du som personal kan förändra världen för ett barn genom att bekräfta att de duger som de är. Eller ännu bättre; att få dem att förstå att de är helt jävla amazing. Gör det!
Evidensen när det gäller suicid bland unga autister är skrämmande
Evidensen när det gäller suicid bland unga autister är skrämmande. Det är den enda grupp där flickor vida överstiger pojkar. Bland flickor/kvinnor med både autism och adhd/add är det 1 av 5 som försöker ta sitt liv. För killar/män i samma grupp är siffrorna 1 av 11. I kontrollgrupperna är även syskon till dessa barn överrepresenterade, vilket till en början går att anta beror på sociala faktorer, men i en större studie är även kusiner mer utsatta för att ha suicidala tendenser, vilket gör att hereditära faktorer inte går att utesluta. Autistic women twice as likely as autistic men to attempt suicide (spectrumnews.org)
I samtal med kvinnor jag känner som har både autism och adhd/add så skulle jag nog säga att ration är högre än 1:5, men det som är mest utmärkande är hur unga de varit vid seriösa suicidförsök. Att självmordsfrekvensen eventuellt är högre är givetvis anekdotiskt, eftersom det baseras på en liten grupp människor som jag råkar känna, men det var så genomgående att jag tyckte att det ändå var värt att ta upp. Att tidig pubertet verkar vara en faktor vi inte kan bortse ifrån oavsett.
En reporter på DN, som just nu jobbar på en stor reportageserie om unga och självmord, berättade att självmord är en betydligt vanligare dödsorsak bland unga generellt än droger. Ändå fokuserar vi mer på tobak, alkohol och narkotika, än på att försöka få ungdomar att tycka om sig själva.
Vi ställer mängder av krav på dem som gör att de misslyckas, och har ett skolsystem där vi graderar de lyckade och misslyckade individerna i ett skoningslöst betygssystem, där alla ämnen har betygskriterier som kräver att du ska kunna arbeta självständigt, förstå socialt samspel, prata inför grupp, och förstå instruktioner där du ska tänka i flera steg.
Utbildningssystemet gör att människor med avvikelser i till exempel exekutiv förmåga, bristande social koherens, och som är intryckskänsliga, inte har ens i närheten av samma möjligheter som de andra eleverna att bli ”godkända”. Skolan är uppbyggt på ett sätt som gör att barn som avviker blir ”underkända” i den sysselsättning de enligt lag måste delta i på heltid. Och i en cyniskt elak inkluderings-iver så ska dessa elever vara i stora klasser, trots att de inte klarar det.
Inkludering är ett fint ord. Men det borde innebära att man inkluderas i den grupp som får betyg som tar en vidare. Inte att drillas till att klara det som barn utan NPF klarar. Det går inte att fostra eller underkänna bort bristande exekutiva funktioner. Men det går att fostra och underkänna bort ett barns känsla av att vara värdefull.
Barnet som tog sitt liv den 1 januari 2022 hette Bryna Mica Bolton, och hon var 11 år
Barnet som tog sitt liv den 1 januari 2022 hette Bryna Mica Bolton, och hon var 11 år. Det kan vi inte göra något åt. Men det kan vi inte heller glömma eller förlåta. Vi måste komma ihåg det. Att det är den yttersta konsekvensen om samhället inte lyssnar på och tar hänsyn till barn som far illa.
Många autister känner att de förutom genom att vara annorlunda gällande sociala avvikelser och social oförståelse, dessutom avviker från det beteende som förväntas av dem i den könsroll de ska passa in i, och även i sexualitet.
De säger att jag inte är en en riktig kille. De säger att jag är bög. Att jag ser ut som en bög, och pratar som en bög. Eller som en tjej. Jag tycker att båda kategorierna är irrelevanta för vem jag är som person. Förut blev jag irriterad, men nu skiter jag i det. De är alla likadana i skolan. Jag avviker lite från deras snäva bild av normalitet. Om det gör mig till en bögtjej så får det väl vara så då. Inget av orden är ju en förolämpning. Jag tänker inte bråka om min position i deras klassifikationssystem. Jag underkänner nämligen systemet i sin helhet. Ibland har jag försökt förklara det. Då brukar svaret bli ”jävla bög”. Det känns som att diskutera med apor, och att jag har råkat hamna i en genetiskt underlägsen flock. Om det krävs att jag blir som dem för att få räknas som en riktig kille tackar jag nej. Jag är 13 år. Jag är inte bög, i alla fall inte än. Jag är 13 år och jag är förvirrad. Kan man inte få vara det ifred? – Pojke 13 år
Det förväntade beteendet från gruppen autister utgår dessutom ifrån autistiska pojkar, vilket gör att flickorna blir än mer avvikande. Att vara en anomali även i den smala grupp där man ändå kan börja ana identifikation slår undan benen på många.
En av de äldre tonåringarna jag pratade med konstaterade:
att vara autist innebar i början för mig att jag visste att jag hade svårt med sociala relationer, ironi, och att jag kunde bli jävligt arg när jag kände mig trängd. Men ju mer jag förstår och lär mig så inser jag att det helt enkelt innebär att jag är onormal på alla områden. Och det känns faktiskt mer okej än när alla pratade om mig som att jag hade svårigheter, och ett funktionshinder. Jag är helt enkelt ingenting de hade förväntat sig. Och nu känns det okej.
Flickorna uttrycker i olika hög grad hur de anpassat sig väldigt mycket i skolan, för att sedan få meltdowns hemma. Detta är en av förklaringsmodellerna till att kvinnor med autism ofta blir utbrända, och en bidragande orsak till att flickor inte lika ofta utreds för autism.
Jag förstår inte hur man ska skämta, hur man ska vara flicka, när man får bli irriterad eller vad man får skämta eller prata om
Jag förstår inte hur man ska skämta, hur man ska vara flicka, när man får bli irriterad eller vad man får skämta eller prata om. Det finns ingenting jag gör som är helt rätt. När jag var mindre, kanske i lågstadiet, gick jag sönder hemma. Nu har jag svårare att hantera det och går sönder direkt i skolan. Så nu blir vi anmälda till soc. Det känns verkligen som om hela världen är överens om att det är jag som är problemet. – Flicka 12 år
Att bli utredd av socialtjänsten och få sina föräldrars förmåga ifrågasatt beskriver flera av barnen som ytterligare ett sätt som fått dem att känna sig annorlunda, och dåliga. En studie visar att 80% av alla barn med autism har blivit utredda av socialtjänsten efter anmälningar, oftast från skolan, om avvikande beteende. Inga studier visar att barn med autism oftast växer upp med sämre föräldrar. Däremot finns det mängder av materiel att ta av som handlar om den låga NPF-kompetensen i skolan. I synnerhet när det gäller att implementera den kunskap som faktiskt finns i verksamheten.
Det som är normalt för ett neurotypiskt barn är inte samma sak som är normalt för ett barn med autism. Därför blir det fel att bedöma beteendet efter samma mall.
Min mamma gör allt för mig. Soc ställde en massa frågor, och jag försökte svara ärligt. Jag sa att jag ibland tyckte att hon var orättvis, och inte lyssnade på mig, och att vi bråkade om det. Det skrev de i utredningen om som en brist i hennes föräldraskap. Och jag som tänkte när jag sa det att det ändå var EN sak som var normal med mig. Att jag som tonåring inte alltid var överens med min mamma. Men tydligen var det inte heller normalt. Tydligen ville de bara leta fler fel, inte hjälpa oss. – Ickebinär 15 år
De uttryck vi vuxna har påverkar barns känsla av att vara värdefulla generellt. Specifikt för autister som generellt bokstavstolkar blir allt det vi uttrycker är värdefullt något som tas på allvar. Om vi som vuxna uttrycker att skolan är viktig, så är det vår sanning. Men om vi glömmer att berätta att barn och ungas psykiska mående faktiskt är ännu viktigare så har de ingen möjlighet att veta det.
De kan dra åt helvete med allt prat om att skolan är viktig
De kan dra åt helvete med allt prat om att skolan är viktig, för hen är redan död. Var den verkligen SÅ viktig? – Storasyskon till ung autist som tagit sitt liv.
Jag har försökt att ha en intersektionell analys när jag gått igenom samtalen med barnen. Men eftersom jag inte velat lägga ord i munnen på dem, så är till exempel klass inte med som en faktor. Dock vill jag tillägga att klass i studier är en viktig faktor när det gäller psykisk ohälsa. Etnicitet tar dock två personer upp som en faktor.
De andra eleverna frågar om alla från mitt land uppför sig sådär konstigt. Om jag liksom är normal där. Helst vill jag svara ”ja” för att ge dem en förklaring så de slutar tjata. Men det är ju inte sant och då blir de kanske rasister istället. – Pojke 14
Min mormor sa när jag började en ny skola att jag typ inte skulle behövde berätta att vi var (nationell etnisk minoritet). För att jag hade nog problem som det var med diagnoser och sånt, och att soc brukar vara rätt negativa mot såna som oss ändå. – Flicka 14 år
Samtliga uttrycker något som ofta kallas för “minoritetsstress”. Det innebär att som en del av en minoritet alltid behöver vara beredd på att bli utsatt eller ifrågasatt. Och ju fler sätt du avviker från normen, desto större blir minoritetsstressen.
Följande citat är från RFSLs hemsida:.
Även vardagliga, mer eller mindre subtila negativa händelser kan bidra till minoritetsstress. Det brukar kallas mikroaggressioner. Det kan vara blickar, frågor och kommentarer som speglar oförståelse eller fördomar. Mikroaggressioner är ofta omedvetna för den som utför dem och kan vara svåra att sätta fingret på för den som utsätts. Det här handlar om händelser som ofta upprepas och som enligt principen “många bäckar små” blir ett negativt mönster. Välmenande men olyckliga komplimanger kan också fungera som mikroaggressioner, då de sätter fingret på att den som utsätts avviker från normen, som till exempel: “Aha, du är icke-binär, vad spännande, nu kommer jag få lära mig massor.”
Bland de barn och unga med autism jag pratat med finns två grupper med olika inställning till sig själva och sin omgivning som jag kunnat identifiera:
Den första gruppen är den som oftast pratat om självmord som ett alternativ. De känner sig värdelösa, missförstådda, och tar på sig skulden för sitt utanförskap och det mesta annat som händer dem. De nedvärderar sin förmåga och kapacitet, och förutsätter att det kommer att gå dåligt för dem. 7 av 9 tillhör den kategorin.
Jag passar inte in. Jag hatar mig själv varje gång jag missförstår en uppgift. Och rasterna är ännu värre. – 15 år
Min lärare sa inför hela klassen att om jag inte fattar nu, så är det för att jag inte vill förstå. Jag gör mitt bästa, men de tror alltid att jag försöker vara stöddig. – 14 år.
När jag går till skolan har jag alltid ont i magen. Det finns ett tågspår på väg dit. Jag funderar på att låta tåget köra över min kropp istället för att tvinga den att gå till skolan. Men jag vet inte vilka tider tåget går och om jag inte blir överkörd vill jag inte komma sent. – 9 år.
Den andra gruppen försöker inte ens anpassa sig. De har en realistisk syn på sina förmågor, och tycker att de är fantastiska. De utmärkte sig genom ett gott självförtroende, och en irritation på resten av världen.
Lärarna är äckliga. Eleverna är äckliga. Maten är äcklig. Jag tänker faktiskt inte umgås med folk som inte verkar ens vilja fatta någonting. Och sen säger de att JAG är funktionshindrad? Det är också äckligt. – 14 år
Båda ungdomarna, som är i början av tonåren, underkänner lärarnas mandat att sätta betyg på dem, och följer vältaligt med på skolmöten för att berätta vad som är fel. De identifierar sig som autister, och tycker att det är något positivt laddat. De har båda också haft lång skolfrånvaro, i perioder. De underkänner även en del av mina frågor, och ifrågasätter mina kunskaper inom såväl autism som vanligt hyfs.
Om skolan inte funkar så tycker jag att du ska gå hem. Det vill jag säga till andra autister. Du är där för att lära dig saker. Gör du inte det så är det bättre att spela tv-spel. Ingen skulle ju gå till en restaurang där man inte fick mat och bara sitta där och glo dag ut och dag in med människor som regelbundet kom och sa att man gjorde fel. Det är faktiskt en rimlig jämförelse. – 13 år
Vad gör då dessa barn två i en text om suicid? Inte ett smack. Det är därför de är här. För att nyansera bilden.
Och de säger alltid i skolan att jag har dålig attityd. Men dålig attityd kan faktiskt vara rimlig attityd. Det kan de ju ha som ett sånt där citat på tavlan tycker jag. Vi pratade om det hemma en gång. Att till exempel Ior i Nalle Puh alltid framställs som en negativ karaktär. Det finns en massa taoistiskt trams där han hela tiden utmålas som en sur typ. Men det är liksom ingen som bryr sig om att han är hemlös och går runt med en spik inkörd i röven. Han är liksom ingen nihilist. Han har en helt rimlig attityd.13 år
Sammanfattningsvis så vill jag bara säga att det vi gör idag är att vi har fyrkantiga hål där vi försöker banka in barn av alla möjliga former. Och det verkar vara en friskhetsfaktor när barnen vägrar gå med på det.
Dålig attityd kan faktiskt vara rimlig attityd
Linda Lundqvist
linda@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
2 Trackbacks / Pingbacks
Kommentarerna är stängda.