Sonny Carlsson är musiker och kulturreporter på DIKKO. Han har jobbat som skrothandlare i hela sitt liv. I september upptäcktes att han har en långt gången cancer, och i början på mars började han avtjäna ett straff för olovlig körning. Han väljer att fortsätta skriva för DIKKO från insidan.
Den största rädslan man har som frihetsberövad är att bli sjuk. Fångar som blir sjuka anses ofta simulera för sådana är vi olydiga kriminella. Därför får inte heller vi som är allvarligt sjuka på riktigt den vård vi behöver. För säkerhets skull så ingen rackarns fånge får vård i onödan.
Det får mig att tänka på balladen Dan Berglund skrev om svensk polis.
“Den jäveln kom med medicinskt bevis
Men man lurar ej en svensk polis”
Det här skriver jag från anstalten Ersboda, och när jag kom hit var jag redan multisjuk. Jag hade försökt hålla mig från anstalten tills jag i alla fall inte var akut sjuk längre, men poliserna i samhället vi bor tyckte att här ska straffas och det bums. Sagt och gjort sög de in mig strax före frukost hemma. Jag försökte få med mig allt jag behövde av sjukvårdsartiklar. Snutarna tyckte att det räckte om jag tog med mig en telefon. Alltså, det enda jag med säkerhet inte skulle få användning av den närmaste tiden. Borde packat en väska i förväg. Det var ju för mycket begärt att de skulle vänta lite med att sy in mig.
“Brottslingar ska sitta inne” har det låtit från politiskt håll. Och det kan man tycka. Samtidigt är det olyckligt att det inte får finnas några förmildrande omständigheter.
Jag vet att jag brutit mot lagen och att jag ska ha konsekvenser för det men min ärligt talat rätt risiga hälsa gör att jag förutom mitt utdömda straff också plågas och stressas när jag borde vila och återhämta mig. Det värsta är såklart att vara avskuren från familjen och veta hur de oroar sig för mig.
Den nyfikne undrar då förstås vad mitt brott bestod av. Ni som läst mina artiklar i DIKKO tidigare har nog redan listat ut vad jag har begått för gräslig handling för att hamna i den här situationen. Jag har kört bil.
– Det känns som att skicka krya på dig-kort till ett koncentrationsläger, sa en kär vän som skickat brev till mig.
Min familj får inte veta något om mitt tillstånd, och jag besöker regelbundet sjukhuset där jag släpas runt av tre plitar iförd fångkläder och ett midjebälte som jag är fastkedjad i. Folk ryggar tillbaka och tar undan sina barn när jag kommer in i väntrummet.
Det gör så ont att se. Varför ska man skrämma de små barnen med mig? Jag står alltid på deras sida mot en vuxenvärld som är på väg helt åt helvete. Men utspökad i bojor är jag är bara en hockeymask bort från att framstå som Hannibal Lecter.
Jag är under cancerbehandling, och har en diabetes som löpt amok, bland annat. I helgen när jag var på sjukhuset i bojor hade jag ett inflammerat öra som det rann var ur och hög feber.
Jag är inte i skick att sitta i fängelse och mina närstående får ingen information, förutom de brev jag skickar. De hör också när det plingar till i min telefon hemma, det är påminnelser till olika besök på någon ny sjukvårdsinstans. De är oroliga, och om de ringer fängelset är det enda de får höra: ”Vi får inte ens säga om han är här”.Just nu står straffet på inget sätt i proportion till brottet. Och det är inte bara jag som straffas. Alla omkring mig får ta smällen också.
Kriminalvården kan dra åt helvete. Det har jag alltid tyckt. För att de pinar livet ur människor i behov av stöd, människor med npf-diagnoser, och människor i missbruk, plus alla anhöriga. Men att de sätter en extra ära i att se till att multisjuka har det så jävligt och förnedrande som möjligt, det trodde jag nog inte. De kan dra åt helvete och äta min skit.
Jag kommer fortsätta uppdatera er med perspektiv inifrån. För det är nästan aldrig någon som lyssnar på fångar. Och jag är av den bestämda uppfattningen att man kan fatta dåliga beslut och ha bristande impulskontroll utan att vara en dålig människa eller ha brister i sin karaktär.
Sonny Carlsson
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
