För er som inte vet.
Resandefolket har en stor musikalisk- och berättartradition. Därför kan man lyssna om man inte vill läsa. I texten blandas det svenska språket med ord och meningar från det svenska resandespråket. Nu delar jag för första gången ett litet fragment från denna del av mitt liv.
Lyssna här: https://lumerixgruppen.se/…/12/Jul-nog-pa-vagen.mp3…
Jul nog på vägen
Jag var tio den vintern, men nu är jag en gammal man.
Snön hade lagt sig tung där vi var i trakterna mellan Stora Tuna och Borlänge , så där tystande att till och med tankarna gick lite saktare.
Tivolit var insvept i presenningar någonstans långt borta; nu var det bara vi och vägen kvar. Vi hade vår kärra, våra filtar – och fars tjuring som hängde innanför byxlinningen, som alltid.
Tjuringen var inte stor. Ett litet, inslaget paket av tyg och något hårt däri, som far aldrig visade helt, inte ens för oss pojkar.
“Den håller rattet borta,” sa han ibland – olyckan, oturen – och klappade på den. “Men bara om vi själva sköter oss.”
De där “vi” inkluderade inte buron. Buron hade sina hus, sina kyrkor, sina jular. Vi hade vägen, hästen, kärran, tjuringen och småfolket. Det fick räcka.
Den här kvällen hade vi blivit avvisade från ännu en gårdsplan. Far log sitt artiga leende, tog av mössan, bad inte om mycket – bara en plats för hästen och kanske lite vatten – men buron hade redan jul i ögonen och misstänksamhet i käkarna. Dörren stängdes före sista ordet.
Så vi vek av mot skogsbrynet istället. Bröderna drog kärran, starka män utan publik, jag gick bakom med mockningspaden över axeln och clownnäsan i fickan. Den hade jag slutat visa upp i byarna; det var något med sättet buron skrattade på som gjorde den kall i handen.
Vi hittade en plats där granarna stod tätt, som om de själva inte ville synas. Far stod vid sidan och rökte halsbloss medan jag och mina bröder skottade upp en ring i snön, byggde en liten eld. Lågan tog långsamt, men den tog.
Ur en säck plockade far fram lite brol – potatis – och några torra brödbitar. Det var ingen julmat. Det var bara mat. Och just den vintern var det stort nog.
“Brialt hade suttit fint,” mumlade ena brorsan – gröt – och knuffade mig i sidan.
“Brialt får du i drömmen,” svarade far torrt. “Här blir det brol och vatten. Festmat, tjavo.”
Han kallade mig tjavo när han ville låtsas att allt var som det skulle – pojk, fast med värme i.
När soppan börja sjuda pekade han på mig med sleven.
“Du vet,” sa han. “Först de små. Alltid först de små.”
Småfolket.
Jag tog den buckliga plåttallriken, skrapade upp en liten sked soppa och halva den minsta potatisen. Magen protesterade, men händerna visste vad de skulle göra. Jag gick bort till vår stubbe, den vi använt förut när vi varit i de här trakterna. Man byter inte stubbe hur som helst; småfolket ska känna igen platsen.
Jag ställde tallriken på den snötäckta stubben. Tog av mössan, kände hur kylan bet tag i öronen.
“Till er,” viskade jag. “Ni små. Ni som ser. Håll koll på oss i natt om ni kan.”
Jag sa inget om Gud. Den biten fick buron sköta i sin kyrka. Vi hade våra egna ord, våra egna väsen. Far brukade säga att den som går för långt in i burons Gud glömmer var hans egna står begravda.
När jag vände mig om stod han vid elden och följde varje rörelse. Han nickade tyst.
“Så ska det vara,” sa han. “Vi hjälper de små, de små hjälper oss. Kyrkan får buron ha för sig själva.”
Vi åt vår tunna soppa, bröderna skojade halvhjärtat om sommarnumren.
“Till våren får vi börja sluka is istället för svärd,” sa den äldsta. “A la drakko, då får buron nåt att glo på.”
Jag visste inte vad a la drakko betydde exakt, bara att far ibland lät ord åt det hållet rulla ut när han var trött på både polis, präst och byråd. Som ett litet motord, halvt på romani, halvt på något eget.
När vi kröp in under filtarna den kvällen kände far som vanligt efter att tjuringen var på rätt plats och slöt ögonen först när fingrarna hittade den.
“Nu sover vi,” sa han. “Småfolket håller vakt. Tjuringen tar sitt. Resten får vi ta i morgon.” Jag låg längst ut mot tältöppningen. Min plats. Lättast att väcka, lättast att bära om vi behövde dra fort. Sånt förstår man senare, inte när man är tio.
Jag vaknade av… nåt.
Inte ett ljud egentligen. Mer som en förändring i mörkret. Vinden hade vänt, elden hade dött ner till en röd ring. Jag hörde hästen, långt borta, gnägga oroligt.
Hästen.
Den var vår rikedom den här vintern. Utan den – inga jobb när vägarna torkade upp. Inga “vi tar med kärran, vi fixar det”-löften till någon bonde. Jag smög ut, drog filten om mig. Snön glödde svagt i nattljuset. Platsen där hästen skulle stå var tom. Repet hängde avgnagt.
Jag drog efter andan. Ville ropa på far – dad – men något höll tillbaka. Istället blev jag stående, med hjärtat hårt mot revbenen.
Då såg jag spåren. Små, runda avtryck i snön. Inte hästhovar. Mindre. Som om en flock barn med för korta ben sprungit förbi. De ledde bort mot skogskanten, dit vi inte tänkt gå mer den kvällen.
I ögonvrån anade jag rörelse. En liten skugga, två tvärhand hög, med nåt mörkt om huvudet, som en huva. Det kunde varit en buske som rörde sig i vinden. Det kunde varit allt möjligt.
Men där och då visste jag vad jag såg.
En av de små.
Den stannade till, vände huvudet mot mig. Jag såg inga ögon, bara en känsla: kom då, om du törs.
Och nånstans inifrån mig hörde jag ord jag inte visste att jag bar på: Ja devlesa diro… kaava drom ascha miro.
Det var fars ord egentligen, ur sångerna och fragmenten från de äldre. De lät som kyrka om man lyssnade ytligt – “gå med Gud du, den här vägen är min” – men för oss hade det aldrig med prästen att göra. Mer som: Du går din väg, jag går min. Men vi vet båda att vägen hör oss till, inte dem där inne i ljuset.
Jag följde spåren. Inte springa, inte jaga – far hade sagt att man aldrig ska jaga småfolket. Man låter dem gå först, så följer man efter på deras villkor.
Snön knarrade under fötterna. Hästens gnäggande blev tydligare. Över en liten kulle såg jag den: en mörk siluett mot något ljusare.
En lada.
Den hade stått där hela tiden, förstås. Buron hade gården, jorden, byggnaderna. Vi hade passerat på avstånd tidigare, utan att titta för länge – man ser för mycket om man stirrar på burons gård.
Nu stod dörren på glänt. Inifrån hördes hästen, lugnare nu.
Jag gled in, lät ögonen vänja sig. Lukten av hö slog emot mig, varm och nästan bedövande. Hästen stod i en spilta, med nosen djupt nere i en hög halm. Repet hade trasslat in sig runt en krok. Den ruskade lätt på huvudet när den såg mig, som om den ville säga: Du är sen.
I hörnet stod en säck, halvöppen. Några brol – potatisar – hade rullat ut på golvet. Där fanns en kålrot, en stump ost hård som sten. För buron var det kanske djurfoder, nåt man inte tänkte på. För mig såg det ut som en gåva som väntat på rätt ögon.
Jag tänkte på tjuringen, på stubben, på tallriken med den lilla portionen. På skuggan i snön.
Jag tog inte allt. Far hade lärt oss det också: småfolket hjälper den som inte tar för mycket. Jag stoppade ner några potatisar i fickorna, kålroten under armen, bröt en bit av osten så liten att den nästan kändes löjlig. Men den vägde tungt.
På vägen tillbaka kände jag hur orden i bröstet rörde sig igen. Inte som bön, mer som ett slags avtal:
Ja devlesa diro… kaava drom ascha miro.
Du tar din väg, jag tar min. Men inatt korsar de varandra, och det är nog.
Far stod ute när jag kom tillbaka, barfota i snön med cigaretten glödande i läpparna. Han behövde ingen klocka; åren på vägen hade satt en annan tid i honom.
“Du var borta lagom länge för att hitta nåt,” sa han bara.
Han tittade på mina buliga fickor, på kålroten, på osten. Klappade sen med knogarna mot byxlinningen där tjuringen låg.
“De små var på humör i natt,” konstaterade han. “Buron får sin julotta. Vi fick vårt.”
Bröderna vaknade av pratet, gnuggade sömnen ur ögonen, började redan skoja om att småfolket visste vad starka män behövde för musklerna.
Vi gjorde en ny soppa. Mer brol, bitar av kålrot, en flisa ost som smälte och gav en nästan löjligt rik doft. När det kokade ordentligt fick jag den första skeden. Far höll fram den mot elden, som om han ville visa både tjuringen och de små att han höll sin del av avtalet.
Långt bort började kyrkklockorna ringa. Ljudet kom vandrande över snön, klingande från byn där buron drog på sig sina bästa rockar och mössor. Far stod stilla en stund, lyssnade, blåste ut en rökstrimma. “Ja, låt dem gå dit då,” sa han tyst. “Deras Gud bor där inne. Våra andar bor här ute. Det räcker för oss, tjavo.”
Han vände sig mot mig, och i skenet från elden såg jag något i hans ögon som jag inte förstod då. Sliten stolthet, kanske. Eller bara ren trots. “Kom ihåg det,” fortsatte han. “Buron har sina ord. Vi har våra. När du hör dem säga ‘Gud’, då kan du tänka: Ja devlesa diro… men kaava drom ascha miro.”
Han log snett.
“Gå med Gud du, buron. Den här vägen går vi.”
Vi åt soppan där, mellan granarna, medan klockorna ringde färdigt. Ingen klädd julgran, inga paket, ingen bordsbön. Bara en häst som frustade nöjt, en vass tjuring, några potatisar från en glömd säck och små spår i snön som vinden långsamt suddade ut.
Nu, när jag är gammal och sitter stilla fler dagar än jag går, kan jag räkna upp hundra förklaringar till den där natten. Slump, glömska, hungriga djur, en pojkes fantasi.
Men där och då, i kroppen på en tioåring med en gammal mans blick, visste jag något som inte behövde ord:
Vi gick inte ensamma den natten.
Inte med burons Gud.
Med våra egna.
Med tjuringen.
Med kärran
Med hästen
Med de små i skogsbrynet.
Och det var jul nog.
På bilden nedan: Far min näst längst till höger. Min farfar längst till höger. Resten är farbröder och annat löst folk.
Lars Brandin
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
