Jag föddes i augusti 1956 på KK 1 i Göteborg. Där låg jag kvar ungefär en vecka, jag hann med att döpas den 10 augusti innan jag och morsan kom hem.
På våren 1957 åkte vi till Hindås på husmorssemester för att vila upp oss, det är ansträngande att komma till liv och att ge liv. Där var vi tillsammans med dom första ungerska flyktingarna som började komma det året, handplockade av tjänstemän från UD.
Man ville bara ha hit dom mest lovande, dom med färdiga eller påbörjade universitetsstudier, outbildat folk hade vi nog av här hemma. Tror att vi var där i 10 dagar kanske, morsan och jag? Det kostade det allmänna på oss den gången. Den gången hade vi fortfarande kvar det som kallades för det ”allmänna”, det var något vi var stolta över och som vi försökte vårda oss ömt om, det allmänna.
Tiden gick och ekonomerna kom, marknadsekonomerna och teoretikerna, det allmänna urholkades och såldes ut, sjukhus lades ner. Flera BB uppe i Norrland lades ner och även annorstädes i vårt avlånga land, många olika och olyckliga reformer genomfördes. Jag nöjer mig med att nämna den breda uppgörelse som resulterade i 1995 år stora psykiatrihaveri, fast dom kallade det för reform.
Samtliga partier utom V röstade för den, initiativtagare var riksdagsman Sten Svensson från Skara, moderat såklart. Morsan fick vara frisk under större delen av sitt liv, med undantag för de franske nerverna som vi hade på den sidan släkten. Men när hon närmade sig de 80 blev det ju en del krämpor och då fanns inte det allmänna kvar längre, så som det hade funnits under hennes ungdomstid. Hon blev intagen på ett sjukhus i Mölndal.
Där satte man ut all medicin och enbart gav henne morfin. Det tog inte många dagar innan hon ringde mig mitt i natten och bad mig att samla ihop mina systrar och barn, ta med mig alla pistoler och komma upp och hämta henne, för nu jävlar hade kriget brutit ut!
Det allmänna, det gemensamma, det vi och våra föräldrar gemensamt hade byggt upp, det var borta, det fanns inte kvar längre. Kvar fanns några monolitiska skrytbyggen i vissa av våra städer som sprängde allt vad budgetar hette och en sjukvård som var så nedbantad som det skulle kunna gå att banta ned den. Och sedan bantade dom den ännu mer i kommande budget.
Jag har nära och kära på sjukhus idag som inte får den vård dom behöver och har laglig rätt till. Det saknas personal, det saknas resurser och den personal som finns jobbar i princip slut på sig själva när dom inom ramarna för de resurser som finns jobbar slut på sig själva för att vårda våra anhöriga.
Det allmänna har blivit ett fult ord och ett ännu fulare begrepp och ändå var det just det allmänna som födde upp den generation av marknadsekonomer som i princip nästan dödat det allmänna vi gemensamt jobbat ihop till. Dom dödar det samhälle som födde dom, gav dom en skolgång värd namnet och nu vanvårdar dom det sista av det allmänna till döds genom att sätta dom på en svältbudget som inte räcker till ens ett anständigt slut. Vi måste ta det tillbaka, vårt allmänna.
”Enade vi stå, söndrade vi falla.”
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
