Det sägs att i jultider blir vi i allmänhet mer givmilda och kanske är det så. Efter att ha bott i Skellefteå i drygt två och ett halvt år, ett någorlunda homogent samhälle (dock under stor förändring just nu) så har jag och familjen åter flyttat till Stockholm. Kontrasterna mellan de två städerna är många och tydliga redan i gatumiljön.
Samma EU-migranter som innan vi flyttade håller än idag ordning vid miljöstationerna, en obetald roll som fyller en otroligt viktig funktion. Vi vet alla hur miljöstationerna ser ut en dag efter tömning om ingen håller ordning, särskilt i anonymiteternas storstäder där det är ganska lätt att skräpberg uppstår så fort bara en person tagit initiativ till bergbygget.
Jag ska erkänna, jag har inte tidigare närmare bekantat mig med någon av EU-migranterna. Förstås givit en och annan peng, lite pant och så, men inga djupare samtal. Inte av någon illvilja, utan mer utifrån den västerbottniska förklaringen när något uteblir ”dä blev int’”.
Men en dam, jag bedömer hennes ålder till mellan 60 och 70 år, har jag och mina flickor, 5 och 7 år gamla särskilt kommit att prata med en hel del under hösten utanför den lokala livsmedelsbutiken. Språkförbistringen gör att våra konversationer ofta begränsar sig till gester, ord på svenska, romani chib (?), svengelska och allmänna gutturala läten, från båda sidor i brist på annat. Så mycket har jag förstått att hon har ett antal barnbarn i mina egna flickors ålder samt att hennes man inte lever och att hennes svärson försvunnit. I brist på arbete hemma tvingas hon tigga i Sverige i princip hela året om för att överhuvud taget få ihop till några kronor extra att skicka hem.
Våra konversationer leder till så otroligt många följdfrågor och svar som jag troligen aldrig kan få på grund av svårigheten att förstå varandra. Jag har aldrig sett damen tillsammans med någon annan heller. Min poäng med dessa rader är att ett litet hej kostar ingenting. Bakom varje hej finns en människa med sin unika berättelse som kämpar för sin egen och sin familjs överlevnad. Förmodligen oändligt mer komplex och säkerligen mer bedrövande än vad vi kan föreställa oss. Självklart är det inte rätt att vissa personer, nationaliteter eller folkgrupper ska tvingas till tiggeri eller påtagna roller som miljöstationsansvariga. Orsakerna till varför det är så lämnar jag dock utanför denna krönika.
Krönikan skriven från ett riktigt kallt övre Norrland med minus 27 grader. Kan för övrigt konstateras att på dessa breddgrader kan inte EU-migranterna finna någon syssla så här års.
Chanukka sameach (fast den judiska ljushögtiden är nog förbi när denna artikel publiceras)
Och en riktigt God Jul och ett Gott nytt år
Önskar Fabian Arnheim, museichef i Skellefteå, tillika ordförande i Kulturrådets referensgrupp för nationella minoriteter
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
