Aktuell forskning och utvärderingar av befintliga policyinitiativ inom kritiska romska studier visar att kulturrasism mot romer är utbredd i Norden idag. En betoning på ”kulturella skillnader” är så endemisk att den kan göra tjänstemän och beslutsfattare blinda för alternativa orsaker till uteslutning, såsom klass- och strukturell antiziganism. Trots vissa belägg för blygsamma framgångar med det svenska ”brobyggarprogrammet” är forskning och utvärderingar ofta mycket kritiska, vilket tyder på att det faktiskt kan stödja exkluderande metoder. Detta överensstämmer med resultaten av vår forskning och praktiska erfarenhet av att undervisa romska studenter och samarbeta med det romerska civilsamhället i Sverige. Samtidigt genomförs inte andra övergripandeåtgärder för att bygga upp förtroendet, t.ex. en permanent romsk myndighet eller sekretariat för romska frågor.
| Källa: Solvor Mjøberg Lauritzen, MF vitenskapelig høyskole och Jan Selling, Södertörns högskola DIKKO finns på Facebook, Twitter, LinkedIn och Instagram |
Den nuvarande politiska strategin för INTEGRATION av romer i Europa, och i Sverige specifikt, har kritiserats av EU-kommissionen och en rad andra grupper och icke-statliga organisationer, vilket har lett till krav på att det nuvarande STYRANDE paradigmet ska förändras. Vi har båda tidigare varit engagerade i brobyggarprogrammet vid Södertörns högskola som sporadiska föreläsare, och är forskare vid ämnet kritiska romska studier vid Södertörns högskola. I den här artikeln tittar vi på den senaste situationen i Sverige i en europeisk kontext och ger några praktiska rekommendationer för framtiden.
Bakgrund till beslutsfattande för romsk inkludering i Sverige
År 2011 lade regeringen fram en 20-årig strategi för romsk inkludering. Halvvägs genom denna period, i september 2021, uppmanade EU-kommissionen medlemsländerna att anta nationella strategier på grundval av en ny ram som bygger på bekämpning av antiziganism och diskriminering. Den svenska regeringen konstaterade dock i en rapport att den svenska strategin inte behövde förändras i någon större utsträckning. Med tanke på att den svenska strategin hade kritiserats hårt ifrågasattes detta beslut med rätta av romska referenspersoner. För att förstå denna kritik är det bra att gå tillbaka till 2006, då den första stora utredningen om romers rättigheter och antiziganism i Sverige genomfördes.
Första stora utredningen om romska frågor, 2006
Delegationen för romska frågor 2006-2010 initierades av den socialdemokratiska regeringen under ledning av Göran Persson i september 2006. Delegationen intog ett fullfjädrat rättighetsperspektiv och gjorde stora ansträngningar för att integrera romer i utformningen av politiken. Slutrapporten innehöll en omfattande katalog med åtgärder som syftade till lika rättigheter för romer. Att överbrygga förtroendeklyftan mellan minoritets- och majoritetssamhället sågs som ett avgörande mål, en klyfta som sågs som ett resultat av historisk, pågående och internaliserad antiziganism, som hade lett till bristande förtroende för statliga institutioner. Delegationen insåg hur det förflutna påverkar nutiden negativt och föreslog en sannings- och försoningsprocess och en 20-årig strategi för romers rättigheter. För att säkerställa dess genomförande och öka romernas autonomi föreslogs ett permanent sekretariat för romska frågor, enligt modell för den finska romska delegationen, ett permanent organ som fungerar som en viktig länk mellan det romska civilsamhället och statliga myndigheter.
Kort efter att delegationen tillsattes 2006 byttes Perssons regering ut, vilket ledde till en annan kurs. Förslagen som riktade sig till romer – till exempel brobyggarprogrammet – bibehölls, men de åtgärder som riktade sig till majoritetssamhället, såsom en sannings- och försoningskommission, förkastades, liksom det permanenta sekretariatet.
Svenskt brobyggarprogram
År 2011 lanserade Fredrik Reinfeldts regering ett initiativ som kallas strategin för romsk inkludering och som gäller än idag. En viktig del av denna strategi var att utbilda romska ”brobyggare” som skulle fungera som kontaktpunkt mellan romska familjer och majoritetssamhället. De fick lön och anställning av kommunen medan de studerade, och fick 30 högskolepoäng för sin utbildning. Ungefär en fjärdedel av de totala medlen för romsk inkludering har använts till detta program, som levererades [exklusivt] av Södertörns högskola 2012-2019. Under 2022 beslutade regeringen att finansiera nya brobyggarkurser för 2022-2024.
Interna utvärderingar har pekat på vissa positiva aspekter, såsom stärkta kunskaper hos deltagarna och ökad romsk inkludering i de berörda kommunerna. Men programmet har också kritiserats hårt i olika utvärderingar, liksom i media. I den här korta artikeln kommer vi att förlita oss mer på oberoende utvärderingar och forskning än interna rapporter, för att få en utomståendes syn på programmet. Brobyggarprogrammet liknar i många avseenden Europarådets utbildningsprogram för romska medlare (Roma). I det följande har vi använt liknande rubriker som Kocze i hennes kritiska analys av programmet 2019 som också utgår ifrån ett romskt inifrånperspektiv.
Olämpligt fokus på interkulturell medling
Diskurser inom romska studier och så kallad ”romsk politik” uppfattar ofta felaktigt ”romsk kultur” som homogen, vilket suddar ut den stora variationen i världsbilder, religioner, språk och traditioner. I en genomgång av forskningsartiklar publicerade om romer och utbildning från 1997-2016 fann Lauritzen och Nodeland (2018) att 31 artiklar såg kulturella skillnader som det största hindret, medan endast 6 angav socioekonomiska skillnader som det största problemet som skulle lösas. Även om vi inte kan analysera parametrarna för varje studie ytterligare här, verkar det tyda på en benägenhet hos forskare inom området att lyfta fram kulturella aspekter framför andra potentiellt relevanta faktorer.
Dessutom framställs den romska kulturen ofta som avvikande och problematisk. I en analys av romsk politik i Finland, Sverige och Norge fann Helakorpi, Lappalainen och Mietola (2018) exempel på ett särskilt ”kulturellt paradigm”: Politiken i alla tre länderna framställde romer som en grupp med särskilda behov och problem, och riktade följaktligen de politiska åtgärderna mot dem snarare än majoritetssamhället. Svensk politik utgår från att romska elever har särskilda behov utan att specificera vilka dessa är, svensk-romska föräldrar beskrivs som att de fattar beslut för sina barn baserat på känslor snarare än ”rationalitet”, och ”romsk kultur” i Sverige beskrivs som patriarkal och ojämlik, och barnäktenskap och tidiga graviditeter som nämns som exempel. Andra exempel från litteraturen och medierna är att romska barn ofta nämns som barn i behov av en medlare för att berätta för sina ”kulturellt avvikande” föräldrar att utbildning är värdefullt. och likaså att det ofta sägs att det inte finns en enda känd romsk doktor i Sverige eftersom ”de inte är intresserade av högre utbildning”.
Europeiska kommissionen har insett att detta sätt att tala om dessa frågor är paradigmatiskt och måste förändras. Den 6 oktober 2020 lade kommissionen fram en ny strategisk ram för integrering av romer. Samma slutsats kom fram till i en oberoende svensk utredning om den svenska kontexten 2019 (se Wickmanutredningen för mer om detta).
Det är därför uppenbart att det måste bli ett slut på att konstruera och upprätthålla bilden av romer som kulturellt avvikande. Gång på gång läggs skulden för romernas utestängning på deras egen dörr. Istället argumenterar vi för att romsk exkludering bör analyseras och hanteras holistiskt, och ses som ett resultat av strukturellt, individuellt och historiskt förankrad antiziganism. Det är problematiskt att brobyggare beskrivs som – och utbildas till – att medla eller bygga broar mellan kulturer. Snarare bör dessa individer vara grundligt skolade i maktanalys, inklusive klass och rasism, och arbeta som förespråkare för att romer och andra minoriteter ska få sina rättigheter tillgodosedda.
En individorienterat romsk strategi
Interkulturell medling – liksom användandet av brobyggare – fokuserar på förändring på individnivå, och riskerar därmed att flytta fokus från de strukturella förhållanden som exkluderar romer. Helakorpi, Lappalainen och Mietolas studie visar också hur romsk politik i bl.a. Sverige riktar uppmärksamheten mot det romska barnet och dess ”problematiska kultur”, och att åtgärderna därför riktas mot barn snarare än mot den struktur som systematiskt kränker deras rättigheter (2018). Klaus och Marsh (2014) drar i sin forskning om initiativ för tidig barndom som riktar sig till romer slutsatsen att det är osannolikt att enbart fokus på romska barn kommer att förbättra inkluderingen, eftersom institutionell antiziganism också måste bekämpas.
Ett resultat av detta romska synsätt är att Sveriges nuvarande inkluderingsstrategi syftar till att få romer att lita på antiziganistiska institutioner, snarare än att titta på vad institutionerna själva kan göra. En utvärdering av Emerga Research & Consulting och Raoul Wallenberg-institutet visade att ”(…) insatserna främst riktat sig mot den romska gruppen och haft som syfte att öka dess förtroende för och tillit till de olika kommunala enheterna. Däremot har relativt få insatser, förutom informations- och kunskapshöjande insatser, varit riktade till den kommunala och statliga sektorn inom vilken den strukturella diskrimineringen äger rum. Fokus har alltså legat på att stärka den romska gruppens tilltro för förvaltningen.”
Kortsiktighet
Vi argumenterar för att den nuvarande modellen i Sverige inte är hållbar då kommuner oftast bara är villiga att anställa brobyggare samtidigt som de får de tidsbegränsade, öronmärkta medlen från inkluderingsstrategin (se utvärdering av Stockholms läns läns förvaltning s. 20-22). Forskare som Nicolae (2007) och Matache och Oehlke (2017) kritiserar hur så kallad ”romsk inkludering” tenderar att fokusera på kortsiktiga, småskaliga, ohållbara utbildningsinsatser. EU-kommissionens övervakningsrapport för det civila samhället i Sverige betecknar nuvarande initiativ som ”tillfälliga nödlösningar” och drar negativa paralleller till assimileringen av den samiska befolkningen i Sverige. En liknande synpunkt framfördes av brobyggaren Nina Lundberg i en intervju med Sveriges Radio Romano som sa att ”Romska brobyggare löser inte alla problem. Vi släcker bara tillfälliga bränder.”
Inkludering eller ytterligare isolering?
Sammantaget innebär dessa olika faktorer tyvärr att brobyggarprogrammet kan exkludera romer i stället för att inkludera dem som det var tänkt. Emerga Research & Consultings och Raoul Wallenberginstitutets utvärdering belyser hur brobyggarprogrammet, som riktar sig till minoriteten utan att ta hänsyn till majoritetssamhället, till och med kan leda till framväxten av ett parallellt samhälle.
– Även om Emerga har gjort bedömningen att anställda brobyggare kan ha positiva effekter, påpekas att en sådan funktion kräver en struktur där de anställda inte bara arbetar med den romska gruppen. Risken är annars att deras arbete sköts parallellt med resten av samhället och därmed ytterligare isolering.
En annan användbar fallstudie är en utbildningsinsats som segregerade romska elever i Stockholm. Stockholms stad hävdar i en utvärdering av en segregerad romsk skolverksamhet 2016 att lärarnas pedagogiska arbete bedrevs på ett sådant sätt att elevernas utanförskap i själva verket förstärktes snarare än bättrades. Denna risk framgår också av forskning från den italienska kontexten som fann att romska medlare ersatte lärarnas roll i samarbetet med föräldrarna (Rozzi, 2017). Följden blev en form av skolsegregation, där romska och icke-romska elever placerades i samma klassrum, men där det stöd de fick var etniskt bestämt. Att brobyggare ersätter lärarna i t.ex. samarbete med föräldrar är ytterligare problematiskt eftersom brobyggare generellt har lägre utbildningsnivå än lärare. Detta kan bidra till att programmet blir ohållbart på lång sikt.
En annan farhåga för Europeiska kommissionen har varit att den makt som tilldelas dessa roller bara är tomma ord: I en övervakningsrapport från 2019 om genomförandet av den nationella strategin för integrering av romer i Sverige konstaterade Europeiska kommissionen att ”Intervjuer visar att … [brobyggare] ofta… inte är kompetenta till den nivå som krävs för att kunna lära sig eftersom de saknar grundskola, gymnasial utbildning och högskoleutbildning.” Många av dessa hamnar då i symboliska positioner som på ytan ser ut att vara framsteg med romsk integration, men som i själva verket fråntas uppdraget att påverka utfallet på sin arbetsplats. I en färsk finsk policyanalysrapport (2021) som jämför nordiska strategier för romer dras slutsatsen att romer i Sverige ”inte upplever att deras deltagande i utformningen av romsk politik är meningsfullt och tillfredsställande”.
Ett sätt att komma till rätta med den segregation som har varit en oavsiktlig konsekvens av vissa av dessa program skulle vara att brobyggarna inte enbart arbetar med romska barn, utan snarare ingår i de ordinarie posterna i kommunerna. Denna modell skulle också kunna göra kommunerna mer villiga att finansiera sin anställning när öronmärkta medel upphör. Det skulle dock kräva att brobyggarna har riktig kompetens för att arbeta med människor av alla etniciteter. Man kan hävda att det vore bättre att använda medlen till att ge redan utbildade romska (och icke-romska) sociologer, lärare, socialarbetare, sjuksköterskor etc. spetskompetens om antiziganism och hur minoriteters rättigheter kan förverkligas.
Denna alternativa modell skulle också säkerställa att den utbildning som ges i romsk inkluderings namn håller samma kvalitet som andra utbildningsprogram. En utgångspunkt skulle vara att brobyggarutbildningarna skulle ha samma behörighet som övriga utbildningar (avslutad gymnasieutbildning, svenskt gymnasium) och att de uppnådde minimikraven för kritiskt tänkande och akademiskt skrivande (se Länsstyrelsens utvärdering).
Lärdomar för framtiden i romsk politik
En mer hållbar och holistisk strategi för politiska initiativ i romska frågor är möjlig. Inrättandet av någon form av särskild myndighet för romska frågor har rekommenderats av många, bland annat av den svenska delegationen för romska frågor 2010 och andra uppmärksammade utredningar. Wickmanutredningen i Sverige 2019 kom fram till att det var nödvändigt att inrätta en myndighet för romska frågor, med verkligt romskt inflytande och ett uttalat uppdrag att stärka romska frivilligorganisationer, vilket kommissionen mot antiziganism gjorde 2016. För närvarande är Finland det enda nordiska landet med en myndighet för romska frågor och en av de romska delegationerna. En sådan åtgärd skulle säkra ökad romsk autonomi i Sverige och säkerställa att romer involveras på alla nivåer.
Det är uppenbart att kampen mot antiziganism bör prioriteras i det politiska beslutsfattandet i allmänhet. Det kan till exempel handla om att avsevärt stärka tjänstemännens kunskap och medvetenhet om antiziganism. På så sätt skulle man kunna se till att fokus inte alltid ligger på den romska befolkningsgruppen, utan på strukturella ojämlikheter. Hittills har relativt få insatser, förutom information och medvetandehöjande åtgärder, riktats mot de kommunala och statliga sektorerna där strukturell diskriminering förekommer.
Det är fortfarande så att det finns ett behov av fler romer med magister- och doktorsexamen i Sverige. En utgångspunkt skulle kunna vara att erbjuda specialiseringskurser för romska lärare, sjuksköterskor, socialarbetare etc. Det är dock viktigt att inte falla i fällan att lägga behovet av förändring på den romska gemenskapen. Det finns ett liknande behov av att icke-romer utbildas om antiziganism. EU:s strategiska ram för romers jämlikhet, inkludering och delaktighet framhöll ett behov av ökad kunskap på detta komplexa och mångfacetterade område, tillsammans med en ökad kunskapsspridning. Ett sätt att uppnå detta skulle kunna vara att kopiera det sätt på vilket forskningsenheten för antiziganism vid Heidelbergs universitet inrättades, nämligen i samarbete med det romska civilsamhället i Norden. En större inkludering av romska perspektiv inom närliggande forskningsområden, såsom rasism i allmänhet och Förintelsen, skulle också stödja utvecklingen av förståelsen av antiziganism.
Det finns en mängd kunskap, forskning och rekommendationer på området och det är viktigt att dessa inte glöms bort när det gäller den framtida romska politiken för inkludering och bekämpning av antiziganism i Sverige och på andra håll.
//Texten är en bearbetad översättning av en tidigare publicerad blog-post av författarna.
Vidare läsning:
Helakorpi, J., Lappalainen, S., & Mietola, R. (2020). Scandinavian journal of educational research, 64(1), s.52-69
Klaus, S., & Marsh, A. (2014). En särskild utmaning för Europa: Integreringen av romska barn i förskoleverksamhet och barnomsorg. European Early Childhood Education Research Journal, 22, 336–346. https ://doi.org/10.1080/13502 93X.2014.91289 6.
Kóczé, A. (2019). illusorisk inkludering av romer genom interkulturell medling. I: van Baar, H., Ivasiuc, A., Kreide, R. (red) The Securitization of the Roma in Europe. Ingripanden för mänskliga rättigheter. Palgrave Macmillan, Cham. https://doi.org/10.1007/978-3-319-77035-2_9
Lauritzen, S. M., & Nodeland, T. S. (2018). ”Vad är det för problem som framställs som det?” Två decennier av forskning om romer och utbildning i Europa. Pedagogisk forskningsöversikt, 24, 148–169. https ://doi.org/10.1016/j.edure v.2018.04.002 (på engelska)
Matache, M., & Oehlke, K. (2017). En kritisk analys av romsk politik och praxis: Det rumänska fallet. I J. Bhaba, A. Mirga, & M. Matache (red.), Realizing Roma rights (s. 97–114). Philadelphia, PA: University of Pennsylvania Press.
Mirga, A. (2017). Politiken för romer i Europa: Resultat och utmaningar. I J. Bhaba, A. Mirga, & M. Matache (red.), Realizing Roma rights (pp. 115–126). Philadelphia, PA: University of Pennsylvania Press.
Nicolae, V. (2007). Perfekt utrustade misslyckanden: EU och utbildningsfrågor som påverkar romerna. Europeisk utbildning, 39(1), 50–63. https ://doi.org/10.2753/EUE10 56-49343 90103 (på engelska)
Rozzi, E. (2017). Romska barn och utestängning från utbildning i Italien. I J. Bhaba, A. Mirga, &
M. Matache (red.), Förverkligandet av romernas rättigheter (s. 17–38). Philadelphia, Pennsylvania: Pennsylvania University Press.
Selling, J. (2022). D.2.2. CHACHIPEN Nationell forskningsrapport om Sverige. I: https://antigypsyism.eu/considering-the-swedish-commission-against-antiziganism-2014-2016/ Bryssel: Centrum för studier av europeisk politik.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
