En krönika är en personlig text som utgår från skribentens egna erfarenheter, tankar och känslor.
Romer har funnits i Europa i mer än 700 år. Det är vår kontinents största invandrar-grupp. I gruppen har det utvecklats olika kulturer under den månghundraåriga närvaron här i Europa och idag hittar du, Kelderash, Gurbeti, Gabori, Kalé, Arli, Lovara, Sinti, Rudari, m.fl. m.fl.
I Sverige är den största folkgruppen, i gruppen romer, resandefolket, som jag själv tillhör, vi är omkring hälften av hela gruppen romer i landet. Resandefolkets förfäder kommer till Sverige på medeltiden och omnämns i skrift första gången den 29 september 1512. Men det är först år 1999 vi blir erkända som en av Sveriges fem nationella minoriteter.
Vi betraktas som exotiska inslag när vi dyker upp för lite mer än 500 år sedan i Sverige, vilket naturligtvis skapar nyfikenhet. Dessutom visar vi oss ha färdigheter som är efterfrågade vid tiden för vår ankomst, som smeder, kopparslagare, valackare, veterinärer med kunskaper om djurhälsa (långt innan veterinärer fanns), bland oss finns också häkt- och skedmakare, musiker och dansare mm. mm. Men om vi inte bara gör ett kortare besök i byn eller staden utan försöker slå oss ner, då upplevs det exotiska och det efterfrågade plötsligt som ”farligt” och majoritets-samhället utvecklar då, allt som oftast, en helt annan hållning till oss, vilket tar sig uttryck i fördrivning, hat och våld. Århundrade efter århundrade, i land efter land blir detta vår vardag.
Min farmor Helga Linnéa Val-borg föddes i Tostared år 1902 i en resandefamilj som bestod av pappa Oskar Wetterberg, mamma Lovisa Potentia Kindberg och barnen Karl, Gustaf, Maria, Hjalmar och lilla Helga. Äldste sonen Karl var född redan 1886, så det var ett stort spann mellan farmors syskon. Farmor föddes när familjen befann sig i gränstrakterna mellan Halland och Västergötland och fick från sin födelse och under hela uppväxten del av hatet som riktades mot dem från majoritetssamhället vilket bland annat yttrade sig i att de ständigt blev bortkörda.
Farmor berättade heller aldrig om ömhetsbetygelser från sin far och mor, vilket naturligtvis inte utesluter att det förekom, men traditionen bjöd att barnen skull uppfostras så att de ”tålde” resandelivets hårda villkor. Barn som föddes på vintern lades, av den anledningen, ibland i en snödriva en stund efter födseln för att härdas från början.
Farmor hade dessutom ytterligare en osynlig börda som jag tror tyngde henne, något hon aldrig talade om, inte ens senare med sina egna barn. Hon hade fått ”ärva” sitt namn. Hon hade haft en syster som dog 1901, bara några månader gammal, och som burit namnet Helga Linnea Valborg. Nu blev det min farmors lott att leva som ett minne av sin syster. Detta förekom naturligtvis också i majoritetssamhället vid den här tiden, men det förminskar inte tyngden av en sådan börda.
Farmors äldste bror Karl gifte sig aldrig och fick inga barn, utan levde, då han inte satt inburad, tillsammans med sina föräldrar så länge de levde. De övriga av farmors syskon gifte sig alla enlig traditionen med en resande. Farmor mötte emellertid sin kärlek på annat håll. Bror var mörk, försigkommen och stark och tog henne med storm, trots att han var en buro (icke-resande). Med deras giftermål tog farmor steget in i ytterligare ett plågsamt utanförskap, att inte vara accepterad av sin mans burosläkt men inte heller längre av sin romanonarta (resandesläkt).
År 1925 hade de fått sitt första barn, en son och sedan 1929 sitt andra barn, också det en son. Den senare är min far. Farmor sökte uppfostra båda sönerna som resande enligt traditionen, och fick varken stöd eller mothugg från sin man när det gäller detta. Farfars släkt var dock tydlig med sitt avståndstagande. Jag intervjuade min far och frågade:
– Fick du några presenter när du var liten, pappa?
– Nej det blev bara något dom tyckte man behövde (om dom hade pengar) strumpor eller vantar eller så, till jul.
– Men din farfar och farmor hade det ju skapligt ställt, fick du inget av dem?
– Nej, aldrig. Det var bara storebrorsan som fick presenter av dem. Ny cykel, fyrhjulig liten vagn och en massa annat.
– Men du träffade dem väl också…
– Jodå, men jag minns aldrig att dom tog upp mig i knäet eller klappade mig eller så. Det vara bara brorsan som gällde.
– Varför det…?
– Ja, du vet dom kunde aldrig riktigt smälta att farsan gifte sig med en resande. Men nu blev det ju så lyckligt att första barnet, min storebror, föddes ljushyad och med ljust hår, så det tyckte dom väl var acceptabelt. Men så kom då jag. Kolsvart. Både i håret och i huden, ja du har ju sett korten från det jag var liten. Så dom såg mig väl som en ”tattarunge” och det passade inte in i familjen.
Min far berättar också att han tidigt under sin barndom förstod att han var annorlunda, sällan i umgänget med jämnåriga, men av deras föräldrar och andra vuxna blev han kallad ”tattarunge”.
I förälskelsen, som var kompromisslös och urstark, drogs min farmor och farfar samman. Den första tiden efter giftermålet bodde de på andra våning i det hus som min farfars föräldrar bodde i. Här saknades en riktig spis för min farmor – de hade bara ett spritkök – farmor måste därför be sin svärmor om hjälp varje dag. Detta var en ohållbar lösning, att leva så tätt med svärföräldrar som inte respekterade henne för hennes bakgrund och annorlunda syn på renlighetsregler. Efter en tid flyttade därför min farmor och farfar till eget boende och det blev kanske lite lättare. Snart föddes också deras första barn och farmor hade fullt upp. Men empatin i vardagen mellan de båda – eller kanske modet svek – för att utveckla förståelse och att våga prata om det svåra för att bygga vidare på den kraft som fört dem samman, saknades. Ofta blev det, enligt min far, ett kort och intensivt gräl om något bagatellartat, som snabbt avslutades genom att min farfar lämnade huset och sökte sig till flaskan och kortleken och de likasinnade. Efter att ha intervjuat min far och andra som kände min farmor och farfar väl så visar det sig dock att ingen hört någon av dem tala illa om den andre utåt, i samvaro med andra människor utanför familjen. Inte ens min farfars fyllekompisar hörde honom säga något nedvärderande om sin fru eller uttala sig om hennes eventuellt dåliga sidor. Så länge farfar levde älskade han henne uppenbarligen och kallade henne alltid för ”sin lilla docka”. Men hans förståelse för hennes utanförskap brast i allt väsentligt. Själv hade han ju sin släkt och sina kompisar som han umgicks med regelbundet. Han gick dessutom under alla åren alltid till jobbet, oavsett hur han mådde eller vad han gjort kvällen innan. Farmor levde därför i en dubbel ensamhet.
Såpbubblor
Längtande jag
drömmer var dag
om lyckans fagra land
Luftiga slott
skimra i blått
på en förtrollande strand
Slottet är byggt av koraller
pärlor och klara kristaller
När jag blåser lätta bubblor
skimrande mot himlen blå
segla på färd
spegla en värld
dit mina tysta tankar gå
Lyckans drömmar mista
snart sin färg och glans
liksom mina bubblor brista
i sin första lätta dans
Kärleken till maken Bror var stark nog för att hon skulle hålla ut, men när åren gick och Bror utvecklade ett alkohol-missbruk så blev det ännu värre eftersom farmor inte kunde prata med eller få stöd av någon. Hon hade ju inte längre någon tillhörighet.
Tror möjligen det blev lite lättare för henne när jag kom till världen. Vi hade en nära relation från början eftersom vi bodde i samma hus och jag som hennes första barnbarn naturligtvis älskade henne som man gör med sin farmor.
Farmor sjöng alltid när hon mådde bra och hade en mycket vacker röst. Hon hade lätt att lära sig texter utantill efter att bara ha hört dem framföras.
Hennes läs- och skrivförmåga var ju inte så väl utvecklad vilket säkert hjälpte henne att skapa denna receptiva förmåga. Jag minns särskilt en sång min farmor alltid sjöng för mig och senare också för mina barn.
Texten kan verka banal men genom den sången tror jag hon försökte berätta för mig, för oss, lite om sitt liv. Lite om det hon aldrig riktigt kunde prata om. Detta att hon hittat framkomligheten i livet genom att blåsa sina såpbubblor och i dem kunnat vila och drömma om det som aldrig riktigt blev. Det hade yttrat sig i att hon i perioder blev sängliggande, ”helt kraftlös” och inte orkade med något annat än att ligga och då fick man heller inte störa henne. I de ”luftiga slott” hon då byggde återupplevde hon kanske och sökte forma det som kunde blivit och jag tror att där också fanns plats för både det goda och bärkraftiga i hennes egen kultur och det som gett henne modet att bryta upp och följa kärleken. Drömmarna sprack naturligtvis alltid, som såpbubblor ju gör. Men att följa dom i deras färd upp mot den blå himlen gav en stund av ro. Så jag tror inte att hennes perioder av introvert inåtblickande handlade så mycket om att älta det sorgliga i det som inte blivit, utan snarare att vila en stund i återblickar och drömbyggande.
Det dubbla utanförskapet tärde emellertid hårt på min farmor som fick söka vård många gånger under åren. När min far var 5 år skrevs hon in på det första sjukhemmet, i Tyringe. Hon var då enligt läkaren ”överansträngd”. Detta följdes sedan under åren av många, många liknande vistelser som alltid var kortvariga, ett par veckor eller så på olika obskyra inrättningar. En del av dem trivdes hon inte alls på och for då hem igen efter några dagar. Andra tyckte hon var mycket bra och där stannade hon länge. Dessa längre vistelser kom att bli mer frekventa efter det att hon kommit i klimakteriet och då börjat tappa tron på det som ditintills varit hennes hemliga styrka – tron på sin egen skönhet – som burit henne genom allt kämpande med att få allting att gå ihop och att tro på det liv hon valt. Att betraktas som vacker hade alltid varit viktigt för henne och hon hade alltid vårdat sig om sitt utseende. Nu försvann lite av detta med ålderns rätt och det gjorde henne ledsen och tom.
De sjukhem hon tyckte om var dem som inte hade någon uttalad terapi eller behandling utan mer fungerade som en förvaring. Jag minns hur jag fick hälsa på henne på olika ställen under min barndom. Ett av de märkligaste ställena var Brosäter. Det var en större villa som fungerade som bostad åt föreståndaren och hans hustru men också som en plats för djurhållning och sjukhem. Föreståndarinnans make var alkoholiserad och söp gärna, med dem bland patienterna som ville. På sommaren stod alla dörrar på vid gavel så att hans gäss och ankor och stora hundar kunde gå fritt inne i huset. Rummen för patienterna var små och fyllda med så många sängar som det bara var tekniskt möjligt att ställa in. Vilket medförde att patienterna fick krypa upp i den säng som stod närmast dörren och sedan krypa vidare i sängarna tills man kom till sin egen.
Jag fick följa med mamma i slutet av 50-talet, vi tog bussen från Örby ner till Skene station och sedan tåget till Sundholmen. Mamma såg alltid bekymrad ut när vi steg av tåget och gick ner mot Viskan och över bron fram till Brosäter för att hälsa på farmor och alla tanterna som fanns därinne. Det var svårt att ta sig fram till farmors säng minns jag. Det luktade konstigt och jag tyckte det var så synd om farmor och frågade mamma om vi inte kunde ta med henne hem.
Men min farmor älskade detta ställe. Många djur och inga krav på något – mycket tid för att blåsa såpbubblor.
Skulle tro att diagnosen idag skulle varit utmattningssyndrom och en rekommendation om kognitiv terapi. Men det fanns ju inte då förstås.
Farmor blev änka 1963 och åldrades med åren förstås. Hon fick svårt att gå, det blev korta, korta steg och det gick långsamt att ta sig fram. Men hon vägrade att använda käpp eller rollator.
De sista dygnen hon levde satt jag med hennes hand i min och sjöng hennes sånger.
Hon dog lugnt vid 89 års ålder den 2 februari 1992. Jag fick äran att vara officiant vid hennes begravning. Jag saknar henne mycket och känner stor sorg över den behandling som det svenska samhället utsatte henne för men också för det utanförskap i utanförskapet som hon drabbades av i en oförsonlig kultur som inte vågat förändras med kunskapen och framåtskridandet.
Bennie Åkerfeldt
Författare
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
