FEMINIQA – Berättelser om motstånd är en antologi med berättelser om kvinnlig, eller personer som inte är män, som berättar om aktivism. Boken är utgiven av förlag DIKKO och magasinet har fått lov att publicera några av de berättelser som finns med i boken.
Att brottas med grisar
Olika roller.
“Är du hemma? Kan min dotter komma upp till dig ett tag? Det är lite struligt.”
Jag vet inte hur många gånger jag fått den typen av samtal, eller om det är för att vi är resande som alla med sådan självklarhet tänker att familjen ställer upp, men det är något jag inte skulle vilja vara utan. I en släkt har man ofta olika roller, och min roll har alltid varit den man skickar sina barn till när allt är på väg att gå åt helvete. Det passar mig. Jag gillar att mata folk, har oftast ett rymligt hem, och jag tycker att tonåringar som regel är betydligt rimligare än mina förvuxna jämnåriga. Det är också ett socialt skyddsnät som Försäkringskassan inte kommer i närheten av.
Dessutom har jag alltid velat göra lite jävla nytta.
Att samla på nazister.
”Av allt man kan välja att samla på Linda, så väljer du nazister? ” Mamma skakar roat på huvudet åt mig.
”Det var slut på frimärken och luktsudd” svarar jag förstrött och tänker tillbaka.
Mormors ord ekar i mitt huvud. ”De måste ju också bo någonstans. De är ju också människor”.
Men mamma hade inte helt rätt, även om hon inte heller hade fel. Jag har inte bara samlat på nazister. Jag har i så fall också samlat på knarkare, horor och psykiskt sjuka. Ska jag vara helt ärlig så beror inte de flesta beslut jag tagit på någon väl genomarbetad strategi, utan på dålig impulskontroll och tillfälligheter.
Min mormor skulle hyra ut sitt hus på nittiotalet. Kvinnan som kom såg ut att ha levt ett hårt liv. Hennes man var visst på ”semester”, men skulle komma hem om en månad och åtta dagar sa hon. De hade några barn. Tonåringar och halvvuxna. Mormor skrev ett hyresavtal med kvinnan, och när familjen lämnat huset frågade jag hur hon tänkte. Varför välja att hyra ut sitt hus till människor som uppenbarligen skulle få problem att betala för det? En missbrukande kvinna med en man på kåken? Mormor tittade på mig, lite strängt.
”De måste väl också få bo någonstans? De är ju också människor?”
”Ja, men måste just DU hyra ut till dem?” undrade jag lite irriterat.
”Vem skulle annars göra det hade du tänkt?” svarade mormor.
Jag tänkte på alla hennes tidigare hyresgäster och inneboende hon haft. En del av dem hade inte betalat någon hyra alls, en del sov bara några nätter. Jag hade som den tonåring jag var trott att mormor inte förstod, att hon var naiv. Jag tänkte att hon borde varit rädd med alla dessa våldsverkare, suputer, knarkare och ilskna prostituerade som hon släppte in. Men hon visste precis vad hon gjorde. Och att hon inte var rädd för fan själv. Min mormor gjorde lite jävla nytta. Även om jag så här i efterhand har begripit att mormors bristande impulskontroll också varit en stor del i det maskineri som drev henne framåt, genom att kontrollera både fart och styrning…
Vill du läsa fortsättningen på de här kapitlet kan du antingen beställa boken FEMINIQA – Berättelser om motstånd eller vänta till den 1 december när den släpps som en PDF-bok hos förlag DIKKO.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 604
