Detta är ett försök att i sin helhet definiera de innersta fundamenten som utgör kärnan i Svensk kultur. Det är ett ämne som länge fascinerat mig, då jag finner att de flesta svenskar är fullständigt omedvetna om att deras världsbild och kanske framför allt deras människosyn är starkt reglerad av, och därmed avhängig, svenskens kulturella verklighetsuppfattning.
Som exempel vill jag nämna ett begrepp med central innebörd för min analys av vår kulturella kontext; ”annorlunda”. Vi har i Sverige en, enligt min övertygelse, snedvriden verklighetsuppfattning som direkt påverkar vår syn på det normativt avvikande. De allra flesta svenskar är emot rasism, ändå upplever många människor (både etniska svenskar och medborgare med annan etnisk identitet) att vi har ett ständigt problem med ”annorlundahet” då den är närvarande överallt i det svenska samhället.
Begreppet tolkas av etniska svenskar som negativa associationer kopplade till, i huvudsak, utseende. ’Rasism är att ogilla någon för sin mörka hudfärg’ kan sägas vara den gängse definitionen av ordet. Den viktigaste aspekten av identitet torde rimligtvis utgöras av något annat än utseendet, och då särskilt; en från majoriteten avvikande markör (mörkare hudfärg t.ex.). Jag träffar sällan på människor som besvarar frågan ”vem är du?” med att konstatera hur denne ser ut.
En människa definieras ju utifrån sin introspektiva världsbild, värderingsbild, moraliska aspekter av ’rätt’ och ’fel’ handlingar osv. I Sverige där en alltför snäv förståelse av begrepp som ”tolerans”, ”mångfald” och ”främlingsfientlighet” är så utbredd bland befolkningen att det formas och frodas en grogrund för de faktiska motsatserna är något svenskar generellt inte förstår då de ofta inte inser att de är exakt lika kulturellt insnöade som de som anklagas stå för ’de onda’ fenomenen.
Att få se annorlunda ut är i sig enbart en minimal del i det stora hela; att faktiskt få vara annorlunda. En mörkhyad person ska inte förstå på något vis att vi känner till att denne är mörkhyad. Det antas att hen troligtvis lider på grund av det (en människa lider av rasism, alltså bemötandet utifrån att hen är annorlunda ur vissa perspektiv), då vi i vår kulturella kontext inte lämnas frihet att vara annorlunda. Att se annorlunda ut är dock alltid en självklar rättighet inom vårt kulturella sammanhang, tyvärr riskerar den i vår naivitet att bli direkt kontraproduktiv då den (av svenskar) tillskrivs enorm vikt på bekostnad av att vi förbiser rätten att bete sig annorlunda (annorlunda och skadligt är två, från varandra, skilda termer).
Det är nästan lika viktigt att nedsättande få klaga på (absolut inte ’till’) någons kulturella normer. Att vara mörk är inte stigmatiserat i sig i det här landet, men att vara mörk och att ha en ’annorlunda’ kulturell tillhörighet samtidigt ses som att människan fortfarande ”lider” i vårat land. Svenskar lider när de känner sig annorlunda och projicerar tyvärr denna känsla på människor från andra kulturer när deras kulturella identitet gör sig påmind i vardagen. Konsekvenserna av de kulturellt baserade föreställningarna, tillsammans med den till synes icke-existerande förmågan till självkännedom i det egna kulturella ramverkets begränsande natur bidrar till att svenskar vanligen definierar rasism som ’att behandla människor annorlunda’ snarare än ’ att behandla annorlunda människor dåligt’. I regel mår människor inte särskilt dåligt över sin kulturella identitet, de flesta som inte definieras som ’majoriteten’ anser inte att det i sig medför lidande. Man vill få vara annorlunda och inte enbart se annorlunda ut.
Om ett mångkulturellt samhälle ska fungera i Sverige så bör vi börja diskutera hur vi ska komma dit och inte begränsa diskussionen utifrån att svensk kultur måste gälla. Vi behöver förstå att olika inte behöver innebära något dåligt, den automatiska slutledningsmekanismen bakom synen på hur ”annorlundaheten” i sig måste kännas stigmatiserande handlar om att vi utövar svensk kultur. Tror vi att annorlunda är lika med självupplevd stigmatisering så kommer våra försök till hjälp att förbli fruktlösa. Ingen människa behöver hjälp med att bli normal för att slippa vara annorlunda, och tankesättet leder enkom till att vi som samhälle försöker med just detta istället för att vi förändrar vår syn på vad som utgör ’hjälp’.
Vi behöver förstå att människor inte vill bli befriade från sin kultur, något vår kulturella föreställning i Sverige gör oss övertygade om att de vill. Sverige behöver bli ett tolerant land för dem som är annorlunda och som anser att de utsätts för onödiga integrationsåtgärder som motverkar sitt syfte, samhället blir inte mer tolerant av att människor som kommer hit lockas över till en kultur där kulturen menar att vi är befriade från kultur, vilket i min mening borde betraktas som en ’kulturell vanföreställning’ snarare än ett objektivt förhållningssätt gentemot oss själva. Vi är annorlunda i Sverige, på många sätt är vi extrema. Det menar de ’flesta människor’ och vår naiva föreställning om ett post-kulturellt samhälle där upplysning och rationalitet vunnit över primitiva företeelser som religion och etniska kulturella normer och värderingar.
Påfallande ofta hör man resonemang angående hemspråksundervisning formulerade i termer av att ’de ska fokusera på svenska i Sverige’, en idé som faller på sin egen orimlighet då tvåspråkighet i de berörda grupperna främjar inlärningen av svenska, de motverkas inte av det, och att erbjuda hemspråksundervisning är därför en av de bästa metoderna för att lära ut svenska. Det underlättar integration men ses i en svensk kulturell kontext som något förstärkande sett till upplevelsen av hur det inverkar på ’de andras’ ”annorlundahet”, och därmed hur vi tolkar att vi kan stigmatisera dem vi erbjuder hjälp till identitetsstärkande insatser, något människor uppskattar och anser vara en fantastisk del av en genuin empati som också är sprungen ur vår kultur.
Vi vill alltså hjälpa enligt våra kulturella normer, men de förhindrar i nästa steg förståelsen av hur vi kan hjälpa. Integrationen, i folks medvetande, handlar idag till stor del om övertygelsen att dess huvudsakliga uppgift består i att befria människor från sin ”medfödda” kulturella identitet, en identitet de ofta flytt från sitt hem för rätten att fortsätta ha, och vi kommer aldrig uppnå ett välmående mångkulturellt samhälle innan vi gör upp med våra egna kulturella vanföreställningar, istället för att försöka konvertera människor till dem.
Jens Stelius Lundberg
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
