Våra blickar möttes på stan. Det var absolut någonting med kvinnan jag kände igen. Hon kom fram till mig och sa ”Hej, jag tror vi har bott på samma barnhem.” Vi pratade en lång stund och konstaterade att så var fallet. Flera timmar senare, och jag kan inte sluta fundera på om man kan känna igen folk efter så lång tid… Över 50år!
Det var en helt vanlig onsdag mitt i julhandeln som vi möttes. Hon berättade att hon sett mig ett par gånger förr men inte vågat. Men idag tog hon mod i sig och tog kontakt. Det blev ett märkligt samtal. Glädjen över att livet trots allt varit snällt med oss båda, den glädjen blandades med bittra meningar som fick det att blänka till i ögonvrån på oss båda två. Hon var gift, hade barn och jobbade inom psykiatrin – ett helt vanligt underbart liv. ”Ja, jag klarade mig, men inte min syster”
Det var många som inte klarade sig ur samhällsvården.
Jag skrev ett par rader på Facebook om mitt möte. En släkting kommenterade: ”Själar som delar en gemenskap, bryr sig inte om triviala saker som tid, de känner alltid igen varandra” Kanske är det så, men vad är då denna ”gemenskap” som man delar. I detta fallet var det tydligen tiden på barnhemmet. Kanske var vi kamrater där? Jag vet inte, minns inte. Vill inte minnas.
Men resande överlag då? I exemplet ovan har det som sagt gått över 50 år sedan vi sågs. Men vad är det som gör att vi tavringar hittar varandra när vi rör oss bland bönderna i alla möjliga sammanhang? Utan att vi setts över huvud taget? Vi klär oss som dom, pratar som dom, gör samma saker som dom. Oftast i alla fall. Ändå hittar vi varandra! Delar vi, som släktingen på Facebook skriver, en gemenskap? Trots att vi aldrig någonsin setts. Vad är då denna gemenskap för något, och vad är det som gör att bara vi kan se den, men ingen annan? Frågorna är många.
Alla vi resande har nån gång varit med om att någon kommit fram och tagit kontakt. Bara för att konstatera att man båda är av samma folk. Hur man är skapt, det kvittar. Mina bruna ögon och mitt bruna hår röjer mig sällan som resande. Men när det väl är avslöjat då används alltid mina färger som en bekräftelse av mitt ursprung. Men de måste veta innan, annars funkar det inte. Är man i sällskap med någon buro när det sker, så undrar den alltid samma sak: Hur visste ni det, hur kunde du se att vederbörande var resande.
Består gemenskapen, som bara vi själva kan känna av och se, i att vi är utav samma stammar. Samma släkter, samma blod? Jag har frågat mig själv många gånger, men aldrig kunnat svara. Kan du?
Stephan Skougaard Carlsson
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
