Det har gått lite mer än ett halvår sedan Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset lämnade sin slutrapport till kulturminister Parisa Liljestrand. Trots att kommissionen sammanställt ett gediget material som ger oss en klar bild om övergreppen som minoriteten fått stå ut med i skuggan av tvångsassimileringen låter en officiell ursäkt vänta på sig.
Enligt kulturministern själv, som intervjuades 24 maj i år av Svt uutiset om detta, får inte processen bli förhastad.
Liljestrand säger sig vara medveten om förväntningarna kring förslagen. Hon menar även att processen kräver ”en varsamhet och regeringen är mån om att noggrant ta del av de underlag som kommit in vid remitteringen av betänkandet.” Nu handlar arbetet om att ta del av och analysera remissvaren som kommit in. Alltså säger Liljestrand att hon inte kan ge ”några besked idag om insatser framåt”.
Inledningsvis kan man såklart tycka att det inte är något ovanligt att saker och ting går långsamt framåt. Det brukar ju göra det i Sverige. Utredning, remisser, utredning, remisser, och så vidare. Men hur lång tid ska det ta att framföra en ursäkt?
Vi får inte glömma att en sanningskommission för tornedalingar varit på tapeten långt innan det blev en verklighet. Inte minst då Curt Perssons förstudie ”Då var jag som en fånge.” Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet publicerades 2018. Redan i det förarbetet så fick man en väldigt tydlig bild om vad som skett.
Men är inte allt det här nytt då? Det tar ju tid att sätta sig in i allting.
Nej, det finns mycket skrivet om detta sedan lång tid tillbaka. Jag har samlat på mig artiklar från svenska nyhetstidningar som går tillbaka till åtminstone 60-talet som vittnar om arbetsstugorna. Eller varför inte läsa Lars-Erik Hjertströms bidrag i den gamla antologin Törnroslandet som gavs ut av integrationsverket 2001. Om inte det räcker kan man alltid förkovra sig i Birger Winsas, Lars Elenius och Curt Perssons forskning.
Nu i slutet av augusti visade det sig att regeringen beviljat Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset en miljon kronor som ska gå till insatser för försoningsprocessen. Men själva ursäkten har man inte sett någon skymt av. Av förståeliga skäl verkar många otåliga.
Vad kan ta sådan tid att författa en enkel ursäkt? Sanningskommissionen påbörjade sitt arbete 2020 och det innebär att någon i Sveriges riksdag haft möjlighet att påbörja ett utkast till en ursäkt.
Fast vem vet? Det kanske är så att man först måste lägga fram en motion i riksdagen som sen leder till en interpellation som i sin tur ger intrycket att det faktiskt händer någonting. Eller så vet man inte vem av alla policyprofessionella inne i riksdagen som ska få i uppdrag att skriva ut ”Förlåt!” i times new roman, enkelt radavstånd och 26 punkter på ett A4-papper. Ska det vara fet stil eller ej?
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
