Jag föddes vid ett torg. Det var min värld mina första fyra år. Här är min berättelse om det jag minns och det jag inte minns, det som berättats för mig och det som aldrig blev berättat men som ändå präglat mig och min bild av världen.
Mitt torg är Östra Torget i Jönköping. Där fanns allt att köpa, allt som fanns i hela Småland och Västergötland. Det var potatis, kålrötter, korvar, syltor, jordgubbar, violer och astrar. Fruktodlarna från Gränna kom dit med sina päron och vinbär. Västgötaknallarna sålde tyger och trikåer. Tidigt varje lördag körde min pappa, som var häståkare, karamellkokerskan Anna Johansson till torget.
Några decennier tidigare var där hästmarknader och än idag finns det mitt på torget en brunn med drickkar där åkarna kunde vattna sina hästar. Första maj fylldes torget med röda fanor, hornmusik och Internationalen. Varje söndagskväll på sommaren tågade Frälsningsarmén från sitt kapell till torget. I spetsen gick min farbror Allan stolt med Frälsningsarméns fana. Den var röd med blå kanter och en gul stjärna i mitten och orden Blod och Eld. Torget fylldes med dragspel, tamburiner och trumpeter och strängmusiken sjöng om Pärleporten.
Men Östra torget var också platsen för våldsamma raskravaller. Midsommar 1948 gick en mobb till attack mot de Jönköpingsbor som tillhörde resandefolket och som föraktfullt kallades ”tattare”. Mobben drog runt med järnrör och påkar och slog sig in i resandes hem och misshandlade dem. Det var två lumphandlare som var ledare och de kallades De vita.
De lovade att de inte skulle ge upp förrän de hade drivit alla ”tattare” ut ur stan. Pressen hade länge skrivit om ”tattarna” att de var kriminella, de hade alldeles för stora barnkullar, de levde på bidrag och gav sig på vita kvinnor. Stadsfullmäktige hade tidigare tillsatt en utredning hur stan skulle komma tillrätta med ”tattarplågan” och fattigvårdens ordförande menade att resande tillhörde en egen ras och att de ”rasrena tattarna” var lata och ville inte göra något hederligt arbete.
Vi bodde på Slottsgatan som gick utmed Östra Torget. I vindskupan kunde vi sitta och se allt som hände på torget, torghandeln, demonstrationerna och frälsningsmötena. Men vi såg inget av raskravallerna. Våra föräldrar höll oss borta från det. Jag visst inget om detta förrän jag i vuxen ålder läste om det. Inte ens i skolan fick vi lära oss något om denna Jönköpingshistoria.
Utanför vår tvättstuga stod ett brandskåp. Folk hade inte telefon på den tiden, så i gathörnen stod en stolpe med ett litet rött järnskåp med ett fönster. Bakom glaset var det ett stort handtag och där stod texten: Vid eldsvåda krossa glaset, dra i handtaget och invänta brandkåren. Falsklarm beivras. En dag när jag var med mamma i tvättstugan hörde vi sirener.
Brandkåren kom. Brandsoldaterna hade silverglänsande hjälmar. De hoppade ur bilen och gick omkring och sökte en eld. Folk samlades från alla håll och en massa barn kom springande. Plötsligt började en brandsoldat jaga några barn ner för gränden. Jag var stel av skräck. Varför jagade han barnen? Jag gick inget svar på min förfärliga fråga: varför dem och inte mig? Svaret fick jag femtio år senare, när jag läste om raskravallerna. Då förstod jag: jag var blond och kallades svensk. De hade svart hår och kallades ”tattare”.
Det fanns ett politiskt program att göra sig av med ”tattarplågan”, så som Stadsfullmäktige uttryckte det, att driva alla ”tattare” ut ur stan. Det fanns ett rasistiskt språkbruk och ett sätt att tala om människor som ovilliga att arbeta, som kriminella, som en ekonomisk belastning för samhället, som ett hot mot ”vita” kvinnor. Det fanns en folkmobb som ansåg sig ha rätt att misshandla och driva bort människor. Det fanns personer som ansåg att de ”räddade” staden, att de gjorde det som måste göras.
Det var 1948. Nu är det 2021 och vi har ett politiskt parti representerat i Sveriges Riksdag som vill driva alla av främmande härkomst ut ur landet och som har ett rasistiskt språk. Vi har partier som går till val på slogans om flyktingar och utrikes födda som kriminella, hot mot svenska kvinnor, som en ekonomisk belastning, som ovilliga att arbeta och försörja sig själva.
Vi har riksdagsledamöter som kallar kvinnor hora och är beredda att slåss med järnrör. Vi har ett riksdagsparti som på sina Facebooksidor tillåter nedsättande ord och hat mot flyktingar, riksdagsledamöter som hånar ensamkommande barn. Det finns tidningar tätt knutna till Sverigedemokraterna som skriver liknande saker om flyktingar som Smålands Folkblad skrev om resande på fyrtiotalet.
Jag har levt med denna historia hela mitt liv, som historia, inte nutid, något otänkbart som aldrig skulle upprepas. Och nu ser jag parallellerna. Jag räds så oerhört en partipolitisk propaganda som svartmålar, en retorik som ser människor som hot, som en klump, en farlig massa. Jag förstår inte hur M, KD och L kan invagga sig själva och försöka invagga väljarna i att det inte är någon fara att ”dela” makten med SD. M och KD deltar i den retorik som lägger skulden för politiska problem på människor som sökt sig till vårt land.
Att de inte förstår hur lätt det är att skapa en hatmobb?!
Bilden visar ett minnesmärke över händelserna ”Här behöver ingen vara rädd”. Den står på Hovrättstorget i Jönköping. Konstnären är Mario Rojas.
Vi måste ställa oss som garanter för att ingen ska behöva vara rädd. Det krävs av oss idag.
Birgitta Hult
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
