DIKKO uppmärksammar språket under rubriken ”Vi måste våga prata om språket”.. Vi vill att man ska kunna diskutera och prata om vårt språk. Något vi måste göra om vi ska kunna revitalisera språket. Vill du skriva om språket kan du skriva till redaktionen@dikko.nu
Svensk romani, eller resanderomani, är ett talspråk som talas av gruppen resande. Språket har funnits i landet allt sedan de resande kom till Norden på 1500- talet. Svensk romani är ett gammalt språk som inte har ord för nymodigheter och därför använder sig av de svenska orden istället. Exempel på ord som är nya och används på svenska är ”epilepsi” och ”kylskåp”. Behovet av revitalisering för språket är stort.
I mitt äventyr i Göteborg fann jag barn och ungdomar att intervjua och prata med. Vilket var helt underbart! Stämningen var högt i tak och mat fanns på bordet i vanlig ordning, oavsett om klockan var 01.00 så satt vi där och åt, gäspade mellan tuggorna och ville inte erkänna att klockan var läggdags. Man är inte direkt ung nå mer *Skratt*
Hamnade även i djupa samtal med mina kusiner och kusinbarn om att växa upp och vad man har fått vara med om när det gäller att få söka sitt språk, men ett samtal satte sig djup för mig när jag talade med Mikaela, hon berättade för mig hur hon hanterade sin flytt från Luleå till Göteborg
Hon delade med sig av sin upplevelse kring sökandet av resanderomani.
Hon förklarade för mig hur mycket hon har saknat en gemenskap.
Det hon flyttade från och de som var henne närmast, sitt språk. Hon berättade hur hon kunde sitta i timmar och enbart lyssna på när de vuxna pratade och gormade på rotepa. Hur livligt de talade och hur emotionellt tilltalande det var för henne och höra hennes trygghet i hennes berättelse. Om hennes sökande till andra romska grupper inte blev som förväntat, det var inte samma sak och de var inte hennes. Vissa ord var samma men med olika uttal.
– Marion Andreassen
Här kan du läsa mer av det Marion Andreassen har skrivit
Här kommer Mikaelas berättelse:
Jag var kanske 4 år gammal när min mamma bestämde sig för att flytta till Göteborg med min bror och syster, jag fick då bo kvar hos min pappa och farmor ett tag.
Jag har alltid känt mig mer hemma på pappas sida än på mammas, hon är svensk och absolut inget fel med det men hela sättet från när jag var liten har mitt hjärta alltid dragit mig mer till min resande sida.
När jag var mindre var min favoritsyssla att försöka lyssna och prata med dem vuxna. Ville höra språket som pratas, ville vara i det! För jag kände trygghet, människorna, släktingarna. Det är en annan slags gemenskap än ”böndernas” som pappa alltid sa och de stämmer! Man åt tillsammans, man skrattar, man löser problemen tillsammans, men sen kom det när pappan hamnade i problem och mamma tog mig till Göteborg.
Det är såklart att jag hade det bra men varje chans jag fick ville jag åka upp, upp för det var inte längre samma i Göteborg. Mamma hade lite samma tankesätt som pappa så vissa saker fortsatte hon följa, men ingen pratade (språket) med mig. Jag kände ju inga andra resande då, och nu på senare år har jag förstått att många var resande men vi vågade ju inte säga vad vi var för det hade man lärt sig.
Så jag försökte allt för att hitta mitt ”hem” och det närmsta jag kom var andra romer, men jag kom aldrig liksom ”rätt” men hos romerna kunde jag i alla fall vara hyfsat nära. Jag umgicks med dem så mycket att ibland när jag åkte upp till släktingar så pratade jag som dem och då fick jag skäll för det var inte rotepa och de orden skulle jag aldrig vara nära och bara våga prata som dem igen.
När min farmor gick bort var jag äldre, då var det som att allt med språket tystnade. Kanske för att hon var limmet som höll ihop oss, men vem ska nu stå ut med att lära mig romani? Min pappa pratar med mig som att jag bara ska kunna fatta allt och vart jag än söker så finns det ingenstans att lära ut.
Marion som är min kusin är nu även min ”lärare” i att lära upp mig främst för att jag är bestämd att jag ska kunna mitt egna språk men också att jag ser i min stora son att han är så törstig på information och verkligen vill kunna för det är samma hos honom. Han har en pappa som är rom men pratar en annan romani variant – Lovari men han har en mamma som också är resande men från annan dialekt så han undrar ju ibland är du verkligen resande eller är du svensk? För allt han gör och lär sig är pappans dialekt.
När Marion kom ner till Göteborg och var med oss och vi pratade rotepa och om hur det var när man var liten och nu när man är stor så känner jag en enorm skillnad. Samtidigt som jag blev förvirrad för pappa sa alltid att vi är stolta resande!
Det bästa folket och det var väldigt tydligt att man skulle leva som en resande och inte som bönderna (svenskar) men samtidigt fick jag inte prata eller berätta för vänner för då fick eller ville de inte vara med en. Men ju äldre jag blev dess då stoltare och mer öppen blev jag, men det var alltid något som fattades och det har jag förstått nu.
Jag är äldre idag och vill lära mina barn språket, det är något som jag saknat för att känna mig hel.
Min son skrev jag in på hemspråk för ca 2 år sedan men fortfarande har de inte hittat en lärare till honom som kan lära ut. Precis som jag är resande i mitt blod är även språket en del av min identitet och det saknar jag idag.
– Mikaela Andreassen
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
