Resande på Irland har fått minoritetsstatus och räknas nu som en etnisk minoritet. Erkännandet av resandefolket som etnisk minoritet är ett viktigt steg i att bevara deras kultur och att skydda deras rättigheter. Men trots erkännande som en etnisk minoritet så är resande fortfarande utsatta för diskriminering på ett strukturellt sätt i det irländska samhället.
Irland har genomgått en förvandling från ett fattigt land till ett modernt land dit tech bolag vallfärdar och katolska kyrkans grepp om landet har avtagit något. År 2015 blev samkönade äktenskap lagligt efter en folkomröstning och landet kan säkert tyckas vara ett modernt EU – land. Men trots att landet har gjort stora framsteg, så är situationen fortfarande svår för landets romer och resande.
Jag möter upp Martin Collins som arbetar för organisationen Pavee Point, en av de framstående organisationerna som länge jobbade för att resande skulle räknas som en etnisk minoritet. Han är trevlig och vi möts upp på en resturang inärheten av organisationens kontor på en av Europas bredaste gator: O’connell street.
Kan du berätta lite om resandefolket på Irland ur ett historiskt perspektiv?
– Historiskt sett har landets etniska minoritetsbefolkning resande diskriminerats på alla plan, berättar Martin Collins. Han förklarar att det var viktigt att resande skulle räknas som en etnisk minoritetsgrupp för att deras kultur, historia, språk och skulle få ett slags erkännande och skydd av staten. År 2017 kom erkännandet, och resande räknas nu som en officiell etnisk minoritetsgrupp.
– Vi på Pavee Point arbetade länge för att få detta erkännande. Nu har resande här på Irland blivit en erkänd minoritetsgrupp, men det finns fortfarande stora brister och problem med bland annat bostadsförhållanden, hemlöshet, och diskriminering.
Många irländska resande är nomader och bor i så kallade trailers. Men att leva som nomad är inte lagligt, Irland har inte allemansrätt som i Sverige. Något som ofta leder till hemlöshet.
Vilken sorts problematik leder en nomadisk livsstil till?
– Många resande får sina trailers beslagtagna eftersom att det är olagligt att stå på de flesta ställen. Att ställa sig på en camping är inte heller möjligt, då resande ofta stoppas redan i grinden. Bara här i Dublin är många av de hemlösa resande. Staten har satt försökt göra parker där vi ska få bo med vatten och avlopp men då blir det ofta protester från de andra boende i området.
Enligt Martin Collins beror diskrimineringen på en stigmatiserad stereotyp bild av resande som kommer från exempelvis serier och filmer. Han har själv varit utsatt för det många gånger. Ett tillfälle minns han extra mycket.
– Jag var påväg hem från ett möte i EU om minoritetsgruppers utsatthet. När planet landat skulle jag ta en taxi till en bosättning. Jag förklarade för chauffören vart jag skulle åka. Men istället för att köra mig till bosättningen, blev jag körd till polisstationen. Chauffören förklarade kort att han inte tänker köra resande. Polisen bad mig att gå ur bilen, och jag fick ta mig till bosättningen på ett annat sätt. Senast jag gick i en demonstration för Palestina såg jag på mina meddemostranter och tänkte att om de visste att jag är resande, då hade de sprungit. Det är så märkligt, även i sammanhangsåsom Pride sker en exkludering.Martin Collins känner till många liknande historier. Diskrimineringen från majoritetssamhället gör att många med resandebakgrund gör allt för att dölja sin bakgrund i skola och på arbetsplatsen.
Är det någon sådan händelse som stuckit ut extra mycket för dig?
– Jag känner en ung kille som är polis. Han gör allt han kan för att dölja sin bakgrund. Personligen hade jag hellre tyckt att han kunde stiga fram som en förebild och gott exempel, men det är hans val. Även för de yngre generationerna finns det ett stigma och många resande på universiteten döljer sin bakgrund, berättar Martin Collins. Ett av de mest akuta problemen för gruppen är enligt Collins självmordsstatistiken, som sticker ut jämfört med det övriga samhället där den är sex gånger högre än i övriga samhället. Men trots detta så kan Martin Collins se med viss optimism på framtiden.
– Vi har gått från att vara ett fattigt land som folk flyr ifrån, till att vara ett land som nu kan ta emot andra som flyr ifrån krig. Till skillnad från många andra EU- länder har Irland inte lika mycket främlingsfientlighet och rasism. Vi har inga högerextrema partier i vårt parlament som ni har i Sverige.
Vilket är nästa stora mål för er på Pavee Point?
– Vi arbetar ständigt för integration och mer humana levnadsförhållanden för resande och romer. Mot allmänheten arbetar vi just nu med att upplysa om folkmordet på romer under förintelsen, det är fortfarande bara en fotnot att romer också blev gasade till döds.
Er organisation har funnits och verkat i över 25 år, vad är det största ni uppnått hittills?
– Det är svårt att säga exakt. Jag kan se att vi har gjort framsteg på flera områden. Framförallt inom utbildning, allt fler unga utbildar sig nu på universitetet. Något jag också ser som väldigt viktigt är att vi tagit ställning för samkönade äktenskap och transpersoners rättigheter.
För Martin Collins finns det en personlig familjär koppling till acceptans av homosexualitet.
– Ett av mina syskonbarn skulle gifta sig för flera år sedan. Hela vår släkt och vänner var förberedda på ett bröllop. Han var förlovad med sin fästmö. Men dagen innan den stunadande bröllopet var han borta. Hans föräldrar hittade ett självmordsbrev, i brevet framgick det att han var gay, Martin Collins harklar sig och tar en paus.
Hur gick det för honom?
Martin ler stort.
– Det visade sig att han rymt ifrån bosättningen, han bara gav sig av. Bara sådär, dagen innan hans eget bröllop. Han begav sig till en annan bosättning där han träffade sin pojkvän. Det blev hans räddning, att hitta sin partner med samma bakgrund som förstod honom.
Hur hanterade familjen det när chocken lagt sig?
– Det var en ögonöppnare för alla. Detta var många år sedan, då det inte var lika accepterat att vara gay, varken bland de bosatta irländarna eller hos oss resande. Hans föräldrar hade först väldigt svårt att förstå och acceptera.
Varför tror du att det var så?
– Katolska kyrkan! Det är mitt enda svar.
Hur har ditt syskonbarn det idag?
– Nu är det accepterat, han bor i bosättningen med sin familj igen, och såklart med hans partner. Nu är det accepterat.
Roksana Corswant
Mer att läsa:
Ian Hancock – How the Irish Travellers Became Roma
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
