Jag skulle bli praktikant på DIKKO var det tänkt. Men att få Arbetsförmedlingen med på tåget visade sig vara mycket komplicerat.
Jag började arbeta när jag var nitton år och har mest varit olika typer av biträden. Cafébiträde, vårdbiträde och bageribiträde varvat med att vara sjukskriven och arbetslös. Idag är jag fyrtiofem och det känns som min sysselsättning går i cirklar. Jag är arbetslös, blir projektanställd, blir utmattad och sjukskriven tills jag inte får vara sjukskriven mer och börjar om som arbetslös.
Det känns ibland ganska tröstlöst
Nu senast har jag väntat på att få hjälp med min ADHD så jag kanske kan få slippa ytterligare en utmattningsdepression. Fått ett fint papper av psykologen där det står att Agnes inte ska sättas i åtgärd förrän hon fått mediciner och mediciner får man inte i en handvändning.
Man måste först köa för utredning om man har ADHD sedan stå i en ny kö för att få prova ut ADHD-medicin nämligen. Vi är alldeles för många som utan hänsyn till regionernas budget behöver hjälp samtidigt, alltså står vi i kö i åratal.
Ekonomiskt bistånd har tyvärr inte tålamod för någon kö, deras mål är att jag ska bli självförsörjande. Det är mitt mål med, att leva på socialbidrag är på alla sätt vidrigt. Det är bara det att jag blir allvarligt sjuk varje gång jag försöker arbeta.
Till slut hade jag stått i kö för länge och klockan var slagen för arbetsmarknadsåtgärd
Att praktisera på DIKKO kändes klockrent. Jag får utveckla mitt skrivande och öva på en tillvaro med deadlines samtidigt som jag får vara hemma, vilket är mer vilsamt, och sköta mitt jobb på distans.
Men icke. Handläggaren på Arbetsförmedlingen kunde inte fatta något beslut så snabbt. De har ett samarbete med Folkuniversitetet där folk arbetar med att handleda oss som står långt från arbetsmarknaden. Förmodligen för att de la ner halva Arbetsförmedlingen strax innan pandemin och nu får de roa sig med att trolla med knäna.
Ansvarig person på Folkuniversitetet kunde inte bokas förrän handläggaren hade haft sin julledighet Sedan tar det ungefär tre veckor. Oklart varför, den från Folkuniversitetet kanske läser väldigt långsamt? Efter det ska jag ha samtal med denna person om vem jag är och vad jag har för styrkor och svagheter. Har jag riktig tur ska vi göra en hel tidslinje över mitt liv och prata framtidsdrömmar. Detta är som sagt inte min första åtgärd och jag hatar det innerligt varenda gång. Jag vill inte dela mitt livs historia med en enda samhällsrepresentant till.
Så för att slippa den förnedrande intervjubiten försökte jag förekomma genom att föreslå DIKKO
Men se det gick inte alls. Jag ska göra något som heter arbetsförmågebedömning och då måste jag vara på en fysisk plats. Jag har en snäll kompis med tatueringsstudio, så jag är där istället. Jag är nu inne på min tredje vecka och det är tänkt att Folkuniversitetet ska komma på besök men jag har inte hört ett pip från dem. Är detta verkligen mycket bättre än att jag hade varit på DIKKO? Jag kan inte riktigt se den stora vinsten med den fysiska arbetsplatsen och jag förstår inte hur de kan göra en bedömning när vi aldrig hörs av.
Så oerhört många handläggare, personal på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Ekonomiskt bistånd, arbetsmarknadsprojektledare, psykologer, psykiatriker, arbetsterapeuter, sjukgymnaster.
Så oerhört lite hjälp som faktiskt sipprar fram till mig. Detta kan inte vara det mest effektiva sättet att lösa saken på. De enda som verkar få en säkrad inkomst är de som jobbar med att vakta oss arbetslösa. Jag borde gå med i Svenskt näringsliv eftersom jag skapar så otroligt många arbetstillfällen.
Jag bråkade ett tag för jag är sån sedan födseln
Tyckte det var klent med anpassning för mitt funktionshinder och att det var lite absurt att jag inte fick jobba på distans när det är något så många som möjligt skulle ägna sig åt under alla år med pandemin. Men det hjälpte inte. Tio timmar i veckan gör jag vad Arbetsförmedlingen säger till mig.
Men på min fritid tänker jag vara praktikant på DIKKO och skriva små grunkor i största hemlighet
Agnes Recksén
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
