Den inre resan tar aldrig slut,
Även om den yttre aldrig blir,
Sig lik, men även om den resan
Uteblir är det den inre som alltid är du.
Det sker då det blir tyst om natten,
Ett sken från vad jag hade,
Lussekatter,
och för min törst hade du vatten,
Det år vi fick var fullt av minnen om skatter,
Jag förtjänade inte ett av alla leenden du på en annan satte.
Kanske blir livslång kärlek aldrig min,
Kanske sätter Gud en tjejja mitt framför mig rakt ur skyn,
I ansiktet mitt, Och när en närhet där finns,
Kanske kommer den dag jag nattar mina barn
Och låser vår ytterdörr,
Får att må chill.
Möjligtvis är det givetvis som så,
Att eventuellt på något vis visa hur,
Vis jag på mitt vis is,
Att jag genuint kan finna lycka i en schukkard juvvia,
Jag ber till vår levande Gud och tror inte på tur,
Det kommer en tid då jag kan hantera alla knipor så att familjen kunna stötta i ur och skur,
Men den tiden är nu lika mycket som lösningen till en Rubiks kub.
Denna världens alla trastar kan vittna om hur jag i okläm hamnar,
Att ibland som så sammanfattas kan;
Jag försöker göra det rätta och vara en ödmjuk man.
Som då Han på mig kalla. Kommer på skidor nedför en brant,
Men ibland faller även han,
Och det händer oss alla men vem fångar dig,
Om du skulle falla?
Att man älskar ett år utan att ha en klar framtid att tänka på,
Att i olyckans tider finna skvättar av blod svett och tårar,
Som då jag gett en bror fett med tårar,
Var tillbaka och att mitt jobbigaste år skulle bli vårt,
Men Gud satte en ängel att vaka över mitt liv,
Det är jag säker på.
Och det vackra från igår var vi menade att få,
Och just nu är det den enda riktningen När jag sitter ned och ber,
Ber jag för er som att Han snor mitt fokus till att be för dig och din familj i den,
Jag måste gå, men det känns bara fel.
Jag ber varje dag för att Du alltid ska komma ihåg mig så,
Jag känner mig själv men du vet mer;
Det jag sagt har alltid varit sanningen som få andra ges,
Att ljuga för dig och se dig le? Jag står inte ut med tanken,
Du är ingen lögnare,
Men likväl vet du vet mer.
Du är den enda anledningen att jag i hela året överlevt,
Och somliga glömmer,
En annan gör aldrig det.
Och du höll mig hel och hjälpte mig från att ur det djupaste mörker återgå, Till Tro, Hopp och Kärlek,
För du lärde mig hur man ber,
Nu är det på grund av det jag kan se Ljuset som komma skall efter sorgens vinter,
Men jag tror att Gud har sina sätt att skänka oss tröst,
Med våra specifika preferenser och vackra olikheter,
I sitt Minnes älskande bröst.
Att förlåta och sätta tro till Herren där Ovan, Som alltid finner ett svar,
ibland efter tid, Ibland inte lång men jag är alltid fri att ta emot Gåvan,
Oavsett en svunnen tid, Det måste vara därför det kallas en;
En skänk från ovan’,
Kanske var du mitt livs sådan?
Jens Stelius Lundberg
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395BIC: NDEASESS
