JOHAN LAURITZEN – en bortglömd hjälte
Av Jan Selling ©
Johan Lauritzen spelade genom sitt modiga vittnesmål i norsk TV (NRK) 1973 en avgörande roll för avskaffandet av det statligt finansierade systemet för tvångsassimilering av norska resande (reisende/romani, även kallade tater vilket dock är en term som ifrågasatts av en del norska resande[1]). Märkligt nog har Lauritzen förtigits fullständigt i såväl forskning som i resandes kollektiva minne.
Med denna artikel vill jag lyfta fram hans betydelse och samtidigt efterlysa upplysningar om Johan Lauritzen, som kan sändas till redaktionen.
Tvångsassimileringen i Norge bedrevs från 1907 på statligt uppdrag och med statlig finansiering av den kristna organisationen Norsk Misjon Blant Hjemløse utifrån det rasistiska tänkandet om resande som utvecklats av prästen Eilert Sundt, eller tater som han kallade gruppen. Det uttryckliga målet var att utrota gruppens kultur. Detta försöktes genom tvångsomhändertagande av barn och arbetsläger för resandefamiljer i Svanviken och på andra platser. Även tvångssteriliseringar och tvångslobotomi användes.
Redan under mellankrigstiden förekom opposition bland resande mot verksamheten, bland annat genom Godin Hagvald Nikolaysen som grundade ”de försummades mission” (de førsømtes mission). [2] Denna opposition undertrycktes dock och det var inte förrän på 1970-talet som en förändring kunde uppnås. En avgörande roll spelades av Johan Lauritzen, som själv fallit offer för tvångsassimileringen och som tillbringat 12 år av sin uppväxt på missionens barnhem. 1973 bestämde han sig för att tala öppet om den brutala politiken mot hans grupp. I en tidningsintervju i april 1973 citeras han med orden:
Taterne har aldrig marscherat i gemensam flock för att få myndigheterna att lyssna på sina krav. Vi är desperata, men mycket få vågar träda fram öppet för de vet att de kommer utsättas för ännu mer diskriminering om de uttalar sig. Om vi bara kunde hitta människor som stödjer vår sak, om vi kunde organisera oss, då skulle vi kunna resa oss. [3]
Lauritzens agerande var unikt. Men Lauritzen fick fullt genomslag först när han kontaktade frilansjournalisten Vibeke Løkkeberg, som beslutade sig för att göra en TV-dokumentär om Svanviken.
Løkkeberg minns Lauritzen som en människa märkt av förtvivlan och vrede.[4] I TV-dokumentären intervjuas inte bara Lauritzen, men också chefen för assimileringslägret Svanviken och ett antal anonyma resande, som ännu var i Missionens klor. Alla uttryckte stark rädsla och desillusion, särskilt kring att de med tvångsmedel rivits bort och isolerats från sina familjer och vänner. I TV-filmen agiterar Lauritzen åter igen:
Vi måste bli av med Missionen, skapa våra egna organisationer. Så länge som vi är rädda kommer vi aldrig att bli fria. Jag uppmanar alla resande att stå upp och säga sanningen![5]
Kort efter att TV-dokumentären sänts omkom Lauritzen tragiskt när han föll ner från ett tak. Men den debatt han startat tog skruv i pressen och ledde snart till att saken togs upp i norska riksdagen, Stortinget. En utredning tillsattes, som publicerades 1980 och innehöll entydiga krav på att systemet för tvångsassimilering skulle avbrytas, vilket slutligen skedde 1989. Men det skulle dröja ända tills 2015 innan en historisk ursäkt uttalades offentligt av Missionen, som flera gånger bytt namn och nu hette CRUX.
Om man nu betänker vilken avgörande betydelse Lauritzens modiga framträdande fick är det märkligt att han är närmast fullständigt bortglömd; till den grad att det inte varit möjligt att få fram biografiska detaljer om honom. Kontakter med initierade norska resande och andra forskare har varit fruktlösa. Vi vet att han föddes 1934 och att han dog en tid efter TV-dokumentären. Vi vet också att han bröt på svenska. Kanske var han svensk resande? Kanske hade han levt bland svenskar?
Det faktum att han glömts bort inspirerar till ytterligare forskning, men det ställer också frågan vem som blir ihågkommen och vem som glöms. En norsk doktorand, som inriktat sig på just Svanvikens historia beskriver det som en cirkel:
Han förblir bortglömd för att det inte finns någon information om honom. Forskare som arbetar med intervjuer som metod har också styrts av vad informanterna valt eller vetat att berätta. [6]
Historikern Per Haave, som 2011-2015 var ledamot i den norska kommissionen som för andra gången utredde tvångsassimileringssystemet och de resandes motstånd, skriver i en kommentar:
Jag har ingen förklaring till att Johan Lauritzen inte tillmätts den betydelse han förtjänar i denna historia. Jag beklagar att den kommission som jag var del av inte gav honom detta. Vad jag kan minnas var det ingen som nämnde honom.[7]
Jan Selling, Docent i historia, samordnare för romska studier vid Södertörns högskola.
jan.selling@sh.se
Fakta
Jan Selling är docent i historia och samordnare för romska studier vid Södertörns högskola. Han är aktuell med boken Frigörelsen. Romers och resandes emancipation i Sverige och andra länder(CARLSSON BOKFÖRLAG 2020).
Bokpresentation i Uppsala 4/11 kl 16, Humanistiska teatern. Kommentator: Mattias Gardell (CEMFOR). Obligatorisk föranmälan och begränsat antal platser.
Evenemanget kan även följas online.
Går även ses på facebook
Artikeln baseras på ett förskningsuppdrag för European Roma Institute for Arts and Culture, ERIAC, inom ramen för ett internationell projekt kring aktivism och motstånd.
Løkkebergs TV-documentary, including the interview with Lauritzen is available on NRK (in Norwegian only), https://tv.nrk.no/serie/vindu-mot-vaar-tid/1973/FOLA08002873/avspiller
SE ÄVEN RomArchive.eu essays (2019) by Jan Selling, ”The politics of historical justice and combatting antiziganism”, and Vidar Fagerheim Kalsås, ”Norway. Narrating essay.”
Fotnot
[1] Exv. i artikel av anonym resande, signaturen Olin, ””Tater -73”, i Adresseavisen 27 december 1973, som refererar till och ger fullt stöd till Lauritzens kritik av Missionen och dessutom gör ett kritiskt tillägg angående den nedsättande betydelsen av ordet ”tater”. Fler exempel återfinns i i Torild Skards interpellation i Stortinget 23 april 1975, som citerar en annan resande som utfört just detta argument. Lauritzen själv använde termen reisende i den TV-dokumentär som diskuteras i artikeln.
[2] Fagerheim Kalsås, Vidar (2019), Norway. Narrating essay, i RomArchive.eu.
[3] Harnag, Harald, ”Taterne bitre. Vi må reise oss.”, i VG 7. April 1973.
[4] Vibeke Løkkeberg, personlig korrespondens 14 juli 2020.
[5] Løkkeberg, Vibeke (1973). Vindu mot vår tid. Tatere i Norge ”, i norska televisionen, NRK. Notera att han i intervjun använder termen reisende, men inte tater som egenbeteckning.
[6] Doktorand Madeleine Stenhammar Zetterlund, Universitetet i Volda, Norway, personlig korrespondens, 6 augusti 2020.
[7] Per Haave, personlig korrespondens 14 juli 2020. Rapporten publicerad som NOU 2015:7, Assimilering og motstand.
