Jönköping 1948 av Linda Lundqvist

Foto Niklas Bernsand

En dikt skriven efter samtal med människor som var barn i Jönköping 1948

Jag minns sommarn jag var 10
det var varmt hela dan
Alla ungarna var ute
men det var oro ner på stan

Och vi bodde ner på Öster
där hungern var konstant
Med många andra resande
som hade det likadant

Men den sommarn jag var 10
då hände det nåt stort
Det kom män med många vapen
och glädjen släcktes fort

Världskriget var över
saker började bli bra
Men för resande i Jönköping
ändrades allting denna dag

Där kom det män på lastbilsflak
som ville ha oss därifrån
De slog in dörren med ett brak
min syster grät i vrån

Pappa stod där invid fönstret
och med järnrör slogs han ner
Så varje gång något flyger från ett fönster
är det pappa som jag ser

I lokaltidningen stod det
att vi borde jagas bort
Det sa ”de vitas ledare”
vi är inte av samma sort

Mobben härjade i dagar
familjer flydde i panik
Där det förut varit solsken
var nu vild fruktan och skrik

Rasismen den blir tydlig
när det slår så blint omkring
Jag som då bara var 10
jag förstod ju ingenting

Nu har jag blivit äldre
och förstår mindre nu än då
Varför de hatade oss alla
även oss som då var små

De sa vi var tattarplågan familjen
min och jag
Och alla våra släktingar
som jag älskar än idag

Buron försöker glömma bort det
Smålands största skam
Men vi kommer aldrig låta er
vi som är av dinglarstam

Linda Lundqvist
linda@dikko.nu


Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS