Under vår efterlängtade och välbehövliga semester träffade vi många nya människor. Fördelen med att åka till ett land där man inte behärskar språket är att relationerna med dessa nya människor inte behöver bli intimare än man önskar göra dem. Speciellt för oss som åker iväg för att vila från bland annat social interaktion är det fantastiskt. Men ibland kommer vardagen och gör sig påmind. Och när den gör det luktar den inte sällan billig ölfylla och gubbsvett.
I förrgår kväll när jag satt och pratade med min goda vän Jenny vid poolen kom en rödblank skallig man och checkade in. Han hade en dialekt från Dalarna och visade ett opåkallat intresse för vår existens.
När jag gick på toa gick han efter och in i båset bredvid mitt. Jag frågade vad i hela friden han gjorde på damtoaletten och bad honom avlägsna sig. Han svarade kort att han skulle pissa. Jag sa kort till honom att om han pissade på en damtoalett så skulle han i alla fall sitta och pissa. ”Nä. Jag är man” svarade han kort och skvalade därefter loss. Under tiden utstötte han ljud som jag i frånvaro av den flod av urin han samtidigt skvätte ut hade tolkat som om han sysslade med en helt annan form av självtillfredställelse. Upprepade gånger.
Eftersom jag själv befann mig sittande i en privat situation och inte hade lust att ingripa fysiskt så kunde jag inte göra mycket annat än att på ett dagisfrökenaktigt vis upplysa honom om vilken satans jävla gris han var, och att han borde skämmas. Helt verkningslöst givetvis eftersom min definition av att vara en satans jävla gris ligger helt i linje med hans definition av att vara en riktig man, och därmed endast bekräftade hans könsidentitet och fyllde honom med, gissningsvis, stolthet.
Den här typen av manlig identifikation är en fullständig gåta för mig, och väcker mitt intresse. Jag har därför sökt ögonkontakt med mannen för att eventuellt kunna dryfta mina funderingar lite mer ingående.
Jag har tidigare blivit upplyst om att mitt sätt att ta ögonkontakt med folk ofta tolkas som om jag vill ”slåss eller knulla”. Hans sätt att undvika min blick gör att jag misstänker att han tolkar in det förstnämnda. Det är givetvis betydligt mer korrekt än alternativ 2. Men det stör mig lite att jag inte har något sätt att närma mig den här typen av individer som de kan acceptera, eftersom jag uppfattar deras gåtfulla inställning till sin könsidentitet i förhållande till hur de urinerar som mycket intressant.
Jag vill prata med dem men vet inte hur jag ska närma mig den utan att verka provocerande. Med den lilla knorren att det antagligen är JAG som anses ha det socialt avvikande beteendet blir frågan än mer förbryllande.
Om jag någon gång försätter mig i en situation där jag nödgas skriva en uppsats om mänskligt beteende eller genus är det här helt klart högt upp på listan över ämnen som skulle vara högintressanta att belysa.
Linda Lundqvist
linda@dikko.nu
