Vaknar ibland på natten, panikångest, jag får ingen luft, hjärtat bultar i bröstet och håret är blött av svett. Sätter mig upp på sängkanten försöker samla tankarna. Försöker intala mig själv att det är gammalt och glömt och att det bara varit en mardröm. Sakta stillar sig pulsen och andningen blir långsamt bättre. Sjunker tillbaks på kudden och tankarna kommer. I minnet reser jag tillbaks i tiden till min uppväxt. Så länge sedan och över 50 år har gått men känns ändå så nära som det var igår.
”Tattare, tattare!” klingar ropen på skolgården och alla barnen samlas i en ring runt mig, jag ser att lärarinnan kikar ut bakom gardinen i fönstret till skolsalen men hon kommer inte ut. Jag gråter hejdlöst när de andra barnen knuffar runt mig och jag till slut faller ner på gruset på skolgården.
Lärarinnan ringer in till lektion och barnen skingras och jag går med rödgråtna ögon och grusiga kläder in och sätter mig på min plats. Inte med ett ord berör hon att hon sett vad som hänt. Genom hela min skolgång blir jag trakasserad på raster och till och från skolan. Jag blir slagen och mobbad och hela tiden skallar deras rop. ”Tattare, tattare”. Lärare ser på vad som händer men griper inte in.
Ingen vill leka med mig på raster, därför försöker jag stanna inne i korridoren, mycket för att slippa bli slagen och spottad på, oftast kommer någon lärare och kör ut mig, och vid indelning av lag i gymnastiken får jag alltid vänta till sist och bara för att de är tvungna får jag vara med.
I början av 60-talet flyttar vi från landet in till stan med förhoppning att det skall bli bättre, inte bara för mig utan för hela vår familj som utsatts för förföljelse och trakasserier bara för att folk tycker att vi inte är som alla andra.
Inget blev bättre, snarare tvärt om, och behandlingen bara råare och hårdhäntare. Från att ha handlat om knuffar och spe blir det nu regelrätta nedslagningar med sparkar som haglar mot min kropp. Allt detta sker på skoltid och ingen ingriper. Vi står utanför skolsalen och personen som följt mig dit inför skolstarten i den nya skolan tar ut läraren och säger ”Han är tattare!” Läraren nickar bara som om hon förstår.
Jag har ofta stannat hemma och sagt till min mor att jag har ont i magen och det är ju ingen lögn. Ont i magen, yrselanfall och sömnlösa nätter av rädsla för att gå till skolan gör att betygen inte blir särskilt bra.
Första dagen i nya skolan får vi ett litet prov i välskrivning som det då hette. Dagen efter tar läraren upp mitt prov och läser högt för klassen. Inte för att det är bra och välskrivet utan för att jag stavat det mesta fel. Hela klassen inklusive läraren skrattar åt mig.
Hade jag kunnat, hade jag bara velat springa där ifrån men jag bara sitter där med nedsänkt huvud och självförtroendet i botten. Var fanns förståelse och medkänsla? Var fanns den hjälp som skulle kunna få mig att må bättre och som skulle kunna göra att jag skulle kunna orka lära mig det som lektionerna handlade om? ”Hör här!” säger hon. ”Inte ens till sitt egna namn kan han stava rätt.”
Gråten sitter i halsen och jag är helt förtvivlad. ”Men”, säger läraren högt till klassen, ”vad kan man vänta sig av en ”tattarunge!” Med tiden har jag lärt mig att vara stolt över att vara av resandefolket men såren sitter i och mardrömmarna slutar aldrig återkomma.
Åren har gått och nya tider kommit men i djupet av min själ finns för alltid minnena av min barndom inristade. Ser dagligen sånt som gör att minnena kommer tillbaks. Främlingsförakt, förtal och rykten som är så lätt att bara ta för given sanning.
På arbetsplatser och sociala medier sprids det lögner och inte många vågar stå upp till försvar för dessa fattiga utsatta människor som tvingas sitta utanför affärer och tigga, Tvingade att fly sitt hemland på grund av förföljelse, krig och fattigdom.
En sak har jag lärt mig och det är att barn bara återspeglar vad vi vuxna lär och berättar för dem. Har försökt att uppfostra min dotter till att se och förstå att vi alla är lika. Lika mycket värda och ingen är förmer än någon annan.
Vi vuxna har ett stort ansvar och kan inte begära av våra barn att de ska vara solidariska mot flyktingar om vi hela tiden inte tänker och bara låter oss följa med strömmen av populistiska slagord. Jag ligger jag vaken en stund med mina minnen och tankar men så småningom har oron lagt sig och jag faller tillbaks in i sömn.
Thomas Karlsson
Thomas krönikor hittar ni här: Krönikör Thomas
