Det har talats om att romanifolket resande, en av de grupper som ingår i den nationella minoriteten romer, kan ha haft svårare än andra att använda sig av den rösträtt som de liksom övriga medborgare – på samma villkor och med samma begränsningar – fick 1918/1921. Detta ska inte minst ha kunnat bero på att en förutsättning för att få rösta var att vara folkbokförd. Annars fördes man inte in i röstlängden. Men var de resande folkbokförda i mindre utsträckning än andra?
Romanifolket de resande: en historisk bakgrund
De resande (även resandefolket, resanderomer) ingår i den nationella minoriteten romer. Romer används som ett paraplybegrepp innefattande en rad olika romanifolk. En del av dessa kallar sig själva romer, men det gör inte alla. Resande är en självbeteckning hos det romanifolk som har en månghundraårig historisk kontinuerlig närvaro i Sverige. Fram till 1900-talets början kunde de benämnas ”zigenare” vilket var en synonym till ”tattare” liksom ”skojare”. I slutet av 1800-talet invandrade ett antal kelderasha-romska familjer till Sverige. Då började de tidigare synonymerna att få olika betydelser. ”Zigenare” kom alltmer att reserveras för de då alltså ganska nyligen invandrade romerna (de som idag benämns svenska romer) medan ”tattare” kom att användas framförallt om de resande.
Statsmakten utfärdade kungörelser riktade mot vad som kallades ”zigenare”, särskilt under 1600-talet. Bland annat stadgades att de skulle lämna landet. Annars skulle männen avrättas och kvinnor och barn deporteras. Deportationer skedde åtminstone fram till 1740-talet, men det finns inget som tyder på att några avrättningar ägde rum i Sverige. Under andra hälften av 1700-talet ansåg statsmakten att dessa grupper istället skulle ”assimileras”. Det gällde de som var födda och uppvuxna i riket. De skulle mantalsskrivas på ett visst ställe och få sitt försörjningssätt godkänt för att lämnas ifred.
Romanifolket de resande har historiskt ägnat sig åt olika sysselsättningar som har efterfrågats av majoritetsbefolkningen. En del av dessa har inneburit rörlighet, men rörlighet är inte detsamma som att inte vara bosatt, bofast eller folkbokförd. Ambulerande försörjning, till exempel att regelbundet resa inom ett område och sälja saker, är inte heller unikt för de resande och alla resande har inte haft en ambulerande försörjning.
Det var ganska vanligt att resande var skrivna innan det sena 1700-talets påbud om mantalsskrivning. Män kunde vara soldater, borgare, djurläkare, smideshandlare, glasförare med mycket mera. Kvinnor kunde också ägna sig åt handel och tjänster som att spå. En viktig sysselsättning för både kvinnor och män var att samla lump till pappersbruken, i synnerhet från det tidiga 1800-talet. Under 1820-talet förestods ett gästgiveri utanför Sala av en resandefamilj. Familjen idkade också hästhandel och höll egna skjutshästar vilket antagligen gladde bönderna i socknen som därmed slapp detta. I Sala bodde vid samma tid en bergsman också han av resandesläkt. Han var hästhandlare och hade tidigare ägnat sig åt smideshandel. Vid Kristina kyrka i Sala pryds ett par grindstolpar av urnor vilka skänkts av denne man. Precis som bland majoritetsbefolkningen kunde alltså resandes livsvillkor skilja sig mycket åt.
Hinder att folkbokföras: ett historiskt perspektiv
För den som idag är skriven på kommunen (förr hette det på församlingen) och inte har någon fast folkbokföringsadress kan det vara svårt att nås av post och därmed få sitt röstkort. Det kan drabba till exempel hemlösa. En del människor som myndigheterna inte vet var de befinner sig kan hamna i obefintlighetsregistret. Då saknar man tills vidare nästan alla grundläggande sociala rättigheter. Folkbokföringen är alltså central när det gäller rösträtten. Register som skattelängder och kyrkobokföring, folkbokföringen, synliggör människor för statsmakten, och i gengäld för olika skyldigheter kan människor också åtnjuta vissa rättigheter.
Mantalsskrivning var något en del människor kunde kämpa för eftersom det kunde ge skydd mot tvångsingrepp som att köras bort. Att inte vara mantalsskriven behövde inte bero på att man inte var bofast. Människor kunde vistas på en plats men ändå inte föras in i folkbokföringen. Från 1788 var det mantalsskrivningsorten, det vill säga skattskrivningsorten, som bestämde var en människa hörde hemma. Fram till 1847 hade sockenstämmorna, kommunernas föregångare, rätt att vägra breda grupper inflyttning. Det gällde främst fattiga människor utan fast anställning. Därefter var flyttningen, det vill säga byte av skattskrivningsort, formellt fri för alla som inte uppnått 55 års ålder, om nu en nyinflyttad inte kom i behov av fattigvård. Senare togs andra villkor bort.
Men lagen är en sak och verkligheten en annan. Det är känt att socknarna och senare kommunerna kunde gå långt för att hålla ute människor också när de inte hade rätt till det. Att det kunde drabba resande är belagt. Frågan är om de resande drabbades hårdare än andra? Och om det var så, också längre fram på 1900-talet, så att det påverkade de resandes möjlighet att rösta?
Var de resande överrepresenterade bland de som inte var folkbokförda?
Att resande oftare än majoritetsbefolkningen saknas i den löpande kyrkobokföringen är välbelagt för äldre tid. Huruvida de resande var överrepresenterade bland de som inte var folkbokförda under 1900-talet saknas det dock systematiska studier över. Författaren Bo Lindwall har gjort omfattande genealogiska undersökningar av resandesläkter, och han anser att det i början av 1900-talet var vanligare att resande aldrig varit skrivna i jämförelse med majoritetsbefolkningen. Men detta förändrades ganska raskt. Inte långt efter rösträttsreformen, i samband med 1930 års folkräkning, blev enligt Lindwall de flesta ändå skrivna.
Många hade således varit det också tidigare även om kommunerna, trots att det var olagligt, kunde försöka motarbeta det. Det förekom att inflyttningar hindrades och till och med att hus brändes ned. Det innebär emellertid inte automatiskt att de drabbade inte var folkbokförda någonstans alls. Man kunde till exempel vara kvarskriven i den församling man velat flytta från.
Det är ett faktum att folk som velat rösta kan ha haft svårt att genomföra det i praktiken, men för att säkert veta hur stort problemet var för de resande behövs jämförande undersökningar över tid. För många resande var 1900-talet ett mörkt sekel. Men hur mörkt eller ljust det var i relation till just rösträtten återstår att undersöka. Formell rösträtt hade man åtminstone på samma villkor och med samma begränsningar som andra.
Theresa Johnsson, forskare i historia, Uppsala universitet
Theresa Johnsson, ”De resande och rösträtten”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/de-resande-och-rostratten/ (hämtad 2020-07-06).
Redaktionen
redaktionen@dikko.nu
