Under 2018-2019 fanns projektet Romer, kunskap, möten, läsande och berättande, skrivarkurser för resande/romer som ville berätta sin historia. Personerna skriver om sina egna liv vilket bidrar till en spridning av en till stora delar okänd historia. Klicka här för att ta del av några av berättelserna.
Skrivarkursen uppmärksammades i SVT i höstas.
Skriv rom tills dina fingrar blöder! Skriv om vårt folk. Skriv ner din historia. Utan en nedtecknad historia kommer vi inte ha något att lämna över till våra barn och barnbarn. Vår framtid hänger på det skrivna ordet. Bagir Kwiek
Lillemor Holmlund, resande, är en av skribenterna som finns med.
Romska skrivarkursen har för mig personligt inneburit mycket, säger Lillemor. Dels beroende på den fina och bra handledningen jag fick av Susanne Holmgren, som fick mig att se utanför min skrift och utveckla den. Den fick mig också att närma mig mitt personliga jag, som har varit svårt att skriva om, och våga ta steget ut och verkligen våga skriva om allvaret, och inte bara gömma mig bakom sagans värld eller berättelser om gamla tider. Så för mig har denna skrivarkurs varit ett lyckokast och betytt enormt mycket.
Mirakel i Luciatider
Denna berättelse tar sin början 1931, den 11 december, i en by någon mil utanför Norrtälje. Natten hade börjat släppa sitt tag och vinden låg på från nord, snöflingorna yrde som ilskna nålstick. Röken steg redan hög från skorstenen på stugan som Fritjof och Hjärta lyckats hyra in sig i över vintern. I köket satt barnen runt om med ängsliga blickar mot dörren till stugans enda rum. Några av dem räknade återigen den grå träpanelen som klädde stugans väggar, i väntan på att få reda på vad som hände där innanför den stängda dörren. Deras mor Hjärta som var ställd ”på det viset igen” låg inne på kammaren, lika vit och blek som lärften på sängkläderna med svettpärlor av smärtor i ansiktet. Vid hennes ena sida satt äldsta dottern Ranghild och torkade med en mjuk trasa försiktigt Hjärtas panna. Hon var rädd, då hon vid sina 17 år varit med modern många gånger innan, när det var dags. Men nu var det alldeles för tidigt, det var flera månade kvar och Hjärta hade aldrig varit så sjuk förut.
Vid den andra sidan sängen satt Wilhelm, Hjärtas fader. Hans grånande huvud hade varit böjt i böner och ramsor mest hela natten. Wilhelm var ”läsare” som man sa, och brukade kunna läsa bort både smärtor, sår och brännskador, men detta gick han bet på. Han lyfte på huvudet och i eldskenet från kakelugnen såg man hur fårorna hade blivit djupare i ansiktet, hans mörka trötta ögon blickade mot Fritjof, som fortfarande vankade av och an i rummet, som han gjort mest hela natten. Fritjof stannade till och frågade: Finns det inget ni kan göra svärfar? Wilhelm skakade på huvudet, nej detta här går inte an. Här hjälper varken böner eller ramsor, hon måste in till hospitalet. Fritjof rös till inombords när han såg allvaret i svärfadern blick. Hans annars resliga gestalt fick något kutande över axlarna och han drog med fingrarna genom det svarta håret, tog ett djupt andetag, rätade på axlarna och de mörka ögonen fick något stålgrått i sig. Med snabba steg var han framme vid dörren, öppnade och steg in i köket, där barnen satt på rad oroligt väntande. Pappabörjade en av flickorna säga, men Fritjof bröt av frågan tvärt, såg sig runt och nickade till åt en av pojkarna, Hjalmar och sa: Du får springa iväg till morbror Valle och be honom komma med vagnen. Morfar din säger att mor din måste in till hospitalet. Hjalmar var inte sen att komma på fötterna och slet till sig jackan och gav sig ut genom dörren.
Redaktionen
redaktionen@dikko.nu
