Mander beshar i väntan på tåget som ska fara,
En stilo stund pre sträckan som miro hemåt tradrar,
tills jag hemma har avat,
Sappjackade kvinner jurar på miros.
Men det ashar nog tji kerija de,
Dova är scherot som är sjukt det,
För ibland så känns det tjackes butt med virus boddrar i huvudet,
listiga och smarta,
Men vissa stunder andri jibben också underbara asha.
De dikkar på mig, shukker jag ashar,
Så kammar det sarstil varit enligt jänter,
kvinner och ibland har karlar försökt att miro sjara,
Men viruset bombarderar mig med tankar,
Det pennar att jag kanske jibben borde ta av daga och mula,
Slutet på denna saga.
Men sass gånger jag fått jana,
Så är det prydligheten och inte skammen,
Ghanat pale spanar,
För min generation hajjar tji att vi ens finns,
att vi fortfarande jar och tradrar.
Jag har shunnat,
På ett fåtal buroars prat om manuchet vorsnos ,
Några få pennar att ’tattarna’ borde vara utrotas,
Men är rotade kavva, där vi rotar,
Vi är människor, ingen ras.
Men sällan shunnat jag har,
Att buron tycker som så,
När muren rivs känner jag mig trygg
När jag jar,
Miro dejja kammar alltid ett jack mot min rygg.
Bengalot har mander blivit,
Lakker har jag slagits för vänners jibb,
Det var vardag då,
Vi är en liten trupp från svarta till snövita,
Vänskapen ashade tji något som andra kunde förstå,
eller begripa.
Men de hade inte dikkat det vi hade jurat på,
Vila i frid, du kammar en egen dikt Josef,
men jag nämner diro ändå, så att sass förstår,
Att jag har dig i tankarna vart än jag går.
Och stundom får miro jacker att fälla,
En tår.
Orden avar från hjärtat det kanske inte märks på min stil,
Som ibland förvirrar manuchet som nu finns palla miros nevo jibb som asha av rattet eller skolan eller vad som än fört dem till mitt liv.
För jag är dinglaren som lyssnade och lärde
Av Dinglar-Stig.
