Vi vill tacka alla som på många olika sätt har bidragit till att göra Dikko till en tidning. Ni har bidragit genom bland annat texter, korrekturläsning, pengar, och annat som är absolut livsnödvändigt för att en tidning ska kunna bli till.
Det har uppkommit massor av frågor sedan vi startade tidningen, och jag tänkte försöka besvara några av dem.
Dikko samarbetar med en förening som heter RUNG. Det betyder bland annat att några av oss som jobbar med Dikko också är aktiva i RUNG. Inga konstigheter alls.
Tidningen görs just nu ideellt. Det betyder att ingen får betalt för att skriva i den. Det finns både för- och nackdelar med det. Fördelarna består i att folk jobbar för att de vill, inte för att de får betalt. Nackdelen är att vi nog skulle hinna göra med djupgående reportage om vi inte var tvungna att passa in tidningsarbetet mellan jobb, barn, snöskottning, studier och barnbarn. Ideellt betyder också att när vi får förfrågningar om att vi ”borde verkligen titta på…”, eller att vi ”borde göra en reportageserie om…” så säger vi oftast nej. För det är inte möjligt att göra det mellan snöskottningen och läggningen av barn.
Vi har också fått kritik av människor som menar att tidningen inte tilltalar dem. Det kan vara någon enstaka artikel de ogillar, det generella innehållet, eller namnet på tidningen. Och det är helt okej. Läs den inte då. Eller skriv nåt själv.
Något vi som jobbar med Dikko däremot har bestämt oss för att göra, är att hjälpa människor som inte känner att de kan skriva själva att ändå berätta det de vill säga. Den typen av intervjuer och reportage, bland annat med äldre människor, är en av de saker vi prioriterar.
Överlag så har vi fått en fantastisk respons. Mängder av resande, romer och andra har hört av sig och stöttar det vi gör, och vill se mer av det. Så fortsätt skicka in bidrag. Våra gästskribenter är de som fått störst genomslag. Små glimtar in i någon annans verklighet och vardag. Underbara berättelser.
De som fått minst peppande hurrarop är våra korrekturläsare och layoutare. Vilket kanske inte är så konstigt. Men jag vill ändå passa på nu när jag ändå har tagit ordet. Hurra för er Johanna och Jack!
Glöm inte att höra av er till de människor i er närhet som kanske inte har så många som hör av sig. Det är mörkt fortfarande, och innan vintern släppt sitt järngrepp om oss så kan vi gott passa på att sprida värme på andra sätt. Se till att få del av de historier som finns från era äldre. En dag är det försent. ”Och då står du där med din tvättade hals”, som min mormor alltid sa om människor som insett alldeles försent att de haft helt fel prioriteringar.
Vila i frid mormor. Livet kommer aldrig att bli samma sak utan dig. Men varje gång jag försöker sörja dig, så börjar jag skratta, för att minnet av dig är så levande och din humor slår ut allt motstånd hämningslöst. Vila i frid. Och gå i kärlek. Devlesa.
Linda Lundqvist
linda@dikko.nu
