Det här hände sig för länge sedan. Som ni alla vet vid det här laget så är jag bekant med småfolket, tack vare min farmor, och detta berättade den Gamle hustomten för mig i går kväll – då jag gjorde besök hos dem – vid de gamla husen vid Plantaget här i Åmål.
Det var länge sedan jag träffade dem – för de har fått bo på annat håll ett tag – ända bort på Brattforsheden, på grund av att kommunen fick den geniala iden att rusta upp husen – och det gick ju inte an för småfolket – att vara i det oväsendet av maskiner och spring med en massa löst och konstigt folk. Men nu är det klart – och de har äntligen kommit tillbaka – så det blir ordning och reda på både folk och fä.
Hur som haver- i går kväll tände den gamle husfadern sin pipa – och drog ett djupt bloss – och sen började han berätta: Det var en sen höstkväll när Fritjof och Sofia av vandrarfolket – din Farmor och Farfar – kom åkandes till en stor gård utanför Mora, det var ett bra folk som bodde där – och de brukade få manga lodd – som ni av vandrarfolket säger. Men just som farfar din kastat av tömmarna och skulle kliva av vagnen så kom småfolket fram med bekymrade miner. Sofia av vandrarfolket och småfolkets vän, sa en av dem. Det stundar oroligt i denna gård. Lilljänta deras är svårt sjuk, doktorn vet inte hur han ska göra och vi mäktar inte heller att hjälpa henne. Kanhända du Sofia med kunskap om stort och smått kan finna på råd.
Vi får gå in och se, svarade Farmor. När de kom in huset möttes de av husbonden själv som sa: Ni är välkomna att stanna, men det är en sorgens kväll, jag tror vi mister Lilljänta. Så så, sa Farmor och klappade honom på armen. Låt mig få se – kanhända det finns något att göra. Husbonden skakade på huvudet. Det är gott tänkt av dig, jag vet ju att ni vandrafolket kan en del, men jag fruktar det värsta.
Men för all del, låt oss gå in till henne. Farmor följde med honom in till kammaren, där husmodern satt förgråten vid sängen vid den lilla. Farmor din tittade en lång stund på den lilla och skuggorna som började samlas runt omkring henne och tänkte, här behövs andra krafter. Farmor vände sig till husbonden och sa: Jag ska skicka efter bud. Här behövs det hjälp av annat slag än vad doktorn och vi kan göra. Husbonden tog farmors hand: Drängen min får ta vår bäste och snabbaste häst, säg bara vad han ska rida. Nej, sa Farmor, i detta fall får budet gå fram på annat sätt- för det är bråttom.
Farmor hastade ut i köket och sa till farfar din: Vi får skicka bud efter mor din – Anna är den som kan klara detta. Farmor din gick ut och kallade på småfolket och sa: Jag behöver er hjälp att få fram hastigt bud till Anna, Fritjofs mor ni vet, hon vistas strax utanför Falun. Hälsa henne att det hastar och hjälp henne att färdas fort hit. Så gick budet- på det sättet som bara småfolket kan – och som jag inte får berätta. Ni vet ju alla att deras hemligheter är det bäst att hålla tyst om, annars kan man få sig ett tjuvnyp utan dess like så man inte kan tala mer.
Strax innan morgontimmen så körde Anna upp vid gården med hästar som löddrade av svett. Din farfars mor, sa den gamle hustomten, var en reslig kvinna. En som man inte gick i vägen för. Hon hade Svarta boken, och stor kunskap om det ena och det andra, och sånt som inte prästerskapet var vidare förtjust i. När Anna kommit in i huset och tittat på den lilla i kammaren, sa hon: Jag vill ha en gryta med hett vatten, ett ljus att sätta i fönstret och sen vill jag vara ensam med flickan. Anna fick det hon begärde, väl inne i kammaren tog hon fram en av sina läderpåsar, tog fram – vad det nu var – och lade det i grytan. Sen tände hon ljuset i fönstret.
Ljuset i fönstret visste Farmor din vad det var för, och förklarade för de andra. Så länge ljuset brinner så skingrar de skuggorna kring barnet, och när det till slut brinner klart utan att fladdra så är faran över. Så vi må hoppas nu alla att det inte slocknar – och att Anna kan hjälpa henne.
Timmarna gick och det enda de hörde var ett svagt mumlande ifrån kammaren. Dagen blev till kväll. Framåt strax innan natten öppnade Anna dörren till kammaren och sa till Farmor din: Ropa på dina vänner småfolket, jag behöver deras hjälp. Småfolket berättade sen för din farmor att de fick ställa sig runt de fladdrande ljuset – för att hindra att lågan slocknade.
Resten som hände den natten i kammaren vet ingen annan än Mor Anna och vi småfolket. Men du ska veta Lillemor av vandrarfolket – vi minns Mor Anna med djup respekt – och på morgonen som kom lyste lågan på ljuset starkt och klart. Krisen var över.
Den gamle hustomten fick tända sin pipa – som hunnit slocknat under hans berättelse – igen, drog ett djupt bloss till och sa: Jag behöver väl knappt säga vilken glädje och tacksamhet det blev i gården. Den lilla, som hette Maria, växte upp till en grann jänta med ett milt och omtänksamt sinnelag. Hjälpte där hon kunde hjälpa, och kunde se en del som andra inte kunde, om det nu berodde på Mor Annas behandling eller inte kan man undra om. Hon blev en vän, till både oss småfolket och er vandrarfolket, där vi alltid var välkomna – stora som små.
Det var denna berättelse det. De andra får vi ta en annan gång.
Lillemor Holmlund
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
