Det har gått lite mer än ett och ett halvt år sedan jag fick min autism-diagnos. Under resans gång har jag mött många fördomar om autism och diagnoser. En vanligt förekommande är att de som får en diagnos skulle tendera att ”bli mer” autistiska i och med diagnosen. Som en person med autism-diagnos som samtidigt är väldigt ”högfungerande”, brukar detta slängas på mig när jag berättat att jag utreder om jag har en diagnos.
Men du är väl inte autistisk? Brukar de säga. Min utredning ledde dock till en diagnos, så det är inget mer med det. Jag har personligen alltid haft svårt att förstå sociala sammanhang och anledningen till att det fungerar bättre nu än förr är för att jag ständigt analyserat och försökt att komma underfund med vad som gick fel och vad jag kan göra annorlunda.
Likt många andra har jag trott att detta är någonting som alla måste göra, men för dem utan diagnos går det på automatik. Det jag sysslat med i sociala sammanhang kallas för maskering, eller kamouflering av min autism. Jag har försökt att anpassa mig till det sociala sammanhanget så bra som möjligt. Det har fungerat, och fungerar som bäst när jag umgås med en eller två andra personer. Ju fler jag umgås med desto svårare blir det att hitta en tråd i sammanhanget.
Kamouflering kan se ut på olika sätt för olika personer med autism-diagnos. Det är trots allt ett spektrum och vi är alla individer. Det som är typiskt för oss alla är att kamouflerandet är energikrävande. Att göra sitt yttersta för att hänga med i sociala sammanhang, med en gnagande känsla av att om jag inte gör detta så blir jag ensam eller utstött. Det gör en väldigt trött. Det finns så många gånger jag har funderat över ett socialt sammanhang långt efter att det skett att jag tappat räkningen. Gjorde jag något fel? Blev någon arg? Det var någon som reagerade, men vad innebar det?
Det finns inte mycket forskning om hur kamouflering långsiktigt påverkar någon med autism-diagnos. Vad man kommit fram till i de studier som finns är att det kan öka risken för depression och självmord. En del på spektrumet kanske drabbas mer av detta, eftersom deras svårigheter i sociala sammanhang är större än mina. Oavsett kan jag säga att merparten av de depressioner jag haft genom livet förmodligen beror på att jag ligger på spektrumet.
Att jag nu fått en diagnos har blivit en befrielse. Det är lite vad jag vill komma till. När jag fick min diagnos var det som om flera stenar jag gått och burit på äntligen kunde plockas bort. För mig har det inneburit att jag inte längre behöver skämmas över att vissa sociala sammanhang är jobbiga. Jag kan lösgöra mig från känslan att jag måste kamouflera min autism i andras närhet.
Fördomarna kring hur autism fungerar är en stor orsak till att många kan skämmas även efter att de fått en diagnos. Jag vet vänner och bekanta som trots att de haft en diagnos större delen av livet har svårt att acceptera detta. Bristen på förståelse från omgivningen gör inte heller saken lättare för någon med en diagnos.
Även föräldrar till ett barn med autism-diagnos känner förmodligen en skam över att deras barn fått diagnosen. Då är det inte konstigt att man har svårt att förstå vad ens barn går igenom eftersom man känner att omgivningen dömer ut en som förälder. Men problemen har oftast mer att göra med samhällets normer, snarare än de svårigheter som någon med autism-diagnos kanske går igenom varje dag.
Mycket har hänt i forskningen om autism de senaste 10–15 åren. Kunskaperna kring exempelvis hur kvinnor med autism-diagnos fungerar bidrar till att de inte behöver lida i tysthet. Det finns trots det mycket som vi inte riktigt vet i nuläget om autism och hur det fungerar. Kanske beror alla obesvarade frågor på att man försöker hitta en lösning på hur autism uppstår, snarare än att se det som en självklar del i människans neurologiska mångfald. Om man nu inte kan hitta en exakt anledning varför någon är autistisk kanske man ska fokusera på att förstå samhällets syn på autism och arbeta med att förbättra alla svårigheter som samhället skapar för oss med en diagnos.
En diagnos kan som sagt vara en befrielse, men det är bara en del av helheten. Nya utmaningar uppstår för någon med autism efter att man fått diagnosen. Att jag med min diagnos kan få en helt annan hjälp än tidigare är bara positivt. Jag får perspektiv på mina problem och kan arbeta med dem. Jag kan förklara för andra varför jag gör som jag gör i vissa sammanhang och behöver inte känna mig som elak eller nonchalant när jag behöver dra nödvändiga gränser i min vardag. Bara en sådan sak gör livet lättare för mig.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
